Tjeders whisky

Bara whisky

Grythyttan Sherry darling från Bergslagens indepedent bottler

| 3 kommentarer

Grythyttan är Sveriges enda riktiga maltwhiskydestilleri som kokat sprit och sedan lagts ned.* Historien bakom destilleriet är sorglig, med ekonomiska oegentligheter och fatägare som kanske aldrig kan få sina privatfat buteljerade på grund av dålig koll från den gamla ledningens sida. Att Bergslagens destilleri – i sig ett fallerat försök att starta ett svenskt whiskydestilleri – köpte upp Grythyttans lager av mognande whisky 2016 kan faktiskt ses som en kulturgärning. Vad skulle annars ha hänt med de fat som fylldes under de få år Grythyttan var on stream?

Jag vågar också påstå att även om det är sorgligt att Grythyttan missköttes och lades ned ger det svensk whisky en viss…credd. Varje whiskyproducerande nation med självrespekt måste ha destillerier som lagts ned. Skottland har förstås drösar av dem, men låt oss stanna vid de klyschigaste och säga namn som Brora och Port Ellen. Japan har sina Karuizawa och Hanyu. Sverige har genom Grythyttan fått sitt första – men inte sista – ”riktiga” nedlagda destilleri, ett destilleri som dessutom bara kokade sprit under drygt två år (20/10 2010–någon gång tidigt under 2013). Det är på en gång sorgligt och lite…coolt. Ett dött svenskt destilleri! Och nu har lagret äntligen frigjorts och kan börja buteljeras!

Grythyttan hann släppa The first edition 2013, 600 flaskor enbart till aktieägare. Jag har inte smakat den. De hann blanda ihop Remonteur som släpptes förra året – den enda officiella buteljeringen som släpptes till allmänheten. Det var en riktigt imponerande vrålare till whisky – vad jag tyckte om den kan du läsa här.

Det är numera genom den oberoende buteljeraren Bergslagen independent bottler som vi kommer få ta del av vad Tobias Isaksson (hösten 2010–tidigt 2011) och Oskar Bruno (tidigt 2011–2013) kokade på Grythyttans destilleri. De kommer även buteljera privatfat åt fatägare. (Det finns en till oberoende buteljering av Grythyttan, ett illa etiketterat och otydligt släpp från Nordmarkens destilleri med namnet Initium. En rolig historisk twist är förresten att Nordmarkens destilleri använder sig av Grythyttans pannor!)

Den första whiskyn från Bergslagens lager med Grythyttan släpptes så igår: Sherry darling. Den kommer under våren följas av Sherry darling lightly peated och Sherry darling peated. (Whiskybranschen har precis begripit hur nördarna funkar: är en whisky del i en serie bara MÅSTE man skaffa sig hela serien. Det finns serier av whiskies där ute med fåglar, målningar, ugglor, exotiska fiskar, halvnakna tecknade kvinnor, som får samlarnas spindelsinnen att skaka.)

Sherry darling är en utgåva från cirka (!) tio femtiolitersfat, orökigt recept, givetvis lagrad på sherryfat. Med tanke på hur det hela doftar och smakar gissar jag att det handlar om first-fill olorosofat. Whiskyn är buteljerad på fatstyrka, 58,0%. De ingående faten fylldes 2011 och buteljerades 2017 och är fem år gammal. Hur många flaskor det handlar om är inte exakt angivet mer än att ”ca 600 flaskor kommer släppas”. Det låter rimligt; med höftning av änglarnas andel från tio–elva fat och fem års lagring borde man landa på just över 600 flaskor. Ett mycket begränsat släpp, alltså.

Men det var mig ett jävla babbel – kom till whiskyn nu då! Okej, vad har vi i glaset? What you say, Sherry darling?

Doft: tung, nästan brutaltung sherrylagring. Förutom de där torkade frukterna i mängder som hör sherry till – russin och torkade fikon, framför allt – hittar jag jag en hel del sött juliga dofter. Apelsinzest, kanel, kanske nästan kardemumma. Det finns en speciell lite bränd ton som kommer av intorkad Coca-cola i botten av ett glas, som finns här också. Spräckt, lite solvarmt läder. Konserverad aprikos. Whisky som både är ung och alkoholstark brukar ha något stängt över sig – man liksom känner att man vill vattna. Här är det lite alkostickigt till en början, men redan efter fem–tio minuter i glaset har det försvunnit. Visst är femtiolitersfat ganska små så det är inte oväntat att det doftar äldre än fem år gammalt, men att det skulle dofta såhär bra hade jag inte väntat mig. Vänner av Aberlour a’bunadh kommer jubla. Jag jublar.

Sherrybomb!

Med vatten: Jesus Kristus. Mer av allt, och i balans. Jag hittar päron nu också, eller något slags mintigt pärongodis; tänk dig en lite mintig halspastill med päronsmak. Jag skulle definitivt ha gissat på något av de stora sherrybombsdestillerierna i Skottland blint, kanske framför allt Aberlour. Detta är en stor doft.

Smak: visst sticker alkoholen till först, men bara kort. Smaken är skitigare än doften, på ett bra sätt; den anländer lite pepprigt med lätt brända toner, de torkade frukterna har flyttat långt, långt tillbaka i bakgrunden. Längre fram finns det där tändsticksplånet eller kanske krutet som en del har svårt för i sherrylagringar men som är helt rätt om det inte ska bli för tråkigt och medhårs; ekiga kryddor i bakgrunden. Svårfångad ovattnad. Med tid i munnen och naturlig nedvattning växer den, de lite vrålande och smutsigare tonerna backar en skvätt och kvar har vi en oljig, lättkryddad sherrybomb där frukterna hittat fram igen. Om nosen var Aberlour är gommen mindre publikfriande och lite skrikigare – här hade jag tvivlat vid blindprovning, Aberlour är mycket mer smekande.

Med vatten: avsevärt sötare, men också kryddigare, som att eken väckts till liv med en besk liten spark. Chili, krutet finns där en bit bak men svagare; något som jag vill kalla brända svarta vinbär har kommit in på spelplanen också.

Eftersmak: inleds med en härlig liten krutpuff, sedan både rejält oljigt och ordentligt uttorkande i gommen. Ett stänk chilipeppar. En liten, vag antydan till gummi – innerslang på cykel brukar användas när sherrylagringar gått helt fel, men gummi kan vara helt rätt i mycket små doser, och det är det här. Relativt kort.

Med vatten: fortfarande oljigt på ett härligt sätt; lite pepprigare. Den är inte särskilt komplex i eftersmaken; denna whiskys svagaste kort.

Sammanfattning: den imponerar rejält på doften. I gommen är den god, lite bråkigare, om än något stängd ovattnad; eftersmaken är bra. Kanske kan en del som gillar lite ”renare” sherrylagringar – Glengoyneklanen – komma att slåss lite mot de som är mer inne på något ruffigare sherrylagringar – Glenfarclas, Macallan, GlenDronach, Springbank – i sina tolkningar av denna whisky. Den har toner som jag gillar, särskilt i smaken, som är mer…kontroversiella. Och ursäkta tjatet, men doften! Vilken doft! Det är också ett bra betyg för en whisky att den ”simmar”, som det brukar det heta: den tar vatten, ganska mycket vatten, och ramlar inte ihop av det.

Slutreflektion på denna roman till bloggpost: jag känner inte människorna som jobbar med detta whiskylager. Jag vet heller inte hur stort det är; siffran 30 0000 liter har förekommit i media, men 1) det låter fasligt lågt för flera års produktion även från ett pyttedestilleri och 2) hur mycket av det som är bundet i privatfat är oklart. Den riktigt springande punkten är: jag vet inte hur stora delar av lagret som ligger på större fat. Flera av de mindre privatfaten kan mycket väl vara på god väg att bli överekade nu, så att det är hög tid att buteljera. Jag hoppas att någon av de människor som har den mycket svåra uppgiften att förvalta och buteljera detta lager av whisky har en riktig jävla supernäsa. Om Remonteur och Sherry darling är fingervisningar sitter de på ett lager med whisky av god kvalitet. Jag säger inte att de sitter på Hanyu eller Brora, absolut inte, men om de sköter lagret rätt och den som blandar ihop framtida släpp är en riktigt duktig master blender kan vi se fram emot många imponerande släpp i framtiden, och under en lång följd av år. Låt oss hoppas det. Hur kul vore det inte om Grythyttan med tiden inte skulle minnas som ett skamfilat destilleri av alla ekonomiska oegentligheter, utan som ett bra, sorgligt nedlagt svensk whiskydestilleri?

Denna bloggpost bygger på ett sample på runt fem centiliter som jag erhållit gratis. Jag har inte fått betalt för att skriva denna bloggpost, och kommer heller aldrig någonsin att ta betalt för att blogga; inte heller har jag aktivt bett om att få ett sample på denna whisky. Vad andra bloggare tyckte om denna sherrybomb kan du läsa här: Änglarnas andel (Frida Birkehede) TasteNote (Patrik Barkevall), SamuelWhisky (Samuel Lindlöf – som vattnade!!!) och Whiskynörden (Johan Borgemo). Nu när jag är klar ska jag själv läsa vad de har skrivit…! 

* Ja, jag vet mycket väl att Grythyttan inte är Sveriges allra första nedlagda maltdestilleri. AB Vin- & spritcentralen i Södertälje (det sexigaste destillerinamnet i världshistorien?) som använde Bladnochs gamla pannor till att koka ihop den första svenska whiskyn Skeppets är Sveriges första nedlagda maltdestilleri, igång 1955–1968. Men inget av det som kokades där släpptes som singelmalt; det finns inget lager av gamla fat från destilleriet; det som gjordes där är förlorat.


3 kommentarer

  1. Nice…
    Hoppas att de kan förvalta ”arvet”

  2. Tillägg och korr…
    P. Axelsson kokade aldrig sprit hos Grythyttan.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.