Huka er i bänkarna, för nu laddar vi tulpanen med flygbränsle! Svenska Eldvattens serie Silent Swede, single cask på 235 liter av ny svensk ek buteljerad på fatstyrka. Fatstyrka innebär i detta fall 64,4%. Ny svensk ek brukar betyda att dofter och smaker vrålar. 64,4% brukar betyda att gommen utsätts för något som bäst kan liknas vid övervåld. Det här är en whisky som gör mig…rädd.
Whiskyn är sex år gammal, fatet gav 364 flaskor, de kostar 995 bagis och finns fortfarande att få tag på från Systembolaget. Receptet är det som jag blivit allra mest förälskad i av de tre destillat som makades på nedlagda Gryhyttan whisky, det mellanrökiga med 16 ppm på malten. Länk till whiskybase här.
Doft: hur är det möjligt att sticka ned nosen i 64,4% och dra in dofterna utan att få minsta alkostick i näsan? Men det kan man, och man möts av julafton. Kanelbulle möter apelsin med nejlika i, och i rummet bredvid har något öppnat en hink träfernissa. Äppelskivor med socker och kanel bakas i en ugn. Mörk sirap. Ganska få dofter, men de som finns vrålar. Den här whiskyn kommer visa fler sidor med vatten, men faktiskt doftar det inte stängt, bara väldigt…mycket.
Smak: på denna alkostyrka tar jag minsta möjliga sipp. Som väntat hjälper det inte, det är för starkt. Efter en tid av våldsam alkohol- och kryddattack (kryddpeppar, nejlika, alldeles för mycket finmalen svartpeppar) när whisky naturligt nedvattnats lite av saliv kommer pepparkakdeg, rumsvarmt smör, torv, dy. Kanske en aning bläck och blyerts. På fatstyrka är detta en best.
Eftersmak: härlig inledning med mossa och, faktiskt, pannkakor (!), samt mycket mild, mjuk och fin men tydlig rökighet. Inte alls lika smutsig som många andra Grythyttan med rök i.
Med vatten (1,5 ml i typ 2 cl till en början): muskotnöt har tillkommit, och körsbär. Jag mer än anar rök nu också. Fortfarande en vrålande doft med ganska få komponenter. Smaken är fortsatt för kraftig och brutal: espresso, stenstrand, ettrig kryddighet, choklad, kanske arrak. Detta behöver vattnas mera. Eftersmaken är däremot härlig nu, en liksom ljust rökig matta som skriker Caol ila, torkat kött, lite spearmint.
Okej, mer vatten behövs… 1,5 ml till i resten. Och då…hej, whiskyn! Där är du ju! Coca-Cola minus sockret, rökta chili flakes, en hel kanelstång har tillkommit. Smaken – oh, att äntligen kunna ta en mänskligt normalstor sipp! – är svagt oljig, kryddnejlika fortfarande, men nu har den fått sällskap av grillsås med lite liquid smoke tillsatt, en smak som doften av bränt trä dagen efter den stora brasan på tomten där du slängde ned typ en hel stubbe, och vidbränd kakaostark kola. Eftersmaken är ganska mild nu, med kakao, bacon, mörk sirap, mild rökighet och en härlig kryddighet som har mattats av och blivit mer till en härlig, djupt mullrande botten av färsk rödpeppar och glöggkryddor.
Med rejält med vatten hittade den hem till sist, denna minst sagt extrema whisky.
Sammanfattning: well, en resa är det ju i alla fall… Denna whisky är otroligt häftig, men väldigt krävande. Den höga alkoholstyrkan och nyeken gör att det inte så mycket är en njutning att sitta och prova den för att skriva noter, som ett arbete. En whisky som är omöjlig att bara hälla upp och avnjuta: här krävs vatten, i omgångar. För mig är detta för mycket: för kraftigt, för hög alkoholhalt, för vråligt. Jag köpte en flaska av denna helt nyligen för att jag drabbades av det bland oss entusiaster ack så vanliga ”måste ha hela serien”-viruset. Nu önskar jag att jag hade köpt två av den magiskt bra sherrylagringen istället. 80 poäng.
*
Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.
