Tjeders whisky

Bara whisky

Wolfburns första tioåring

Wolfburn är ett destilleri med lite extra stor plats i mitt hjärta. Det beror säkert på att jag administrerar tre fat där. Jag hade också en hel del kontakt med destilleriet runt 2014/15, helt kort efter att de hade dragit igång, och tyckte om hur både grundarna och den unga destillerichefen Shane Fraser resonerade. Med tiden har jag kommit att ännu mer förstå hur originella Wolfburn är, något jag kanske inte begrep under den där tiden när min kontakt med destilleriet var som mest omfattande. Jag återkommer till de sakerna efter smaknoterna.

Wolfburn har konsekvent kört på NAS. Detta är deras första whisky med åldersbestämning. Faktiskt ser jag nu att den finns på Systembolaget: 746 bagis kostar den . Whiskyn ligger på 46% och den är helt lagrad på refill sherryfat av olorosotyp.

Doft: åh, magin i halvtrötta till trötta refillfat. De hade kunnat dränka sin sprit i first-fill, men detta är så mycket finare och samtidigt lite mer liksom krävande. Sura hallonremmar; grapefrukt; citrongodis; en doft som av blommande fruktträd, men jag hittar inte vilka slags fruktträd. Ljus choklad och de där ljusa russinen som heter sultanas på engelska. Långt ifrån vrål och hundra mil från en sherrybomb. Fint.

Smak: ännu finare: milt och mångfacetterat. Oerhört konsekvent mot doften: alla dofterna följer med i form av smaker. Om något är smaken ännu mer liksom ljusfruktig: citronen är citronmaräng. Kombinationen av sådana milda toner och de viskande sherryinslagen med russinen och chokladen är ovanlig. Jag gillar det.

Eftersmak: något kryddigare, ”grövre”: maltigt och brödigt – hårt bakat rågmjölsbröd.

Med vatten: sherryinslaget blir ännu svagare. Engelsk apesinmarmelad, sura winegum, kanske något svagt av chokladmousse. Gröt, men vilken slags? Om man gjorde gröt på drav kanske, men hur fan förklara det för alla som inte doftat på drav? Kanske som en kombination av havre- och rågmjölsgröt. Smaken är så nära råvarorna nu: malt, hårdbakat bröd, den hårda kanten på en sirapslimpa. Härligt egensinnigt: modern whisky smakar inte såhär. Eftersmaken går även den inom den del av whiskyhjulet som heter ”cereal”: bröd, framför allt. En del brödkryddor också.

Sammanfattning: en del destillerier kör sitt eget race. Wolfburns granne Pulteney är ett sådant destilleri. Saker därifrån doftar och smakar Pulteney. Gilla det eller inte, men särpräglat är det. Så är även Wolfburn. Jag älskar dem för det. Här har vi ett destilleri som inte gör som alla andra, som inte som alla dränker sin unga whisky i färska fat. Det är omodernt. Det är gott. Det är så kallad destillatdriven whisky.

Jag misstänker att just denna whisky kan vara en vattendelare i sin omoderna, lite mer grovhuggna och opolerade stil. Folk som druckit whisky i 30 år kommer hålla den oerhört mycket högre än de som hållit på i fem år. För min del gillar jag verkligen denna whisky och själva whiskystilen, utan att vara golvad av just denna utgåva. Stabila 85 poäng. Absolut värt ett köp.

Mera reflektioner om destilleriet och om whiskyn: varför är Wolfburn egensinniga? Om man får vara elak mot någon som dött och som det är obligatoriskt att hålla jättehögt: för att de vad jag vet inte hade någon kontakt med Jim Swan, som verkade som whiskykonsult för många av destillerierna som drog igång på 2010-talet. Swan har beskrivits som en otroligt duktig troubleshooter för destillerier och till och med som ”the Einstein of whisky” av den smått legendariska Rachel Barrie (se här). Som konsult för nya destillerier under 2010-talet skulle jag dock argumentera för att Swans verksamhet innebar en tråkig likriktning av den producerade råspriten. Alltför många oberoende ägda skotska och engelska destillerier som drog igång på 2010-talet har likartade profiler, där huvudfokus legat på att få fram whisky som ska vara kommersiellt gångbar vid tre års ålder. Vart Swan än drog fram valde de nya oberoende ägda destillerierna i princip identiska lösningar: orökiga recept, klar vört, långa jäsningstider, höga smala skärningspunkter och superaktiva fat, gärna mycket STR-fat. Det är recept som leder till whisky som mognar fort, och visst, ofta blir det bra whisky. Men hur kul är det när tiotalet destillerier använder sig av precis samma lösningar?

Wolfburn kör på helt andra recept. Grundarna Andrew Thompson och Harry Taylor har alltid varit befriande öppna med hur lite de visste om whiskyproduktion när de grundade sitt destilleri under tidigt 2010-tal. (Numera heter det att Wolfburn är grundat 1821. Eftersom det ”destilleriet” inte hade varit igång på 150 år och precis ingenting återstod av det när man byggde ett helt nytt destilleri på ungefär samma plats där Wolfburn en gång låg är det där 1821 hellöjligt.) När jag frågade Thompson och Taylor om designen på destilleriet och pannorna svarade de båda att Forsyths förstås skulle veta detta mycket bättre än de själva – så Forsyths fick bestämma allt sådant. När de sedan anställde Shane Fraser som destillerichef var det Fraser som fick sätta receptet på spriten, i princip helt utan inblandning från Thompson och Taylor.

En uppfriskande hög grad av icke-nördig ärlighet från grundarna, alltså.

Frasers beslut kring spritstil och kanske ännu mer fatval måste beskrivas som ganska egensinniga. Wolfburn praktiserar breda skärningspunkter. Man går ”on spirit”, alltså skär från försprit till hjärta, vid en alkoholstyrka av 73%. Den andra skärningen görs mycket sent för att vara ett orökigt recept, vid 61%. Fraser kom från det destilleri i Skottland som har överlägset bredast skärningspunkter, Glenfarclas. De går on spirit redan vid 76 och skär mot efterspriten så sent som 58, vilket är totalt galet för ett orökigt recept. För Fraser måste beslutet att köra 73–61 ha framstått som ganska snävt, vilket det dock inte är. Fraser var också mycket bestämd med att Wolfburn skulle lagras på second-fillfat, aldrig first-fill. Numera har de gett ut en del utgåvor där spriten lagrats på first fill, men på de stora hela gäller att Wolfburn väljer relativt sett avsevärt mindre aktiva fat.

I en värld där alla nya destillerier liksom en majoritet av all whisky som ska bli officiellt utgiven single malt från tre till säg femton års ålder lagras på first fill har sådan whisky kommit att bli normen för hur whisky ska dofta och smaka. Vi har liksom vant våra doft- och smakorgan vid något som historiskt sett varit ovanligt. Modern singelmalt är alltså generellt lagrad på mycket mer aktiva fat än den någonsin varit historiskt. Detta att Wolfburn inte kör på sådana fat gör deras whisky annorlunda. Jag skulle argumentera för att det innebär en stil som passar för folk som har ganska omfattande erfarenheter av whisky. Det är inte…publikfriande. Just det som gör whiskyn så bra – att spriten inte snabbdränkts i aktiv ek, att de breda skärningspunkterna gör att saker som gröt och bröd och smuts ingår i doft och smak efter vattning ovan – är också det som gör Wolfburn härligt omoderna och originella.

Läs gärna folks smaknoter på tioåringen på whiskybase. De noterna får mig att sätta mig på ganska otrevligt höga hästar. Alla har rätt till sin upplevelse av en whisky, tycker en del av mig. En annan läser recensionerna på whiskybase och tänker: ni har inte förstått vad det är ni dricker. Nästan alltid gäller att snittbetyget på whiskybase ligger ”för högt”, i mina ögon. När det gäller denna tioåring ligger mitt betyg högre än whiskybase. Jag stannar på mina hästar och säger att whiskybase har fel och jag har rätt.

Detta är inte alls en omogen whisky, som flera där skriver. Den är mogen, den är bara inte dränkt i ek. Den doftar och smakar inte som annan modernt utgiven whisky, men det ska inte hållas emot den. Det doftar och smakar…från förr. Egensinnigt. Originellt. Subtilt och mångfacetterat, istället för ekplankevrålande.

Whiskyvärlden behöver mycket mycket mer av sådant, av destillerier som går sin egen väg.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag köpt. Jag brukar bara ange om jag har fått samples men kanske borde jag alltid precisera källan till den provade whiskyn.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2024 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén