Denna whisky blindprovade jag, vilket förklarar att det finns en massa gissningar om vad det kan vara i smaknoterna. Skitgott var det i alla fall!
Doft: mitt första intryck är: stor, mäktig, dundrande, underbar. Som om något tagit halvgammal Mortlach och gjort den rökig. Eller, det är inte så komplext som Mortlach, förresten. Rökigt på sherryfat, men det är mer bränt än rökigt, egentligen. Jag hittar pigga brända kryddor – nästan som hickorysås; långt bak, spearmint/toytuggummi; en lite för tung och dov fruktmatta med lite kokta rotfrukter ligger dock lite i vägen för de härligare inslagen. Frukterna är torkade, med russin och…kanske mango? Påminner en del om Grythyttan Remonteur, men mitt doft- och smakminne är ungefär en treårings är jag rädd. Det är den där lite kalopsiga tonen jag har svårt för, annars en riktigt härlig doft. Med vatten: nu jävlar lirar vi! Bränt, absolut, men också svavliga toner och lite lätt bränt gummi, som när du tar en suddgummi och suddar i så hög hastighet att gummit bränns bara lite, lite. Skithärligt!
Smak: den anländer med skön rejäl beska (inte ekbeska, mer som att destillatet har svavliga, beska toner), följer sedan en härlig krock mellan gummitoner, svaga svaveltoner (på ett bra sätt!) och färska frukter alltmedan små chilistänk dansar runt i gommen. En sötma som inte är honung utan mycket renare, utan att vara syntetisk. Det är bra grejer, det här. Med vatten: sötman har blivit just honung; sherryn har flyttat fram rejält, men också koncentrerad coca-cola och något som drar bara ypperligt lite åt glögghållet.
Stor bild för en stor whisky.
Eftersmak: inleds med en fräsch, bränd puff; kraftig oljighet; kvardröjande nästan vrålande kryddor; svårfångad frukt. Med vatten: ännu piggare kryddor, chilistänk. Det är som en Amrut Spectrum med rökinslag (men utan torven).
Sammanfattning: det här är verkligen inte en viskande whisky, det är pukor och trumpeter för hela slanten. Jag upplevde den som rökig på nosen, men det är inte så mycket rökigt som bränt. Jag gillar detta, mycket. Chili möter chipotle möter småskitig sherry (gummi, lätt svavel). Den här ickerökiga rökigheten och de brutalare inslagen skulle kunna peka mot Springbank, men de är ännu vråligare än såhär på sherryfat. Kanske att det är en IB Springbank på en12–13 år? Fast det är stramare än Springbank. Äh, jag ger upp och avslutar med ett: fan vad gott! Eller, alkoholhalten måste man ju gissa: 54 säger jag.
Du har sett rubriken och bilden, så du vet vad detta var: Longrow Red, det fjärde släppet i serien. Longrow är Springbanks rökiga och dubbeldestillerade whisky, så jag var i rätt region och till och med på rätt destilleri där på slutet. Och 54% var inte så illa pinkat, det heller: den ligger på 52,9. Longrow Red fresh pinot noir casks är en 12 YO, den äldsta Longrow Red då de tidigare varit 11 YO. Upplagan är som vanligt 9000 flaskor. Denna whisky har lagrats i ungefär 11 år på bourbonfat och legat i ungefär ett år på first-fillfat som innehållit rödvin av druvan Pinot noir från Valli Vineyards i New Zeeland. Lagd på fat 2002 och buteljerad 2015, men bara 12 YO alltså.
Förresten, en sak slår mig nu: har denna serie upphört? Den första kom 2012, sedan kom en 2013, en 2014, och denna den fjärde versionen buteljerades 2015. Men inte kom det väl någon Longrow Red 2016? Eller vad har jag missat? Helt slut verkar det dock inte vara, eftersom 2017 års släpp redan finns i whiskybase (utan bild), en trettonåring som ska ha slutlagrats i 15 månader på fat som innehållit Malbecvin. Goda nyheter! Länge leve Longrow Red!
Tack till Peter L som använde denna whisky för den lilla whiskyakademin Blindskottsklubben. En härligt brutal upplevelse!
