Tjeders whisky

Bara whisky

Svenska Eldvatten Silent Swede ex-Sherry

Ni kan storyn vid det här laget: destilleriet Grythyttan som bara var igång två och ett halvt år, lagret som köptes upp av Bergslagens destilleri, den svenska oberoende buteljeraren Svenska Eldvatten som drog igång en serie single casks från konstifika fat och gav ut.

Grythyttan är något så bisarrt och ovanligt som ett underskattat svenskt destilleri. Silent Swede är något så ovanligt som single casks från Svenska Eldvatten som inte vid varje lansering säljer slut snabbare än du hinner ropa ”Göteborgshumor!” Dagens whisky lanserades den 5 juni i en upplaga av 412 flaskor och har inte sålt slut. 995 spänn för en single cask på 50 cl på fatstyrka från Sveriges enda nedlagda destilleri (okej då, det fanns destillerier för skitlänge sedan, men det enda nedlagda destilleri som det finns whisky kvar från). Från Svenska Eldvatten. Och den är inte slutsåld.

Det är mig obegripligt. (Eller, det visar nog dessvärre hur fantastiskt många det är som köper med plånboken. Tidigare single casks i serien har inte stuckit i pris på andrahandsmarknaden – än. Så eftersom de inte riktigt tycks flippbara drar sig folk för att köpa.)

Hela serien.

Dessvärre har Tommy och Peter som är Svenska Eldvatten meddelat att Silent Swede som serie är färdig nu, med dessa sex single casks. Man kan starta namninsamlingar av många olika och säkert mera lovvärda anledningar, men snälla snälla SNÄLLA Peter och Tommy, om möjlighet finns, tänk om. Låt bara serien vila i några år om ni vill invänta att andra fat blir redo för flaska. Chocka oss med en bourbon barrel på 16 ppm sådär en 2022 eller 2024 eller 2030. Ge ut en sherry hogshead som 18 YO, när tiden är inne. Denna serie är svensk whiskyhistoria, och bra sådan.

Okej, då kör vi. Silent Swede ex-Sherry lades på fat i september 2011 och buteljerades i april 2019, vilket gör den till ynka 7 YO. Med tanke på att det var en barrique på 225 liter ”borde” den inte vara redo redan. Fatet gav 412 flaskor och landade på en alkoholstyrka av 55,7%. Såhär tyckte jag:

Doft: jaaaa, då, de har gjort det igen, gossarna på Eldvatten. Man får inte glömma hur ung whiskyn från Grythyttan fortfarande är, när det kommer till de stora faten. Vi är långt under tio år här, ändå är faten i denna serie helt redo att buteljeras. Mycket kraftig sötma i denna nos, och faktiskt kraftig vanilj. Sötman är som en blandning av sockerbitar (godiset) och farinsocker. Men där under finns Grythyttans fantastiska ”funk”: rökt fisk, tång, gyttja, rost, torv, målarfärg, surdeg. Helt seriöst, allt det där finns här, det är inte ett gäng ord jag bara kastar ur mig. Noterna är ju synnerligen goda nyheter för den som inte har något emot whisky som vågar sticka ut. Visst, det ligger under fin vanilj och kraftig sötma och här finns också en del mango, men det är de där härligt smutsiga tonerna som gör hela whiskyn. Den känns mer som en blandning av bourbon- och sherryfat, och som att sherryfatet inte var first-fill. Blint hade jag bombsäkert gissat på Springbank eller Hazelburn. Ni som läser denna blogg vet att det är ett gott tecken i min bok. 

Mumma!

Smak: mer funk, mer metall, och en liksom rutten syrlighet: ett möte mellan ruttnande tång och övermogna apelsiner och citroner. Svagt torvig, oljiga rökrester. ”Seafood”, inte minst musslor. Det smakar också…bilverkstad. Seriöst, detta är fantastiskt. Så fult och och smutsigt att man blir överlycklig.

Eftersmak: torvig inledning, med fuloljiga toner (diesel, motorolja), mossa och vitpeppar som kokat tillsammans med grytbitskött. Grillkol. Kvar hänger en dov, smutsig rökighet som är fantastisk och som visar att det där med ppm-halt inte säger mycket om en whiskys rökighet. I eftersmaken är detta Longrow, en whisky som makas med någonstans typ 55 ppm på malten. 

Med vatten: mer lera, tänk drejarlera. Paraffinolja. En hög med multnande höstlöv. Och rödklöver. Kanske koppar. Mindre skitigt, men fortfarande härligt. I smaken är det lite plattare med vatten, men fortfarande på ungefär samma smaker som tidigare. Citrusen har blivit fräschare, mer citronig. Gott, men i smaken föredrog jag denna ovattnad (eller så skulle jag helt enkelt ha vattnat mindre, det där med vatten är som jag alltid tjatar om inte en exakt vetenskap). Eftersmaken är fortsatt härlig, med gammalt smutsingrott läder och blaskigt kaffe. Kvar hänger svag underbart ful rök.

Sammanfattning: som med de andra i Silent Swede-serien gäller att detta är mycket långt ifrån whisky från nybörjare. Som alltid, särskilt då med de rökiga recepten och allra mest med det mellanrökiga, konstaterar jag en släktskap mellan Grythyttan och Springbank. Detta är whisky i världsklass. 90 poäng. Jag satte skogstokiga 91 poäng på Silent Swede French oak, måste ställa de två mot varandra för att se vilken jag verkligen tycker vinner av de två.

Men minns: gillar du inte Springbank kommer du tycka att det här är sådär en 80 poäng eller så. Du kommer förstås att 100% objektivt ha fel i denna din åsikt, men likt en nisse för länge sedan förlåter jag dig dina synder samtidigt som jag olikt samma nisse gör allt jag kan för att inleda dig i frestelse: detta är en riktigt maffig whisky.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén