Tjeders whisky

Bara whisky

En kaxig rökwhisky, blindprovad

Jag blindprovade en whisky häromdagen, och gissade, tycker jag, riktigt bra (men i slutändan fel, som i princip alltid). Såhär tyckte jag om whiskyn, komplett med alla mina felgissningar och tankar kvar:

Doft: Tjenare, vilken doft! Rök i botten (inte torv, vid första nosningen), längst fram ligger syntetgodis i mängder typ Hubba Bubba, också både mörka frukter och röda bär. Portvinsfat? Rödvinsfat? Gillar detta skarpt! Gamla kopparmynt. ”Traditionell” honung, alltså inte flytande. Bären svåra att plocka ut, som sötade röda vinbär. Winegum. Ett stänk vitpeppar. Finns det torkad ingefära här också? Det är verkligen en doftbomb, detta. Tror detta ligger på över 46%, bara nosat hittills. Det är en väldigt ”tät” doft, detta, många saker samtidigt, ändå blir det inte gyttrigt eller kaotiskt. Jag minns mina Longrow red (som flera andra under provningen var inne på) som liksom skitigare…? Men kan mycket väl vara i den serien, i så fall den med portvin. Har inte både Bunna och Longrow liksom mer skitig rök än detta? Det är lite för stramt och ”lagom” över just själva röken för att vara dem? Kan vara Box rökigt recept på sherryfat, deras sherryfat ger ibland såhär lite syntetiska godistoner. Men då är alkoholhalten för låg. Hm…

Smak: Den anländer syrligare än doften, med torv i botten, mindre rök än i doften; fruktsimmigt med krossade bär typ björnbär och klarbär, lite svartvinbärsblad också (tänker Cabernet sauvignon här). Smuts/lite verkstadsgolv. Stänk ingefära. Inget syntetgodis i gommen (än).

Eftersmak: försiktigt, sötkladdigt och bärigt med torv mer än rök, väldigt ”fatdrivet” här. Med andra sippen: vitpeppar (liiiiite), den där bärkompotten, matolja, metallisk smuts, kopparmynt. Någon rödvinslagring från Benromach, kanske, om faten dämpat röken rejält?

Med vatten: doften blir ”citrusigare”, nästan lite citronjuice i syrlig rök, svag ton av gummi, saltlaktrits. En del av bären och frukterna backade till förmån för mer traditionellt rökiga toner som från bourbonfat, vilket antyder finish. Smak blir även den betydligt syrligare, också mer ekbeska/tanniner inledningsvis. Följs av tydlig rök, kladdig vaniljsås, röda vinbären tillbaka här. Eftersmaken får MASSOR av spearmint, och om jag säger vitmossa låter det som om jag har ätit men, men som vitmossa doftar. Ingefära. Stänk av…diesel, kanske? Den utvecklades fint med vatten, men det blev en HELT annan whisky, vilket antyder max 12 år, tänker jag. Blev liksom ”yngre” med vatten. Äsch, vad svårt! Vad gott! Riktigt härlig virre, det här!

Sammanfattning och (typ) gissningar: Det här är min typ av rökig whisky: smutsig, simmig, inte polerad men inte heller på steroider vad gäller mängden rök. Det är inte brötande, men härligt. Jag tror detta är 46%, alltså inte Longrow Red-serien. Benromach tycker jag brukar ha mer dundrande rök.

Vad var det här nu då? En Ledaig, alltså rökig Tobermory, lagd på fat 7/9 2005 och buteljerad 11 år senare (väldigt nära tolv år), 23/8 2017. Butljeraren är Gordon & MacPhail, serien är Private Collection, alkoholstyrkan 45%, upplagan 4100 flaskor och den har fått en finish på rödvinsfat från Hermitageregionen. Den finns tillgänglig på en del sidor online, till ett pris av sådär runt 500 spänn. Länk till whiskybase här, och såhär ser flarran ut:

Gott!

 

Ytterligare bevis, alltså, om någon behövde det, för att Ledaig är riktigt, riktigt bra rökig whisky. Gordon & MacPhail kör nästan aldrig finishes, men som väntat gör de även det med bravur.

*

Med tack till Frida B som körde den här i en blindprovning för Svenska whiskyakademien. 

 

 


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2018 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén