Tjeders whisky

Bara whisky

Ardbeg Kildalton 1980

En mer eller mindre legendarisk buteljering, i alla fall för en sådan som jag, som inte var med när det begav sig. Denna whisky buteljerades 2004. Då hade jag smakat följande av Ardbeg: TEN. Jag tyckte whisky var kul och gott och så, men så mycket mer var det inte. Kan jag totalt ha smakat tjugo sorters whisky år 2004? Trettio?

Detta är därför mitt första möte med denna Ardbeg. Jag provar den med förförståelsen att det är en raritet som kostar skjortan. Jag vet knappt något alls om vad folk anser om själva whiskyn, eftersom de gånger den dyker upp i sociala medier är det i mer eller mindre skrytiga foton på oöppnade flaskor.

Detta är en orökig Ardbeg, lagd på fat 1980 och alltså buteljerad 2004. Eller, inte 100% orökig, det ingår också en del whisky kokad på ”lightly peated” malt (information hämtad från etikettens baksida). Utgåvan är totalt på bara 1300 flaskor, vilket förklarar att priserna idag är minst sagt höga. Alkoholhalten ligger på stabila 57,6%. Den kostade £95 när den släpptes. Här har du länk till whiskybase.

Doft: vi börjar med alkoholhalten: det finns inte en sportmössa att någon skulle gissa uppåt så starkt som 57,6% på denna whisky. Underbar balans, hur många lager som helst. Apelsin, dammiga böcker. Gröna winegum (eller gröna kulor?), torkad citron (okej då, svag av liksom trött citron, jag har aldrig doftat på torkad citron). Svagt mineralt, järn med rostfläckar. Brynt smör, men igen, svagt. Gröna äpplen, grönt te: väldigt grön whisky, detta… Med tid i glaset kommer en underbar ton av rumsvarmt smör med vaniljsocker, en doft som är helt underbar. Denna doft är faktiskt to die for, särskilt efter lång tid i glaset. Whisky i den här åldern brukar ha börjat viska på doften, så ock denna whisky. Sedan brukar det explodera i smaken – låt oss se vad som händer…

Denna Ardbeg kallas allmänt orökig, men notera: ”lightly peated”.

Smak: mumma. Här känns alkoholen, men totalt utan attack. Oljig inledning, riktigt härligt oljigt; följer så torrt gräs; svagt av apelsin, rejält med päron. Koppar en masse, svagt av grädde, smält smör. Gröna winegum, grapefrukt. Riktigt, riktigt härligt.

Eftersmak: inleds med sötlakrits möter havsluft; övergår i mandarin, grädde, blött gräs. Lite som Champis, minus sockret. En del kryddor mullrar långt därborta någonstans. En antydan till kakao.

Med vatten: nu jävlar. Massor med vispad grädde och röda äpplen. Järnet har blivit till koppar. Smörig kokos, nästan som kokosolja. Smält stearin. I smaken är det ljusbrödigt, kraftigare citrus (bitter engelsk apelsinmarmelad, blodgrape), men också som väntat mer tanniner/ekbeska. Den lirar dock, inte problematisk alls. Gröna sega råttor nu istället för winegumen. Underbart. Eftersmaken är på grapefrukt, päron, underbart mild kryddighet, och någon tjock olja som bryter av perfekt mot det milda.

Sammanfattning: att den kan vara så mild på så hög alkoholhalt. Detta är gott, väldigt gott. Överhuvudtaget inte igenkännligt som Ardbeg, men det är ju föga förvånande. Det är gott, det är subtilt, det har många lager. Detta är alltså en legendarisk buteljering, och jag måste säga att ryktet om dess storhet är rimligt. 91 poäng. Absolut prisvärt om du köpte din flaska för £95 2004 eller något år därpå (på den tiden sålde grejer inte slut på fem röda och det fanns inga flippers), men knappast prisvärt om du köper den idag, för då får du hysta upp betydligt mer än 500 pund för den. Men det är klart, prisvärdhet handlar också om hur stor ens plånbok är. Ska jag med min ekonomi lägga 5–6000 kronor på en flaska whisky ska den vara helt sanslöst bra. Så bra är denna inte.

*

Tack till dig som samplade, jag minns dock inte vem du var.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén