Vi tar väl en till Kornog, den rökiga whiskyn från det franska destilleriet Glann ar Mor! Denna gång en sherrylagring buteljerad 2014 i en utgåva om 837 flaskor på 46% med namnet Oloroso sherry cask 14. Whiskyn är en NAS och en så kallad vatting av två fat, det vill säga bra mycket mindre än när stora destillerier talar om ”small batch”. Här har du flaskan i whiskybase.
Doft: under en pigg, nästan lite mintig rök ligger mörka frukter. Men starkast är ändock en liksom allmän ”murrighet”: kokta grönsaker eller kanske hellre rotfrukter, och en hel del solvarmt gummi. Inte det där torra eller brända gummit som kan komma ibland ur sherryfat, utan just solvarmt gummi. Potatismos med varm gummistövel? Det låter som en direkt äcklig doft, men det är det inte. Det är snarare annorlunda och liksom lite…kufiskt.

Kornog oloroso sherry cask 14. Bild snodd från Pinterest eftersom jag tydligen aldrig fotade min egen butelj.
Smak: inleds med en riktigt rejäl torvighet och skön, fräsch rök direkt från destillatet; följer så mynta; charkuterier; en touch av läder. Mycket nära destillatet, vilket är härligt. Sotigt mer än rökigt.
Eftersmak: inleds med spearmint, sedan kommer torven och en ganska tung, oljig rökighet. Någonstans därunder viskar sherryfaten sina solvarma russin, men faten viskar snarare än vrålar.
Med vatten blir doften klart bättre, lite piggare och mindre ”murrig”; både gummistövel och buljongen/potatismoset backar rejält och en friskare, rivigare rökighet kommer fram. I gommen har en fruktighet väckts till liv, men vilka frukter hittar jag inte riktigt över röken och torven. Eftersmaken upplever jag som oförändrat härlig: möjligen något pepprigare.
Sammanfattning: sherrylagrad whisky behöver rejält med tid på sig för att verkligen harmoniera med rök, tycker jag. Det här är gott, visst, men det är en lite ”mysko” whisky, särskilt på doften: ganska tydligt omogen, vilket inte behöver vara dåligt i sig, men influenserna från faten hade gärna fått pågå lite längre för att gifta sig djupare med destillatet. Jag tycker mycket om gommen, och ännu mer om eftersmaken; på nosen är det helt mest konstigt. Godkänd, utan tvekan, men inget jag gör vågen över.
Detta är den tredje whiskyn från Glann ar Mor som jag provar för den här bloggen. Igår låg en bourbonlagrad Kornog under luppen; för ett par år sedan imponerades jag av deras orökiga whisky. Hittills vinner den orökiga mot de båda rökiga med hästlängder, måste jag säga.