Tjeders whisky

Bara whisky

En magisk single cask Ardbeg

| Inga kommentarer

Trettiotvåårig single cask från Ardbeg. Lagd på fat fyra månader innan jag föddes och buteljerad för ett decennium sedan. Fatet, en bourbon hogshead, gav 236 buteljer. Någon gång ibland händer det att man får dricka något helt extraordinärt, och detta är definitivt ett sådant ögonblick: en single cask buteljerad för den svenska marknaden, fat 1972/868, buteljerad i oktober 2004. Bourbon hogshead, alkoholhalt 48,5%. Länkar här och här.

Här är den. Kanske den bästa whisky jag har druckit.

Här är den. Kanske den bästa whisky jag har druckit.

Min ekonomi gör att jag rätt sällan går över tusen kronor per butelj när jag köper whisky. Någon gång ibland går jag upp på fyrsiffrigt. Vid ett par–tre svaga tillfällen har jag gått över 2000. Men det här? Det här är, om man pratar priser, något i hästväg: för sex år sedan kunde en lycklig människa fortfarande klubba hem den här på auktion för 3600 kronor. Numera kostar den nästan lika mycket – i euro. Eller pund. Jag har nästan lite hjärtklappning efter att jag hällt upp denna dram i glaset, kämpar med mig själv och ställer mig frågor som: förtjänar jag att få dricka detta? Har jag provat tillräckligt mycket whisky för att kunna känna komplexiteten i denna? Borde jag låta den lilla sampleflaskan stå i fem år, och dricka den när jag utbildat mig själv lite mer? Så tänker jag: äsch, nu kör vi. Jag gör det med tacksamhet riktad till Håkan Staaf, som öppnade sitt whiskyskåp för mig vid ett besök hos honom och lät mig hälla upp småsamples av denna och en hel del andra helt galna buteljeringar. Jag sa det då och jag säger det igen, Håkan: mi casa su casa. Kom förbi när du vill och häll i dig vad du vill. Det är det minsta jag kan göra.

Doft: Torv och jord, mer än rök som också finns här förstås; rejäla citrusslingor. Den där doften av medicinskåp som jag mer associerar till Laphroaig än Ardbeg. Nötighet någonstans långt bak. Vanilj. Med två droppar vatten i runt 1,5 cl: mycket mer vanilj, nästan bränd vanilj. Kola i massor. Röken flyttar fram och citrusen tar ett par steg bakåt. Röken blir också yngre, mer som klassisk Ardbeg. Det är en komplex, ljuvlig doft. Efter en tid i glaset: sjögräs, nästan sådant sjögräs man använder i sushi, tillkommer. En bränd sötma jag inte hittade tidigare. Lakrits.

Smak: avrundad, inte trött eller blött trä alls som jag ofta finner med whisky som gått bortom tonåren; fortfarande ung fräsch ”attack” av alkoholen på tungan. Röken har lugnat sig med åren men finns med i botten/bakgrunden. Apelsin, grapefruktmarmelad. Underbar harmoni mellan trä, citrus och ett slags rök jag aldrig känt förut: den ligger längst bak i gommen som en matta, istället för att hindra de andra smakerna är den som basen i U2:s musik: den skapar total balans och grund för hela upplevelsen. Med miniskvätt vatten: fortfarande oväntat ettrig (på ett bra sätt!), föryngrad rök, bränd ek, vaniljen kommer igenom lite mer.

Eftersmak: Jesus Kristus, vad lång den är. Röken lever och frodas här. Torv, än mer än rök: det är som att jag har ätit en torr torvmosse. Citrus, särskilt citron. Rostad/bränd ek. Den där brödigheten som jag antar är vad som avses när folk skriver maltigt i smaknoter. Och över allting ligger så mycket medicinala toner att man kan tala om ett helt apotek. Med vatten: samma som innan, men kryddigare, nästan julkryddor kommer fram. Citronzest.

Neeeeeeej! Den får inte ta slut!

Neeeeeeej! Den får inte ta slut!

Blint hade jag nog gissat på Ardbeg 17 YO, som jag aldrig druckit. Att det är Ardbeg tror jag att jag hade klockat, och jag hade definitivt känt att den är äldre än den vanliga tian. Det finns dock inte en chans att jag hade trott att den var så gammal som 32 år, och det säger jag som positivt: det finns absolut inget trött alls i denna dram. Tre centiliter och fem mentala orgasmer senare är jag både lycklig och sorgsen: jag har svårt att tro att jag någonsin får smaka just denna whisky igen. Men satan i gatan, vilken whisky.

Är det den bästa whisky jag har druckit? Sannolikt, ja. Men så är det också mitt livs första single cask från Ardbeg, och mitt livs första rökiga whisky äldre än 25 år. För att sätta punkt med en liten provokation: så var det då bekräftat: det finns faktiskt Ardbeg som är bättre än Ardbeg TEN.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.