Tjeders whisky

Bara whisky

Old Pulteneys ”Lighthouse series”

| 2 kommentarer

Old Pulteney har en speciell plats i mitt hjärta. Om bara tretton dagar sätter jag mig på flyget och åker som Allt om whiskys stipendiat över till destilleriet som gör den härligt beska whiskyn. Resan går tillsammans med den andra stipendiaten Frida Birkehede, chefredaktören Emma Andersson, och en fotograf. Jag och Birkehede kommer att få den stora äran och det rätt svettiga ansvaret att få välja ett fat som ska buteljeras för den svenska marknaden. Inte illa alls för det som faktiskt kommer att vara mitt allra första besök på ett destilleri i Skottland. Dessutom har jag kommit över de tre samples som prövas nedan, Old Pulteneys så kallade fyrserie, på ett speciellt sätt. Jag skrev en reflektion i Facebookgruppen Här är mitt whiskyskåp som till sist ledde till att jag fick dessa samples skickade till mig för en kostnad av noll kronor. Med ett stort tack till Magnus Nilsson, som trots att vi inte alls känner varandra betalade för dessa samples som tack för texten jag hade skrivit, har det så äntligen blivit dags att öppna de små flaskorna. Det rör sig om tre utgåvor för taxfreemarknaden, så kallade NAS-whisikies, alltså whisky utan ålderangivelse.

Old Pulteneys Lighthouse series.

Old Pulteney Noss head, NAS, 46%

Denna whisky är långt från en smekning av sinnena: en rätt kärv historia, men kärvt och ungt passar ju min gom, så jag sammanfattar mitt intryck redan nu med orden: ja tack.

Doft: ”grön”; salt; lätt; kryddig; sannolikt ordentligt ung, max åtta år. Klassisk Old Pulteney-doft med kryddor och citrus och den där särskilt salta beskan som är svår att beskriva. Grapefrukt tjatar jag ofta om, men det finns också något gräsigt över det hela som fick mig att kalla doften grön; dessutom ordentligt omogen frukt, typ omogen banan? Omogen melon kanske hellre? En liten touch av sjögräs utan att det är rökigt alls. Med vatten: kryddorna flyttar fram. Fortfarande rätt stickig doft. Inte insmickrande, inte publikfriande, men härligt.

Smak: lätt, ung, rejäl beska; honungssötma efter ett par sekunder i gommen, melon, päron eller päronjuice (utan det syntetiska inslaget i en del irländska whiskies, mer som om Brämhults släppte en päronjuice), de där mindre päronen som jag tror heter gråpäron. Andra sippen: röda äpplen, omogen ananas. Med vatten: det finns något helt underbart i denna smak jag inte hittar vad det är, FAN vad frustrerande! Något beskt godis nästan, inte vinegum. Godiset viol kanske?

Eftersmak: rejält citrushäng (citroner och apelsiner) med torkade kryddor och en hel del beska, mycket karaktär om man skulle prata vin; särpräglat, inte inställsamt. Kort, men beskan hänger kvar. Med vatten: eftersmaken lite sämre tycker jag, man pratar om att vattna sönder whisky, det händer lite här även vid en mindre vattning. Kanske lite blommigt, de där floral notes, med vattten, päronen hänger kvar länge, nu lite mer som syntetisk päronjuice.

Denna whiskys extrema motsats är Hazelburn Rundlets & kilderkins, som var sammetslen, djup, komplex och söt; detta är ettrigt och kryddigt och beskt. Gillar man rejäla sherrybomber kommer man finna detta odrickbart. Men jag applåderar och säger: jag gillar det.

En liter av den här gynnaren kostar någonstans just under 500 för en liter. För det priset säger jag: ja tack.

Old Pulteney Duncansby head, NAS, 46%

Vi går vidare till nästa fyr i serien, Duncansby head. Liksom Noss head är detta en NAS-whisky, vi vet inte om whiskyn i buteljen är tre år och en sekund eller nioårig (att den skulle vara äldre håller jag för otroligt osannolikt).

Doft: den här måste ha sherryfat med i mixen. Russin och mandel är första intrycket. Torv, om än utan rök. Apelsin. Det finns en ”mörk” ton i doften. Det finns också något sött, och för första gången kanske jag fattar vad whiskyskribenter menar när de skriver ”cereal” om whisky, för jag tycker det finns en hint av något så märkligt som Corn flakes. Sötma och ettriga kryddor. Svår, lite stängd doft. Päronjuice. Efter en tid i glaset: kakao. Inte jättekomplex. Med vatten: blommigare, beskare, mer apelsin, jordgolv, mer åt Noss head-hållet: jag gillar utvecklingen.

Smak: spritattack märkligt nog, kanske på grund av låg ålder; päron mycket starkt, nästan päronjuice (inte äkta utan billig, den här gången); lite andra mer exotiska frukter jag inte hittar, definitivt de där solvarma russinen igen, efter ett tag i gommen mer härlig beska. Andra sippen: fortfarande märkligt spritigt, någon touch av någon fruktmarmedlad, typ blodapelsinmarmelad, Old English style. Med vatten: mildare, sötare och blommigare till en början, ljusare citrusfrukter; sherrytonerna nästan dog. Ingen spritattack, men inte heller någon jätteutveckling. Som med all OP uppskattar jag beskan, och jag är glad att se att whiskyn blir grumlig, vilket avslöjar att man inte använt sig av kylfiltrering av whiskyn.

Eftersmak: lite syntetisk till en början, citrusfräschör med viss krock med sherryinfluenser (som jag tycker mig känna, hoppas verkligen att google kan bekräfta att det finns sherryfat med i mixen här); en strimma av vanilj snarare än vaniljindränkt; kanske lite choklad, något jag verkligen brukar gilla i whisky, men här är det inte helt harmonisk. En gom som drar åt flera olika håll samtidigt. Med vatten: kortare, igen svagare, nästan inga sherryinfluenser.

Sammanfattning: jag föredrar Noss heads mer raka beska framför denna, helt klart. Duncansby head är mer av en dussinwhisky med lite sherry inkastat för att sätta piff på mixen, men sherryn ligger ovanpå övriga dofter och smaker utan att vara integrerad. Den här kostar även den typ 500. Noss head kanske jag köper någon gång, den här skippar jag: det är som Noss head med en alltför kort finish på sherryfat, vilket gör det hela till en varken/ellerwhisky.

Old Pulteney Pentland Skerries, NAS, 46%

Sist i raden av fyrar kommer Pentland Skerries, den mest exklusiva av de tre eftersom den är lagrad enbart på sherryfat.

Doft: mörk jordig sherry, russinbomb, ordentligt smörig fruktkaka, men under ligger OP:s beska och lurar, på ett bra sätt den här gången. OP kan, antar jag, aldrig bli en len och publikfriande, insmickrande sherrybomb på grund av hur man destillerar fram sin råsprit. (Man använder sig av så kallade worm tubs, en vattenbehållare med kopparspiraler i, för att kyla ner spritångorna vid destilleringen, något som ger rejäl karaktär och, med brist på ett bättre ord, ”oooomph”, till whiskyn. Bruket av worm tubs är ovanligt numera, men de destillerier som använder tekniken – härliga Mortlach och riviga Talisker, till exempel – framställer alla mycket särpräglad whisky.) Det finns fortfarande citrus, men här längre bak. Lite torkade kryddor. Härligt mustig doft, klart olik de båda andra i serien. Med rejält skvätt vatten: jordgolvet och en härligt murken doft flyttar fram, som jag tänker mig att riktigt gamla fat doftar. Gammalt läder. I vinvärlden pratar man om doften av stall, det finns något åt detta håll här. En härlig doft. Med lite tid: apelsin.

