Idag är en speciell dag. För precis sju år sedan publicerade jag det första inlägget på den här bloggen. Om någon bara två år innan hade påstått att jag skulle ägna en hel del av min fritid åt att blogga om whisky hade jag sagt att människan var en stolle.
Whiskyintresset hade under en tid före 2015 gått från ett intresse till ett mycket starkt intresse till något jag verkligen brann för. 2014 inleddes min stora fatresa: jag började köpa fat i Skottland och Sverige. Eller mjae, inte köpa fat, jag började administrera fat, jag har inte ekonomi att hålla på och köpa hela fat. Att köpa fat ihop med andra entusiaster har varit ett mycket roligt arbete, även om de skotska faten förstås fortfarande är långt ifrån redo att buteljeras. Under en tid där höll jag benkoll på precis alla nya destillerier som drog igång, mejlade med dem och frågade om möjligheter till att få köpa fat hos dem. Det blev så många till sist att jag numera sedan rätt många år har fatköpstopp. När riktigt intressanta nya destillerier drar igång biter jag och parhästen Lars oss i kinden och mumlar samma mantra: ”vi ska inte HA fler fat…vi ska INTE ha fler fat…!”
En second-fill oloroso sherry hogshead. Börjar snart bli dags att kolla av kanske, men sannolikt långt ifrån dags att buteljera. Ett av runt 20 fat fyllda 2015 som jag administrerar….!
2015 fick jag och Frida Birkehede Allt om whiskys stipendium för att få åka till Pulteney distillery. Jag hade hört talas om att destilleriet fanns men inte smakat mer än någon enstaka gång. Jag tänkte att det här var väl en bra tid att starta en blogg om whisky, mest för att kunna hålla koll på vilka whiskies jag provade, och som ett sätt att bli bättre på smaknoter. Att så många andra än jag själv och en handfull polare någonsin skulle bry sig om vad jag skrev hade jag aldrig trott.
Det här intresset har förvandlat mitt liv på djupgående vis. Jag har fått nya vänner, särskilt i Sverige men även ute i vida världen. I maj firar ett dussin skarpa whiskynäsor under namnet Svenska whiskyakademien att vi provat whisky blint en gång i veckan i hela sju år. Några har lämnat, några har tillkommit, några är samma människor som när vi körde igång 2015.
Att gå på mässor är inte längre först och främst att ta sig en titt på och prova whiskyn som finns. Det är att träffa alla vännerna igen, de där som en bara umgås med online annars: whiskyfolket. Det har över tid allt mer blivit så att whiskyfolket är viktigare för mig än hur det som är i glaset doftar och smakar. Länge var jag väldigt fokuserad på det där i glaset, att analysera det. Och visst, särskilt Whisky Show i London har gett en hel del helt sjuka whiskyupplevelser. Men ställ de upplevelserna mot hänget med de som en träffar där, de som en åker dit med, och människorna vinner över spriten.
Delar av Svenska whiskyakademien under ett blendingexperiment för några år sedan. Bara människor jag älskar här!
Visst finns det en del tröttsamma snubbar – de är nästan alltid just snubbar – i whiskyvärlden. Det finns en hel del skrävlare (”min samling är större än din”-typen), några självupptagna och självviktiga pompösa viktigpettrar, några som är beredda att gå över lik för att roffa åt sig flaskor, och en och annan mobbare. Det finns också en del sexism, både i Sverige och utomlands. Det har definitivt blivit bättre under åren då jag har varit med i whiskygemenskapen, men läget är fortfarande inte oproblematiskt.
Gemenskapen är ändå på det stora hela varm och fin. Generositeten whiskyentusiaster emellan är verkligen underbar. När skrytet över vem som äger den dyraste flaskan har dött ut, när fakta om whisky inte används för att tvåla till någon utan för att förstå, och när det bara är nyfikenheten som driver är denna lilla egna värld av nördar alldeles fantastisk att vara i.
Men låt oss inte glömma whiskylitteraturen. Att läsa om whiskyns historia, dess produktionssätt, forskning om dess dofter och smaker, är en outsinlig källa till glädje. Vi är kanske inte jättemånga som äger mer än 100 whiskyböcker men trots att jag läser och läser finns det ändå alltid mer att läsa.
Det har varit sju år av skriverier. Sju år av whiskyprovande. Sju år av vidareutbildning om whisky. Sju år av ”i år åker jag till Skottland” utan att jag har återvänt efter besöket på Old Pulteney 2015: skamligt men sant. Jag har besökt ETT skotskt destilleri i hela mitt liv! Sju år av nyfikenhet. Det har också varit inte riktigt sju men väl i alla fall en kanske tre år av ”i år ska banne mig min egen bok äntligen bli klar”.
Sju år av spännande provningar, särskilt de som genomförs blint och där en lyckas hålla fokus på något annat än ”undrar vad det är i glaset?” (Den sporten är jag förresten bara halvdan på. Fattyp, ibland alkholstyrka, ibland ålder, där är jag hyfsat okej på att gissa. Men sätta destilleriet? Det händer ytterst sällan. Jag tröstar mig med att det inte är gissa rätt som är poängen med att prova blint…) Sju år av ett ständigt rikare liv.
Det är verkligen fantastiskt vad roligt en kan ha med allt som rör whisky, oavsett om det kommer ur en bok, från ett glas eller en annan människa.
Ett stort och varmt tack till alla er som läser och kommenterar, både här på bloggen och på podden En trea whisky. Tillsammans fortsätter vi att göra whiskyvärlden lite mindre skrytsam och mer inkluderande, finare, varmare och snällare. Verkligen tack för att ni läser!
