Tjeders whisky

Bara whisky

Talisker 8 (Diageo Special Releases 2018)

Varje höst är det samma sak: Diageo släpper en rad whiskies i sin serie Special Releases och skapar massiv hype och uppmärksamhet: ”wow, vilken låda!” ”Häftigt, en X YO från Y distillery!” ”Galet överprisat!” ”Jag vill ha en sådan!” hojtar upphetsade maltnördar på sociala medier i många många många många månader innan whiskyerna ens är släppta. Det är briljant marknadsföring. Whisky som släpps i denna serie brukar i princip alltid vara bra, ibland helt totalt magiskt bra.

Förra årets Special Releases bjöd på några ögonbrynshöjare: Cladach, en NAS blended malt som fick mig att yla av glädje, den åttaåriga Talisker på fatstyrka som jag provar idag, och det att det inte ingick någon Port Ellen eller Brora var väl de största.

Talisker 8 YO har lagrats på first-fill bourbon hogsheads och har en maffig alkoholstyrka på hela 59,4%. Upplagan ligger på ”bara” 4680 flaskor, vilket väl ändå får ses som rätt begränsat. Den går att få tag på för runt en €100: dyrt för ungwhisky, men med tanke på den begränsade upplagan absolut förståeligt och till och med, i dessa galna tider, lite billigt. All ingående whisky lades på fat samma år, 2009, vilket gör denna whisky till en så kallad vintagewhisky.

Nå i alla fall, som Lindeman brukade säga. Hur doftar och smakar denna yngling, då?

Doft: söt; stängd. Väldigt lite torv eller rök, faktiskt. Vaxiga toner, eller snarare smält stearin. I botten smyger Taliskers klassiska peppriga ton, här nästan i form av grönpepparost. Sedan börjar näsan vänja sig vid den rejäla fatstyrkan, och jag hittar salta toner, som småsten på en havsstrand, och röken kommer också: sotflagor. Sjögräs. Och den rena tonen hos nytt bomullstyg, tänk helt ny t-shirt. Detta är en whisky som vrålar efter att få bli vattnad, om än det doftar bra.

Den som fiffade till den där riktigt smaklösa kartongen bör få bakläxa, men god whisky återfinns i flaskan.

Smak: igen stängt till en början, besvärande alkoholstarkt där ungsprit och Taliskers inneboende pepprighet gör det svårt om man inte tar yttepyttesippar. Med mindre sipp är det tydligare på torv, den där t-shirten från doften, kraftiga toner av sjögräs. Sedan kommer sockerbitar (godiset) och en lite okarakteristiskt (för destilleriet) stark vaniljton. Antagligen är det på grund av first-fillfaten. Jag hittar faktiskt också vattendelaren violpastiller. En del (många) hatar den tonen, jag är mer på att det ibland är inte alls bra, ibland helhärligt. Här är jag lite ”on the fence”: jag tycker inte den riktigt hör hemma hos en Talisker, men samtidigt…jo, kanske…eller inte… Sötlakrits, också.

Eftersmak: härligt oljig i början, kraftiga toner av asfalt, bränt rågbröd, sjögräs. Kvar hänger dovt chilimuller och underbart kraftiga toner av torv och en lite tjockare, liksom ”fulare” rök än vanligt hos en Talisker. Som för doft och smak, detta tarvar vatten.

Med vatten (en rejäl skvätt): why, hello there! Oändligt mycket mer liksom vegetalt: sjögräs, torv, blöt jord. Fuktig jordkällare och något halvmörkt, avslaget öl. Vag pepprighet i botten. Nu snackar vi. I gommen är det en härlig, fuloljig och rökig historia, med saltlakrits, ett rejält stänk citronzest, motorolja, och tång. Som alltid den där mildpeppriga mattan som är Taliskers signum. Eftersmaken är ma-gni-fik vattnad: en kryddkaotisk botten med sötlakrits, rosépeppar, dieselångor och torkad tång och småstenar på en havsstrand. Låter det illa? Det är det inte. Någon har slängt ned lite mjuk kola och en knivsudd lite äggigt svavel, samt kanske någon smältande klump asfalt. Inget för noviser kanske, men detta är fantastiskt.

Sammanfattning: denna whisky är en rätt märklig resa; en härlig resa. Såhär ung whisky på fatstyrka ska liksom vara lite stängd utan vatten, men är fortfarande klart najs utan vatten. Det är dock först efter vatten tillsätts som det blir riktigt, riktigt bra. Och nej, öppna inte upp 2–3 cl whisky på nästan 60% med de där ynka två dropparna som en del pratar om att de använder. Ös på, eller vattna i omgångar.

Den superkritiskt lagde skulle kunna tänka såhär om denna whisky: åhå, Diageo kör en till åldersbestämd whisky på 8 YO? Är anledningarna 1) hämta lite strålglans från lyckade lanseringen av Lagavulin 8 YO? och 2) långsamt tillvänja nördsegmentet på tanken på åldersbestämd ungwhisky? Och visst, så kan det vara. Men det är ju gott, så vad fan? Poäng: tja…89?

*

Tack till Mathias N som samplade sin flaska.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén