Tjeders whisky

Bara whisky

Troll

| Inga kommentarer

Berglagens destilleri, eller snarare Bergslagens independent bottler, fortsätter att i rask takt ge ut whiskies från det nedlagda destilleriet Grythyttan, vars lager de köpte 2016. Idag i mitt Glencairnglas: den tredje whiskyn i deras Väsenserie, Troll. Den släpps på Systembolaget den 1 februari. Priset är 995 kronor för en flaska på 50 cl, och alkoholstyrkan ligger på stadiga 58,7%. Troll är en NAS (om inte ålder månne anges på flaskans baksida), men all matematik säger att den liksom tidigare utgåvor i Väsenserien är 5 YO. För Troll har man blandat ett bourbonfat fyllt 2011 med ett par (eller, det står ”några” i informationen Bergslagen skickat mig) sherryfat fyllda 2012. Bourbonfatet var lättrökt till 16 ppm, ena sherryfatet också lättrökt, medan det andra låg på 50 ppm (eller om de nu var tre sherryfat?). Upplagans storlek är inte helt fastställd än utan ligger på runt 700, med möjlighet att buteljera lite fler om efterfrågan blir stor.

Doft: en härlig sherrymurrighet till en början: mosade mörka frukter som är svåra att skilja ut; russin, kanske aprikos. Och, faktiskt, regnvåt mossa. Jag hittar också gammalt läder och rejält med pigga kryddor. Det finns en ton här som av köttbuljong, och till min förvåning menar jag det på ett bra sätt. Fruktkaka, en sådan där tung engelsk typ; vaniljsås i bakgrunden. Röken, då? Jo, den finns här, definitivt, men det är mer åt det minerala, oljiga och lite smutsiga hållet – mer torv än rök, egentligen. De minerala inslagen är kraftiga. Doften är liksom ”stabbig”: mycket på en gång och reglagen står på full volym. Härligt skitig, kanske lite väl kaotisk.

Alltså, man bara måste älska de galna etiketterna i Väsenserien.

Med rejäl skvätt vatten: här väcktes bourbonfatet till liv, med tydligare vaniljtoner. Eller, det är vaniljsås med O’hoy kolasås med i mixen nu. Röken har vaknat, också, och är smutsig på ett härligt sätt, som ett möte mellan sjögräs och dieselångor. Frukterna från sherryfaten har flyttat till bakgrunden, men kan anas som en mörk fond, nästan som av konseverade frukter, nu. En härlig utveckling.

Smak: inleds med rejäl sötma som övergår i kraftig torvighet och en härligt skitig, oljig rök – avsevärt mer rökig än doften, även om vi är långt ifrån Islays brötare. Efter en tid i gommen kommer så de dova, lite murriga frukterna från sherryfaten – fikon? Rejäl kryddighet (kryddpepparkorn, med inslag av glöggkryddor) följer. Med vatten: koppartoner, eller: blöt metall möter upp de minerala noterna. Avsevärt mindre kryddig nu, och vaniljen har blivit så där härligt blek som från lite trötta refillfat. Det finns något i denna whisky som är svårt att beskriva med andra ord än typ murrig, simmig, grötig, gyttrig: det är många saker på samma gång. Inte alldeles publikfriande, men jag gillar det. Inte helt olikt Caol ila med vatten – före vattning fanns det inga sådana inslag alls.

Eftersmak: inleds med en underbar, pepprig lakritston med inslag av havsluft/havsvatten – rejält salt lakrits. Det påminner lite om hårda saltlakritsgodisar i form av boxhandskar från barndomen, finns de ens fortfarande? Därefter kommer toner av kakao/mörk choklad och hasselnötter. Ovattnat är eftersmaken denna whiskys starkaste sida. Med vatten har chokladen ljusnat och lädret från doften har kommit tillbaka: trevligt, absolut, men ovattnat var eftersmaken superb.

Sammanfattning: om vi pratar i Skottlandstermer är denna whisky ovattnad som om Benromach och Springbank mötts i lönndom och gjort ett barn ihop – eller, passande nog, ett troll: det är lite idiosynkratiskt, lätt kaotiskt och spretigt, bitande i sin kryddighet, härligt skitigt, och inte ett dugg vackert eller insmickrande. Lite grann som ett troll, alltså! Med vatten blir whiskyn avsevärt bättre på vissa plan, även om jag saknar det brutala laktritsbettet som eftersmaken hade ovattnad. Troll är både ett bevis för att man kokade bra sprit på Grythyttan under de år man kunde hålla igång destilleriet, och att blendingteamet på Bergslagens destilleri har förmågan att blanda till bra singelmaltwhisky. Vi är inte på de höjder som Sherry darling-serien nådde till, men i poängtermer utan tvivel i det där för-mig-omöjliga-att-precisera-spannet över 82 och under 87. Det är inte illa pinkat för vad som måste vara femårig whisky från det enda nedlagda destilleriet i Sverige som det finns fat kvar av.

Den här recensionen bygger på ett sample som jag erhållit gratis. Jag har inte fått betalt för att skriva denna bloggpost, och kommer heller aldrig någonsin att ta betalt för att blogga eller på något sätt vara återhållen i vad jag skriver om en whisky bara för att jag fått några centiliter gratis. För tidigare recensioner av whisky från Grythyttan se här för Remonteur Edition, här för Sherry darling, och här för Sherry darling lightly peated. Jag ligger lite efter, i vanlig ordning, och har fortfarande inte provat andra buteljeringar med whisky från Grythyttan, som Sherry darling peated, Santa 17 och de båda tidigare i Väsenserien, Skogsrå och Vätte – liksom även Initium, den oberoende buteljeringen av Grythyttan som gavs ut av Nordmarkens destilleri. Införskaffade samples stirrar uppfordrande på mig i skåpet därhemma. Och ja, käre underbare levandskraftige Mats, samplet från ditt privatfat är fortfarande oprövat…! Jag återkommer!


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.