Tjeders whisky

Bara whisky

Min Stockholm beer and whisky-festival

| Inga kommentarer

I år var första gången jag besökte Stockholm beer and whisky festival. Jag gjorde det å andra sidan med besked; jag var på plats under delar av fyra av mässans sex dagar. Jag stod mest i montrar, så jag hade begränsad tid att verkligen gå runt och prova whiskies, men jag tänkte ändå sammanfatta mina intryck här.

Det har glunkats en del om att årets upplaga var sämre än tidigare år. För dåligt utbud, för mycket fylla, var var Clydesdale och Diageo och alla roligare och lite mer annorlunda whiskies, har det sagts. Och visst, fokus var mer på öl och i viss utsträckning fylla, och i många montrar var det enbart de vanligare buteljeringarna som fanns att prova. Ont om SC, CS och IB, gott om 12 YO OB, för att prata whiskylingo. Men samtidigt: det fanns hur mycket som helst att prova, hur många bås som helst att besöka. Även för en inbiten nörd som jag var det mycket gott om whiskies jag aldrig hade provat. Om man kunde bortse från att många, särskilt på lördagskvällarna, var ganska ordentligt fulla, fanns det definitivt mycket att lära sig och prova. Dessutom, de mer partajande filurerna tenderade att hänga i ölstånden, medan det blev lugnare och desto trevligare på whiskyfronten.

Roligaste upplevelsen för mig var SMWS:s monter. Vilka grejer de ger ut, Scotch malt whisky society! Där stod de unika buteljerna med single cask-utgåvor på fatstyrka uppradade och inte den mest inbitna maltnörd borde med hedern i behåll kunna hävda att hen redan hade druckit allt det där före festivalen. Härlig, kunnig personal, bra bredd i utbudet, och enbart riktigt härliga whiskies.

Mumma!

Mumma!

Mumma!

Mumma igen!

Mumma!

Mumma för tredje gången!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pär Caldenby på Smögen hade ett minimalistiskt men välbesökt stånd, där besökare kunde prova ett par single casks och hela linan i Sherry project, 1:1–1:4, detta innan både 1:3 och 1:4 släppts. Box whisky lockade med diverse fatprover, en variant av The Festival 2015 och hade absolut fokus på att kränga sina nya privatfat från Laphr……Islay, menar jag. (Trots en hel del konversationer med både Hasse Nilsson och Roger Melander under mässan frågade jag inte om min gissning på att deras Islayfat är därifrån är korrekt, så nej, jag är inte bombsäker.) I en monter jag aldrig hann besöka ordentligt stod väl ett tiotal buteljeringar från Douglas Laings Old Particular-serie, och en massa mer godis. I Old Pulteney-montern erbjöds den single cask från Old Pulteney som jag själv och Frida Birkehede valt för Allt om whisky. (Den sålde som smör och gick verkligen hem, kan jag stolt intyga.) På övervåningen erbjöd tunnbindaremästaren Johan Thorslund helt unika whiskies lagrade på olika stora fat av svensk ek, med olika rostningsgrader; en monter jag tyvärr aldrig hann besöka. Även någon som provat rejält med whisky torde nog ändå ha kunnat finna i alla fall ett sjuttiotal whiskies som inte fanns i erfarenhetsbanken innan. Så nog fanns det whisky att prova! Om bara arrangörerna kunde skippa de taffliga livebanden som genom halvtaskiga covers mördade Pogueslåtar i parti och minut hade det varit riktigt kanon.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Box är bäst på orökigt recept på bourbonfat. Detta är inte ens whisky – snartsky, som Frida Birkehede säger. Skitagott, asså!

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Box är bäst på orökigt recept på bourbonfat. Detta är inte ens whisky – snartsky, som Frida Birkehede säger. Skitagott, asså!

Mina erfarenheter av att arbeta i monter – första gången – var intressanta. I de kretsar där jag rör mig, whiskymässigt, finns det inte en käft som inte vet att Bunnahabhain ligger på Islay och är känt för att inte göra rökig whisky. I montern blev det tydligt att många inte kände till detta klassiska destilleri. Publiken var alltså väldigt blandad, och det var kul att kunna erbjuda människor som aldrig hade provat ett givet destilleri en upplevelse som gjorde dem nyfikna på mer. Nog fanns det väl också en och annan besserwisser som stoltserade med whiskykunskaper som i själva verket visade sig vara ganska grunda – whiskyvärlden är mansdominerad, och många män har en tendens att stoltsera med kunskaper de inte har – men på det stora hela var det fullt av nyfikna, lagom maltnördiga människor. Jag hade förväntat mig en högre nördfaktor, men det är inte bland ultranördarna de roligaste whiskyerfarenheterna görs. Det är roligare att hälla upp en Old Pulteney 12 YO till någon som aldrig provat Old Pulteney än att försöka imponera på någon som har en air av att egentligen vara rätt ointresserad av vad som finns i montern. (För en underbar betraktelse över besökarna på årets mässa, läs denna text av Pär Caldenby.)

På ett rent personligt plan var det också roligt eftersom jag för första gången fick känna mig som liiiiiite grann av en kändis. Folk från Facebook kom fram och ville hälsa och snacka lite, några gick på den masterclass med Old Pulteney just för att jag och Frida Birkehede var med och höll i den. Och så alla människor jag själv fick träffa i verkliga livet, tidigare bekanta mest från sociala medier. Så det blev många hej Tiina och hej Evert och hej Pär och hej Jennie och inte minst hej till sist, Marcus – och ett alldeles för kort hej Ingela, när jag var tokstressad och trodde att jag var sen till att presentera Bunnahabhain Mòine på SWF:s provning. Vi får ta igen det, Ingela! Dessutom var det gott om folk jag hade träffat ett par gånger tidigare, och som ändå redan känns som nära vänner. P-J, Tone, Martin, Fredrik med flera: puss på er!

En randanmärkning. Under SWF:s provning när vi var ett gäng som skulle presentera olika whiskies lyfte en av presentatörerna helt kort frågan om att det är så få kvinnor i whiskyvärlden. Det är en viktig fråga. I ett annat mellansnack pratade två högt uppsatta legendarer inom SWF om ditt och datt inför publiken. Det var visst någon som hade fått en handväska köpt till sig för något. Uppsluppet fnitter, vem hade nu inköpt denna handväska? Jo, det hade den ene legendarens fru gjort, förklarade han. Och så följde lite höhö-ig gubbhumor och något ungefär i stil med ”fast då tycker min fru att jag är gubbig” (eller var det mansschauvinistisk?). Tips från coachen: om din fru gett dig kritik för att vara alltför traditionellt ”manlig” är det inte något du ska göra till ett skämt inför en publik bestående av mest män – det är något i ditt beteende som du behöver justera. Till exempel genom att inte få sådan genusyrsel att det genast måste påpekas att den där handväskan minsann INTE är inhandlad av dig själv. Whiskyvärlden är i rejält behov av mindre manlighet. Det hjälper heller inte när samma herrar presenterar den enda kvinnan i styrelsen mindre utförligt än alla de andra och med tillägget att hon är ”en jätteduktig tjej”. Se scenen framför er: någon ska presentera en snubbe med enorma meriter och stort kunnande och säger: ”Och ny i styrelsen för i år är Bengt. Han är…ja, han är en jätteduktig pojk.” Skulle det flyga, som det heter på engelska? Nä.

Ett stort ögonblick: Mickey Heads på Ardbeg fick äntligen möjlighet att träffa den där David Tjeder.

Ett stort ögonblick: Mickey Heads på Ardbeg fick äntligen möjlighet att träffa den där David Tjeder.

Whiskymässor betyder alltid utdelningar av medaljer. De är ofta rätt löjliga, och mitt intryck är att de mest är till för att ge branschen en möjlighet att lägga upp bilder på de medaljerna vid sina buteljeringar. På denna mässa var det inte mindre än ARTON kategorier och sålunda 54 medaljer som delades ut. En kategori var dessutom förbluffande fånig: ”Swedish whisky over five years”. Eeeeeeh, hur tänkte ni nu? Kategorin hade ju liksom lika gärna kunnat heta ”Svensk singelmalt destillerad i Gävles närhet av destillerier som börjar på samma bokstav som ett stort chokladmärke”. I kategorin bästa svenska whisky vann förresten en privatbuteljerad Mackmyra, trots att reglerna förklarade att enbart offentligt utgivna buteljeringar skulle tävla. Och helt nyligen släppte samma Mackmyra vad som väl sannolikt är den första svenska whiskyn med färgämne i sig, en kylfiltrerad price fighter på just under 300 bagis. För att komma med ett rejält understatement: de gör ju inte sådär kanonmycket för att räta upp sitt något skamfilade rykte bland nördarna, Mackmyra.

Eftersom det där med medaljer är ganska så fånigt avslutar jag denna post med en hel lång lista av priser, utdelade med stor pompa och ståt av Tjeders whisky.

Bästa whiskyn: priset måste givetvis gå till Old Pulteney Ambassador’s cask #1085 1997–2015, vad annars? 😉
Bästa montern: SMWS (Scotch malt whisky society).
Galnaste påslaget på pris: 200 spänn centilitern för Ardbeg Supernova 2015. Ofattbart uselt.
Galnaste underslaget på pris: Bunnahabhain 25 YO, över 3000 på Systemet, kostade 20 spänn centilitern i montern.
Största munlädret/säljarkungen: Hasse Nilsson på Box. Tur att det är schyssta grejer han kränger, jag får en känsla av att den sympatiske mannen skulle kunna sälja kylskåp till inuiter och vatten till en brunn.
Största positiva förvåningen: en sexårig Bunnahabhain på refill sherry butt (eller var det hogshead?) från SMWS. Hur kunde så ung whisky på ett så stort refillfat vara så bra?
Härligaste mötet: kvinnan som blev helsåld på den där single casken Old Pulteney som jag och Frida valde. Hon hade aldrig köpt något ens i närheten av så dyrt, och satt och slet med tankarna om hon skulle beställa en på Systemet eller inte.

Ja, se där min Stockholm beer and whisky festival! Det var riktigt, riktigt roligt och lärorikt – på återseende nästa år!


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.