Smak: rejält söta sherrytoner, det måste finnas PX-fat med i sherrymixen här, kanske att det är mer PX- än olorosofat; fruktsötma från saker som ananas, kanske aprikos, men också nästan sockervatten. Lätt rostat trä/ek. Nästan sötsliskig, något för söt för min smak. Här finns nästan inget av OP:s karakteristiska beska ettrighet. Mycket lätt i gommen. Med rejäl skvätt vatten: en markerad förbättring, sötman inte så kraftig och lite mer ek, kryddor och beska i bakgrunden kommer fram.

Eftersmak: oväntat kort, inte alls torr. Något av en besvikelse, eftersmaken, lite färsk frukt mest bara. Med rejäl skvätt vatten: lite mer trä, fattoner, frukten blir nu mer som torkad frukt, kanske plommon, eller dadlar. Liksom med smaken en klar förbättring med vatten.

Pentland skerries växte alltså rejält med vatten och med tid i glaset, från att ha varit lite väl enkelspårig och med fat som nästan sopade bort Old Pulteneys härliga beska, till att bli en oväntat välbalanserad sak. Jag föredrar Noss head framför de båda andra, och håller halvmesyren Duncansby head som en solklar förlorare; Pentland Skerries till sig och blev en njutbar dram. Inte omistlig, men njutbar.

Lite avslutningstjat om NAS

Det finns som sagt ingen ålder angiven på dessa whiskies. Snälla rara destillerier: berätta sådant för oss som ska köpa; berätta för oss hur ni har gjort er whisky. Det räcker liksom inte med att ni berättar att Noss head är lagrad på bourbonfat, Duncansby head på en blandning av bourbon och sherry (ja, google gav mina smaklökar rätt på den punkten), och Pentland skerries på enbart sherryfat. Om ni har tid och energi att skriva om något så meningslöst som färgen på rören när ni presenterar whiskyn, och säljer in dem med uppenbart långsökt dravel från marknadsföringsavdelningen om hur de här olika whiskyerna har inspirerats av olika fyrar i destilleriets närhet, borde ni ha tid och energi att berätta mer om innehållet i buteljerna. Jag vill veta om whiskyn jag dricker är fem-, sex- eller sjuårig; om Noss head är 40% sexårig whisky, 42% åttaårig och 18% tolvårig, för att bara dra till med ett skott i mörkret. Ni behöver inte ens sätta ut det på buteljen, även om det förstås vore det allra bästa, bara ni delger världen hur ni gått tillväga på er hemsida. (Och nej, det är varken första eller sista gånger jag lyfter fram det här exemplet som ypperligt i sammanhanget.) Om det nu är en blandning av bourbon- och sherryfat i Duncansby head, är det olika fat som har blandats, eller har bourbonfatens innehåll fått gifta sig i större sherryfat? Hur länge då, i så fall? Om det är bara sherryfat i Pentland skerries, vilka olika slags sherry har legat på faten innan? Har faten skeppats intakta till destilleriet, eller har de plockats isär och sedan satts ihop igen? Vilken bodega i Spanien har gjort sherryn? Nio av tio kunder intresserar sig inte för de här detaljerna, men för en av tio eller en av hundra är det viktigt att få veta. Det är som med vilken vara som helst på vilken marknad som helst: tillgång till information ökar kundens tilltro till varan. Köper jag en bil bryr jag mig bara om att den fungerar och är närmast aggressivt ointresserad av hur motorn fungerar. Det betyder inte att det vore ett smart drag av bilindustrin att börja mörka fullständigt vad det är som finns under huven. Alltför många av kunderna bryr sig faktiskt om sådana saker. Berätta för mig vad det är i flaskan, och min vilja att betala för innehållet ökar tiofalt.


2 kommentarer

  1. Älskar ditt avslutningstjat om NAS. Jag vill veta allt och har lovat mig själv att bli duktigare på att avstå att köpa om jag inte får det!

    • Tack för kommentaren, Jan! Ja, det är svårt att avstå. Ibland måste man inte, heller; det finns ju mycket bra NAS-whisky ”out there”. Men visst vill man rösta med plånboken ibland, och visst bör man också göra det ibland. 🙂

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.