De första två Silent Swede från Svenska Eldvatten – Brandy och Champagne cask – orsakade massiv flaskflipparhysteri bland svenska entusiaster (investerare?). Flaskor bytte händer med en sällan skådad intensitet. Det har hittills varit lilla snäppet lugnare med de två efterföljande släppen i serien, Virgin French Oak och Sauternes cask. Jag ger det en vecka eller så, sedan brakar det loss.
Vad är Silent Swede? Det är en serie single casks från det svenska nedlagda destilleriet Grythyttan, ett destilleri som missköttes av ledningen men där fotfolket – särskilt då Oscar Bruno och Christian Wikström, numera på det nystartade destilleriet Agitator i Arboga – kämpade på för att under usla förutsättningar producera vettig whisky. Destilleriet var bara i produktion under fyra år, 2010–2013. Grythyttans whiskies har, i min gom i alla fall, varit riktigt imponerande. Uppenbarligen lyckades de koka bra sprit. Storyn om det där lagret de byggde upp, de ekonomiska problemen och många konstigheterna, hur privatpersoner som köpte fat länge trodde att just deras fat aldrig skulle kunna komma att buteljeras och hur det låg i malpåse och ingen visste vad som skulle hända med faten är värt en bok, eller i alla fall en större artikel. Själva namnet Grythyttan har fortfarande en kraftig bismak av skandal hängande över sig bland svenska whiskyentusiaster.
Sedan Bergslagens destilleri köpt loss lagret har de släppt en rad bra whiskies från Grythyttans produktion. Att sedan Svenska Eldvatten köpt och/eller fortsätter köpa loss spännande fat från lagret är en härlig extra krydda. Dessa fat släpper de som Silent Swede. Det är i nuläget inte bestämt hur många fat det kommer bli i denna serie.
Idag i glaset alltså, Silent Swede Virgin French oak. En single cask som gav 348 flaskor på den hisnande alkoholstyrkan 61,9%. Virgin French oak betyder att whiskyn lagrats på ett fat av fransk ek (duh!) som tidigare inte använts för lagring. Sådana fat är synnerligen aktiva, och kan leda till väldigt, väldigt kraftiga dofter och smaker, särskilt om eken inte är amerikansk ek. Receptet för spriten var Grythyttans mellanrökiga recept på 16 ppm på malten. Fatnumret var 389, och det fylldes den 14/4 2012 och buteljerades i oktober 2018. En sexåring, således, men sex år på nyek är rätt lång tid, även med ett såhär stort fat (en barrique på 225 liter, sannolikt, det stämmer bäst med matematiken). Den släpptes på Systembolaget den 9 januari och sålde faktiskt inte slut på en minut som en kunde ha trott, utan det tog några timmar.
Jag var nästan lite rädd för denna whisky innan jag provade den. Sex år på nyek, det kan ha blivit alldeles bortitok för överekat eller bara för konstigt. Ändå köpte jag på mig några flaskor av både den och det andra släppet Sauternes cask, och spräckte därmed totalt januaris budget. Så, då ska vi se vad vi har då!
Doft: verkligen en härlig doft, detta. Du har så mycket båtfernissa och rå linolja att det inte är sant. En bra bit därunder ligger de där lite smutsiga Campbeltownfeelingen en får av Grythyttans whiskies, om än svagare i denna whisky: sjögräs. Tändstickor. Något vagt metalliskt och den där lite sumpiga strandlinjen vid en sjö. Rör runt whiskyn i glaset försiktigt, och rejäla mängder sötlakrits har smälts ned i fernissan. Jag kan inte cognac, men det doftar lite åt det hållet; jag är inte bombsäker på att jag skulle gissa whisky blint, på doften – men det är helt underbart. Man måste dock gilla lite ”funky” whiskies för att verkligen uppskatta detta. Fantastisk kryddbotten, också, märker jag efter ett tag, men inte de där mullrande kryddorna som fransk ek kan ge. Men vilka kryddor? Jag ger upp: tänk dyr köttbuljong. Trots alkoholstyrkan och ungdomen kan man sticka nosen djupt ner i glaset utan problem – imponerande…
Smak: vid fånigt liten sipp: möbelpolish en masse; honungsvax; linolja; fulojligt. Frukterna är liksom smutsiga, som sotiga och torviga versioner av mango och aprikos, en bit bak. Följer så kryddbomb, men även den ligger långt bak och är som väl inkokta kryddor i en köttgryta. Faktiskt tycker jag att jag hittar lagerblad där bland kryddorna. Märkligt nog går det att ta normalsippar av denna whisky utan att det bli alkoholattack, visar det sig. Gillar man Springbank och whisky kokad före 1980 kommer man älska detta.
Eftersmak: åh, rökpuffen som inleder, rena rama Springbank rakt av där: smutsig fulrök. Lite oljig rökt fisk; saltlakrits. Köttgryta. Kryddpeppar och ett inte litet stänk av torv. Lite spearmint. Otroligt härligt.
Med rejäl skvätt vatten: frukttuggummi, torv och rödvinbärsgelé möter rost och svag vaniljkräm. Har snöat in på det där inkokta lagerbladet nu, finns det där eller är det bara som jag vill? Gommen har fått en lite ettrigare kryddighet och lite mer aggressiva toner av fernissa, och har nu en smutsig torvighet som är underbar. Not for the faint-hearted, dock. Eftersmaken inleds med ett enormt kryddmuller, den där köttgrytan har blivit lite pepprigare och fått sällskap av spearmint; övergår i fernissa, bränt trä, sötman hos rökelse. Sirligare, mindre liksom ”ful” rök här. Kvar hänger en ganska ettrig kryddighet som jag har lite svårt för: det blir just ettrigt, stickigt, aggressivt, och jag vill gärna mina kryddor mer mullrande och på djupet.
Sammanfattning: som sagt, jag bävade lite för denna. Men icke då. En whisky för nördar: den är extrem, den är brutal, den är smutsig, väldigt långt ifrån lagom. För mig är det himmelriket, och ett av de få tillfällen då jag kliver över 90-strecket: 91 poäng. Om du provat Springbank på fatstyrka i åldersspannet säg 11–15 och inte tyckt om det, undvik denna. Du kommer tycka att det ligger sådär på 82 poäng eller så. Om du gillade det är det dags att inse det som jag både jag och gossarna på WhiskyTower tjatat om så länge: Grythyttan, kanske särskilt när de körde mediumrökigt recept, är Sveriges motsvarighet till Springbank. Det betyder, i min bok, något av en guldmedalj.
Jag har sett på sociala medier att en del människor inte varit lika imponerade av de olika släppen av whisky från Grythyttan som jag har varit. För min del måste jag säga att jag tycker detta är galet bra. Som om det nu inte hade framgått. Ja, jag undrar faktiskt om folk kanske inte har fattat riktigt än hur unika dessa buteljeringar är. Det är ett nedlagt destilleri som bara var verksamt under ett mycket litet antal år, släppen med whisky från lagret är ofta väldigt små, whiskyn är (tycker i alla fall jag) högkvalitativ. Hur kan hypen inte vara större? Är det till och med så att eftersom destilleriet är nedlagt är det just dessa flaskor som kommer bli de verkliga rariteterna under de kommande tjugo åren? Och om jag nu tror det, borde jag inte hålla käften om det? Jag stryker det där sista, som synes.
