Tjeders whisky

Bara whisky

Kilchoman 2010 Vintage

Imorgon släpps en whisky som Systembolaget eller Kilchomans importör tycker heter 9 years old. Det är lite mysko, eftersom den ju inte heter så, utan 2010 Vintage. Det är ett ganska stort släpp, 15000 flaskor på 48% och ett bourbonfatsdominerat recept: 42 bourbonfat, tre oloroso sherryfat. Den buteljerades helt nyss, så applåder för att den redan dyker upp på bolaget. (Det är annars, för en sådan som jag som spenderar fånigt mycket tid i internationella whiskygrupper på sociala medier, alltid frustrerande att se hur folk i många många månader hojtar om en viss whisky som sedan efter något halvår rasslar in på Systembolaget.)

Priset för ett helrör Kilchoman 2010 Vintage är det lätt ögonbrynshöjande 850 kronor (men de numera inte sällan hutlöst dyra master of malt tar jättemycket mer, över tusen spänn). Det är inte importören som ska lastas, den kostar runt €70–80 nere på kontinenten, och vi har hög alkoholskatt. Nu är ju Kilchoman ett litet hantverksdestilleri (med skotska mått mätt), men man får ju faktiskt en Bowmore 18 YO för mindre än de pengarna.

En sista örfil – eller två – innan vi går vidare till smaknoterna. Släppet är alltså på 15000 flaskor. Läs: det är ett begränsat släpp, men ett stort släpp. Det blir därför lite snett när det heter att ”300 unika flaskor” kommer till Sverige. Så skriver importören, och orden har sedan lydigt kopierats av en del nyhetssidor som rör whisky här i Svedala.

Nej, de 300 flaskorna är inte i någon rimlig betydelse av ordet unika. De är exakt likadana som de andra 14700 flaskorna med samma namn som görs tillgängliga genom hur många olika whiskyförsäljare som helst på vår planet. En whisky i en upplaga av 15000 är inte unik, utan en whisky med något begränsad tillgång. Det betyder att de två procent av de 15000 som når Systembolaget inte heller de är unika. 15000 exemplar är, så länge inte Kinas och Indiens motsvarigheter till Anders och Anna Svensson börjar pimpla singelmalt från Islay, en whisky som det är lätt att få tag på, och som kommer fortsätta att vara lätt att få tag på även efter att just Systembolagets flaskor har sålt slut.

Okej, nu har vi gnällt klart.

Doft: alltså, de har en väldigt fin och egen typ av rök, Kilchoman. Utan att närma sig tång och sjögräs är det ändå ”havigt”, som…blåmusslor, är det ju! Och så är det liksom finare än rökvrålet från säg Lavagulin eller Laphroaig och kanske Ardbeg. Här finns läder, men då är det helt nytt; här finns torv, men den vrålar inte, och en ganska försiktig ton av aska. Röken balanseras mot tydliga rena bourbonfatstoner – ovanligt mycket kokos denna gång. Varm sand. Den är väldigt städad, väldigt snäll, väldigt…fin. Jag hittar också halstabletter med citronsmak och chokladkaka.

Smak: den anländer bra mycket kraftigare och oljigare än doften, med mer torv och rejäl rök; här finns också en lite kaotisk fruktkompott (röda söta äpplen, päron, lite citronzest), med tid i munnen asfalt. En del peppar i botten. Kakao. Elakare än doften, det gillar vi, men fortfarande väldigt balanserat om man jämför med Islays mer brutala rökstånkare.

Eftersmak: smörig-rökig inledning; brasa som dött; svårfångat mörk bäriga toner, nästan faktiskt åt jordgubbshållet. Kanske lite blyerts.

Med vatten: ingen stor förändring. En del sötlakrits har tillkommit. Smaken är bra mycket snällare nu, och frukten är mindre liksom gyttrig. Visst finns här tydlig rök och smuts, men desto mer av en mildare oljighet och choklad. Eftersmaken har fått inslag av spearmint.

Sammanfattning: alltså, har Kilchoman förändrats, eller jag? Jag minns hur jag höll på att smälla av av lycka när jag smakade Machir bay sådär 2012/2013 eller så. Jag tycker absolut att detta är gott, men det är lite mer ”gott och så” av denna whisky för mig. Vill man ha dundrande rök är det inte till Kilchoman man ska gå; vill man ha rejäl rök med subtilitet i kan en gå till Caol ila (om man nu bestämt måste stanna på Islay); vill man ha nedtonad rök men lite mer vrål i frukterna går en smyga iväg till Bowmore. Det här blir i min gom lite liksom…tamt. Inte en försiktigt rökig whisky som har en massa annat, inte en dundrande rökare som ger en en härlig örfil, utan liksom någonstans mitt emellan. Och mitt emellan blir lätt varken–eller. 83 poäng.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén