Tjeders whisky

Bara whisky

Octomore Edition 03.1/3_152

Octomore är, för den som inte är bekant med namnet, whisky gjord på skogstokrökig malt på Islaydestilleriet Bruichladdich. Flaskorna är skitsnygga, upplagorna alltid begränsade, priserna höga, hypen enorm, ppm-nivåerna astronomiska, alkoholhalten oftast höga, namnen som synes av rubriken ovan märkliga.

Så då vet vi. Denna whisky utgavs i en upplaga om 18000 flaskor, alltså knappast jättebegränsat men ändå begränsat, och buteljerades 2010. Alkoholhalten ligger på 59%, ppm-nivån på malten före destillering 152, och whiskyn har en angiven ålder på fem år. Länk till whiskybase har du här. Där ligger priset på just under €300 om man vill handla av någon av samlarna och entusiasterna.

Förresten, innan vi går vidare: det där med ppm är inte så himla enkelt alla gånger. Det är inte givet att mer ppm betyder mer rökighet, och den förkrossande majoriteten av alla fenoler som mäts hänger inte med i råspriten och än mindre ned i den färdiga whiskyn. För mer om ppm, läs gärna denna text av mig.

Med en så pass ung whisky som 5 YO, lagrat på normalstora fat, bör man lufta länge. Det gjorde jag. Men…

Doft: what the… Blaskig, lite sotig rök, torrt gummi en masse, sockervatten. Inte lyckat. En ganska mjuk och fin kryddighet, typ som färskt rosmarin. En lite jästig slags ljus öl, också, och en fin ton som av rejält solvarm tallskog. Saltlakrits, eller om det är jod. Det finns absolut en rad fina dofter här, men framför allt doftar detta väldigt, väldigt ungt och omoget. Det doftar som whisky som inte ens var i närheten av redo att buteljeras.

Snygg flaska, ofärdig whisky.

Smak: söt inledning några sekunder, innan en våldsam alkoholattack fyller gommen: typiskt för fatstark whisky som är för ung. Det är som att alkoholen liksom ställer sig bredvid alla dofter och smaker och bara skriker, snarare än att den har integrerats med det övriga. Verkligen inte lyckat, även vid mindre sippar. Följer så blålera, sockervatten, och så äntligen kommer fenolerna: torv, tjära, tjärade rep, nylagd asfalt, sjögräs i stora lass… Kanske också köttbuljong finns med i denna lite liksom ”soppiga” blandning av smaker. Där på slutet ordnar det upp sig om än det är mer av HEJ HALLÅ FENOLER SOM VRÅLAR än en integrerad whisky. Jösses, så omoget detta är.

Eftersmak: inleds mycket sött, men igen är sötman just sockervatten. Under denna intensiva sötma ligger en ändå rätt så viskande torvighet, kanske också en skvätt espresso och mörk choklad. Kort, härligt oljig: inte lika omogen som i doft och smak.

Med rejäl skvätt vatten: bättre, den ramlade inte ihop. Vaxigare nu, och vaga toner av gödsel och läder. Fortfarande är dofterna som kossor vid vårutsläppet, springer hit och dit med vild frenesi utan någon ordning. Igen, detta var inte i närheten av redo att buteljeras. I gommen är det bättre än tidigare, med mindre av sockervattnet och mer rejält fenoliskt, enorma mängder saltlakrits, en hel del av den där gödsliga tonen som är…häftig, men inte direkt god. Eftersmaken: äntligen är den här. Perfekt fenolisk brötighet (medicinala toner, intorkad tjära, smutsig dieselmotor, motorolja, ingrodd smuts, garage) som gifter sig med spearmint, kola och supersalta charkuterier. Äntligen någon form av räddning för en whisky som i övrigt är alldeles våldsamt underwhelming.

Sammanfattning: Detta är en whisky en skulle ha provat när den släpptes för snart åtta år sedan: när varumärket fortfarande höll på att köras in. Det här är lite som att man skulle prova Kilchomans mycket omogna förstasläpp Inaugural release nu, efter att de släppt väldigt många whiskies med betydande mer ålder i sig. Bruichladdich har förresten kokat Octomore sedan 2002, men de har mig veterligen inte släppt en droppe som varit äldre än 10 YO. Jag menar, kom igen. Det torde inte vara totalt omöjligt att visa på vad detta uppenbart häftiga och bra destillat kan uppvisa med lite ålder på.

Octomore är i viss mån inte riktigt whiskies, de är en konstinstallation, en performanceartist, men framför allt: ett koncept. Man har lyckats sälja detta koncept på en lögn eller i bästa fall en halvsanning om att ppm-halten i malten har en given relation till rökighet på whiskyn. Man har släppt enbart begränsade upplagor och byggt upp ett galet starkt varumärke. Hade destilleriet som skapade denna whisky inte legat på Islay och inte haft världens bästa marknadsavdelning och så galet snygga flaskor hade typ ingen brytt sig om denna buteljering. Betyg: absolut max 75 poäng. Hade inte eftersmaken vattnad varit så läcker hade det legat på straxt under 70.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén