Tjeders whisky

Bara whisky

Smögen single cask 3/2010: svinbra whisky!

| Inga kommentarer

I mitt glencairnglas, en whisky från Smögen destilleri. Det handlar om deras tredje utgivna single cask (den fjärde om man räknar Jubilee, men den utgavs inte som single cask) och det tredje fatet de fyllde det år destilleriet kom ”on stream”, 2010. De båda tidigare singelfaten från Smögen har varit riktigt bra. Nej, rätta det. De båda tidigare var riktigt jävla asbra; nummer två, den på sauternesfat, tyckte jag var 2015 års bästa svenska whisky.

Whiskyn från fat 3/2010 håller maffiga 61,3% och har alltså hunnit fylla fem år (lades på fat i augusti 2010, buteljerades i januari i år). Fatet är en first-fill bourdeaux barrique av fransk skogsek (quercus robur). Barrique är en fattyp som används i vinbranschen och som i storlek ligger mellan en barrel och hogshead, på 225 liter. Fatet gav 424 buteljer om 50 centiliter, varav 300 släpptes på Systembolaget den 10 mars. Flaskorna sålde slut på ungefär den tid det tar att säga ”Smögen”.

Så, Smögen single cask, officiell buteljering. Rök på rödvinsfat. Förväntningarna är mycket höga. Infrias de då? Jepp, you bet.

Doft: bra mycket svagare torvig rök än jag hade väntat mig av en Smögen, inledningsvis. Men sedan känner jag den ju, havsluften och röken, hur tydligt som helst. De ligger bara inte och skriker, utan har sjunkit in som i en rejäl omfamning av mustigt rödvin, med mosade nästan övermogna mörka bär (skogsbär framför allt, men också röda vinbär) långt fram. Ordentligt med minerala toner också, och fler toner av mogen frukt; är det banan där någonstans? Jag hittar också bränd kola, och toner av tobak. Det låter schizofrent och dundrande, dessa noter, men det är varken eller. Ihop med single casken på sauternesfat kan detta vara det elegantaste jag provat från Smögen hittills. En riktig höstwhisky.

100% naturlig färg. 100% vackert.

100% naturlig färg. 100% vackert.

Smak: inleds rejält vinöst med en hel fruktkompott innan en härligt stickig rök och toner av bränd jord kommer fram; följer så mineraler, och något som påminner om sjögräs. Det är en underbar resa om man älskar rödvinslagrad, rökig whisky. Det är inte en stil för alla – rödvinslagrad whisky är en riktig vattendelare, en del har riktigt svårt för denna stil, men jag gillar den. Och den här whiskyn är den bästa rödvinslagrade rökare jag provat.

Eftersmak: inleds mineralt och torvigt, som en stenstrand vid havet i närheten av en torvmosse; toner av sjögräs finns här också. Frukterna är nu snarare torkade än mosade och (över)mogna. Dör dock ganska snabbt.

Efter att jag skrev allt detta ovan var det dags att vattna. Det blev ännu bättre, whiskyn gick från riktigt riktigt bra till svinbra. Men jag hann aldrig skriva. Jag kunde helt enkelt inte; ibland hamnar det praktiska livet i vägen för bloggandet.

Sammanfattning: fyttifan vad jag älskar detta. Jag tar tillbaka orden om att det är elegant: det finns eleganta inslag, men Smögens härligt brutala rökstil håller undan mot fruktkompotten. Hatten av!

En flaska och en whiskybloggares vänsterhand i kvällsljuset på balkongen.

En flaska och en whiskybloggares vänsterhand i kvällsljuset på sagde bloggares balkong.

Jag har hört glunkas lite mellan skål och vägg om att denna inte ska vara lika bra som de båda tidigare single cask-släppen från Smögen, även om de allra flesta har hyllat denna whisky (se till exempel SamuelWhiskys recension). Jag tycket att det är att jämföra äpplen och päron: det första släppet var ett brutalt bra bourbonfat, det andra ett Sauternesfat som tog destillatet på en helt annan, ljuvlig resa, och så detta rödvinsfat som kastar in frukter i mängd i Smögens annars stramt brötrökiga stil. Alla tre har varit exceptionellt bra. Men visst, jag kan förstå om inte alla är helsålda – whisky på rödvinsfat är som sagt en vattendelare. När Springbank släppte sin första Longrow red var det faktiskt många som sa att den var helt odrickbar. För min del är jag i himlen när jag smuttar på denna Smögen. Och jag har nästan lite svårt att tro på vad jag smakar i glaset. Fem år gammalt, säger du, på ett 225-litersfat? Skämtar du, eller? Bra destillat i bra fat kan aldrig helt trolla bort frågan om ålder, vilket känns inte minst i den något korta eftersmaken, men det finns drösar med sjuttonåriga single casks från Islay som inte kommer i närheten av den här komplexiteten i doft och smak. Pär Caldenby kan konsten att koka sprit, han köper bra fat, och han börjar ha arbetat upp ett tillräckligt lager av saker att välja bland.

Smögen håller fanan och standarden höga. Do believe the hype!

*

Ett stort tack till vännen Lars Cederbro som ryckte folien på sin butelj och bjöd på ett sample, vilket gjorde att jag kan vänta om än aldrig så kort med att öppna min egen butelj. Och pssst! Pär! Vad sägs om ett experiment? Nu när du har fyllt fatet igen (utgår jag ifrån), vänta i fem år eller mer och släpp whiskyn som single cask, så vi får lära oss något om skillnaden mellan first-fill och second-fill. Två olika single cask whiskies släppta från exakt samma fat, det vore väl spännande?


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.