Jag vet inte hur en inleder berättelsen om en sådan här provning. Kanske såhär: jag hade före i fredags aldrig druckit whisky som var äldre än drygt fyrtio år gammal. Snittåldern på whisky jag dricker är sannolikt sådär runt tio–femton år. Även om jag allt oftare spräcker gränsen till fyrsiffrigt för en flaska whisky är det fortfarande mycket ovanligt att jag köper något som kostar över 1500 kronor för ett helrör. Framför allt för att jag inte är gjord av pengar, men också för att jag sällan tycker att whisky är så pass mycket bättre när den kryper uppåt en trettio år gammal. Jag tycker också att det verkligen inte är självklart att äldre whisky är bättre än yngre.
Men så dök möjligheten upp att få prova Världens Äldsta Whisky, en 75 år gammal Mortlach buteljerad av Gordon & MacPhail förra året i en upplaga om 100 flaskor. Jag kommer skriva mer om whiskyn, om själva det spektakulära eventet, och om whiskyn i sig längre fram, någon gång; vi fick gott om information om buteljeringen under provningen. Nu tänkte jag att det vore intressant att skala ner, och bara köra på smaknoterna.
Jag har skrivit om min upphetsning inför provningen tidigare, och om mina svårigheter att lyckas se bortom den där Mortlachen och tänka att det faktiskt var sex galna whiskies, inte en enda, som vi skulle prova. Jag tycker att jag lyckades någorlunda väl med den föresatsen; jag var faktiskt väldigt nyfiken på hela linan under Stuart Urquarts intressanta provning.
Alla whiskies var utgivna av Gordon & MacPhail, alla hade legat på first-fill sherryfat. En brasklapp: jag får be om ursäkt för smaknoter som är bra mycket mindre detaljerade än de brukar vara när jag skriver. Normalt sett tar det mig 30 minuter att prova en enda whisky, och sådan tid fanns helt enkelt inte här. Därför är noterna inte så djuplodande som hade blivit vid ett riktigt noggrant utprovande. Klicka på rubrikerna för länk till mer detaljer om en given whisky i den fantastiska databasen whiskybase.
Så, då kör vi!
Linan vi provade. Enbart usel, ung NAS lagrad på trötta fat. NOT.
1. Highland Park 1973, 36 YO, buteljerad 2009, 43%.
Detta var kvällens referenswhisky, den i särklass yngsta i linan – Stuart Urquart kallade den underbart för en ”sipping whisky”! Jag tog den aldrig riktigt på allvar utan sippade faktiskt mest, mina smaknoter från denna är pinsamt svävande.
2. Glen Grant 1955, 57 YO, 40%
Denna whisky är kylfiltrerad och Stuart resonerade intressant kring att det ibland kan vara ett aktivt val att kylfiltrera whisky, att det beror på vad man vill åstadkomma, och det inte alltid måste handla om att whiskyn inte ska bli ”molnig” vid vattning. Jag återkommer till de resonemangen. Denna whisky gillade jag, mycket.
Doft: mer dundrande än den försiktiga HP:n, örtig, ren, noll svavel, svagt av dadlar.
Smak: uttorkande, härligt ekig, örtig, torkade russin, pepprig utan någon som helst attack; kanske något träig.
Eftersmak: Otroligt lång och örtig! Äpplen, också, inte det minsta överekad.
3. Linkwood 1954, 56 YO, buteljerad 2010, 40%
Doft: försiktigare än Glen Grant; kanske läder? Torkade men också rejält med färska frukter, kanske mango?
Smak: nedtonad men uttorkande ek, rätt rejäl ekbeska, lite peppar; lite liksom märklig; träig, så kraftig ekbeska (tanniner?) att detta helt klart, men bara i gommen, rejält närmar sig överekad / för gammal. Det smakar inte riktigt som whisky.
Eftersmak: Mynta först, sedan soltorrt trä, basilika, rejäl och dundrande.
Av dessa tre första var Highland Parken mest anonym, Linkwooden det klart svagaste kortet, och Glen Grant en solklar vinnare. Med de tre sista i linan klev vi in i en annan dimension av whiskies. De tre som följde var, på sina egna olika sätt, alla den bästa whiskyn i hela linan. Eller, i alla fall de två sista. Som jag förklarar längre ned är det inte riktigt meningsfullt att kröna en vinnare bland de tre.
4. Strathisla 1953, 58 YO, buteljerad 2012, 40%
Nu snackar vi, maltvänner. Den här var riktigt, riktigt bra. Jag hade hört talas om att gammal Strathisla skulle vara bra grejer, och efter detta mitt första möte med en åldrad Strathisla måste jag hålla med med ett stort jösses, ja.
Doft: Saltare, mer dundrande, fantastisk, blommig, honung, dadelmarmelad, liksom tjockare än de tidigare.
Smak: inledningsvis saltstänk, sedan kickar eken in, bränt trä, mycket fräsch, färsk mynta, skön bränd ton.
Eftersmak: mer allmän sherry, liksom? Basilika igen. Inte uttorkande, aprikos. (Jag blir alldeles generad när jag skriver rent mina smaknoter om eftersmaken, men sådär luddiga är de faktiskt. Skämskudde!)
5. Macallan 1945, 68 YO, buteljerad 2013, 45,1%.
Denna whisky är en vatting av två fat som buteljerats på fatstyrka utan kylfiltrering.
Doft: en helt annan än de tidigare, inledningsvis en härligt rejäl blandning av svag gödsel eller jordig kompost och torkade frukter. Gödseltonen försvinner sedermera. De måste ha gjort en bra mycket köttigare sprit på Macallan på 1940-talet än senare, för detta är en whisky som nästan vrålar.
Smak: fräschare, men med rätt rejäl ekbeska (inte alls som Linkwooden dock), svinbra, långt borta finns faktiskt torv, kanske till och med en liten hint av rök.
Eftersmak: väldigt fräsch, örter igen, torkad frukt (inte dadlar – är det plommon?), otroligt fräsch.
Jag var riktigt, riktigt imponerad av denna magnifika sherrybomb till whisky.
6. Mortlach 75 YO Generations, 1939–2015, 44,4%.
Så var det då dags att prova den, VÄW, Världens Äldsta Whisky.
Doft: lim, fräscha örter, torkad aprikos, något stängd, kräver vatten? Hade nästan kunnat gissa bourbonfat blint. Med vatten: jättemycket blommigare, honung.
Klart man ska prova allt med vatten, även en sjuttiofemåring.
Smak: inte ekig alls! Otroligt fräsch, vanilj? Otroliga lager av smaker, örter, sommaräng, rosvatten.
Eftersmak: rökpuff, jättefräsch, mango? Bränt trä, vaxig, köttig fortfarande. Med vatten: något mer ekträ.
Smakar ”yngst” om man räknar bort Highland Park i linan: otroligt fräsch. Att den kan vara så pigg! Jag hade förväntat mig något bra mycket beskare, något bra mycket tröttare än såhär.
Så, vilken var bäst? Frågan är på sätt och vis felställd. Det fanns som sagt tre som var bättre än de andra: Strathisla, Macallan och Mortlach. De här tre, och särskilt de två sista, spelade i en helt egen liga. Av de tre var Mortlach klart piggast; gammal whisky, särskilt på sherryfat, riskerar alltid att bli lite ”murrig”, lite mer som sherry i sig själv än som whisky, men Mortlachen var så långt bort från detta man kan komma. Macallan var bäst av de tre om man är ute efter en vällagrad sherrybomb; Mortlach var bäst om man vill ha lager på lager på lager av smaker och dofter; Strathisla var bäst om man gillar lite lätt brända toner. För mig, aftonen då jag provade dessa, var det i princip jämnt skägg mellan Macallan och Mortlach, även om Mortlach till slut tog hem guldet för mig – för att den smakade yngre än whiskyn från Macallan. Men samtidigt, att jämföra dem är att jämföra äpplen och päron; de är två väldigt olika sorters whisky.
Avslutande reflektion
Avslutningsvis, en reflektion: när jag var färdig med den här provningen gick jag vidare till en provning med whiskies från Springbank, där åldern varierade mellan 10 och 16 (och med en avslutande NAS på slutet med Longrow). Jag hade trott att de skulle smaka ungt efter de ganska dova och mångfacetterade, riktigt gamla whiskies jag just hade druckit. Inte då. De var kanongoda. Kanske lite mer whisky i min stil, egentligen: livligare, liksom.
Ingen whisky i världen kan smaka som en kvarts miljon kronor. Ingen whisky i världen kan ens smaka som 20 000 kronor, vill jag hävda. Det var en fantastisk upplevelse att få prova så gammal whisky, och några av dem var otroligt bra. Men att jämföra dem med femtonårig whisky och säga ”äldre är bättre” kan jag inte göra. Det vore som att dricka ett glas rödvin och säga ”vitt vin är bättre”; det är så stora skillnader mellan stilarna att de inte kan jämföras, överhuvudtaget.
Pics or it didn’t happen. Och det hände verkligen. Eder ödmjuke tjänare med en billig blend från Lidl i handen och Stuart Urquart från Gordon & MacPhail vid sin sida.
2 Pingbacks