För ett par veckor sedan blindprovade jag en whisky online ihop med den skarpa whiskyakademin Blindskottsklubben. Blindprovning är det enda vettiga sättet att verkligen på riktigt prova whisky: det smakar och doftar som det smakar och doftar och du har absolut inget annat att gå på än färg och dina egna intryck. Den här gången tyckte jag såhär.
Doft: Första intrycket är: murrigt! Rödvinsfat? Lätt överekat? Lite mysko i snoken tycker jag. Jag skulle ju ge fan i att hålla på och gissa men min första tanke är Arran på lite för konstifikt fat, typ Amaronevin. Så, nu ska jag gå till att leta noter istället! Dofter: apelsin, kola, blött trä. Mosad banan (om det är just banan), lite allmäna toner av övermogen frukt, kokta grönsaker. Det doftar inte riktigt whisky, tycker jag: som att någon lagt vodka på fat. Stökigt, liksom. Det är lite kalops över det hela, faktiskt. Typ mash (alltså i princip gröt) möter allmänt vinösa toner. Mineralt, skrev någon; jag tycker det är starkare, något metalliskt, som blött lite rostigt järn. [Kommentar i efterhand: doften var om inte horribel så i alla fall inte bra alls. Ta alla dessa noter och lägg ihop dem, och du har något hemskt i glaset.]
Det finns bättre saker att prova.
Smak: anländer mycket bättre än snoken, med vanilj, den där päroniga fräschören jag älskar i Glencadam 15 YO, svag blommighet en bit bak; sedan hittar jag hallon (!), örter, någonstans där bakom en lite smutsig ton som inte riktigt vill spela med de andra smakerna. [Här förundrades Frida Birkehede på Änglarnas andel i tråden vi provade i över att jag lät så positiv, varvid mitt svar blev:] Noterna lät bättre än hur det faktiskt smakar. Men smaken är avsevärt bättre än doften betyder inte i detta sammanhang att smaken är god, doften var ju bedrövlig. [Några i tråden misstänker att whiskyn vi provar är en blend:] Blend, ja. Kanske det? Jag hittar lite laktritstoner, vilket brukar betyda grain med i mixen.
Eftersmak: kort, svagt oljig. Vaga örter med pepprighet och touch av mynta.
Min sammanfattning under provningen: Jag trodde först inte 40% men nu har jag vattnat och det doftar och smakar riktigt rejält blaskigt, så jag går med majoriteten och säger 40%. Det är alltid roligt och intressant att prova sprit, men ingen höjdare, det här; snackar vi poäng ligger detta på under 70 för mig. Jag tycker det stora problemet med denna är karaktärsfattighet. Whisky kan vara asgod även när den viskar och är försiktig, så det är inte det, men den här är liksom överallt och ingenstans, med en strulig snok, bättre gom, halvgäspigt avslut.
Detta visade sig alltså vara Tullamore D.E.W. Cider cask finish, en NAS-whiskey gjord för taxfreemarknaden på 40%. Den var som synes ovan inget vidare alls (de officiella smaknoterna hittar du här). Denna whiskey är märkligt nog kategoriserad som blended malt i whiskybase, men är med 99% sannolikhet en blended. (På etiketten står bara Irish whiskey, och single malt är det inte eftersom singelmaltutgåvor av Tullamore D.E.W. tydligt markerar det.)
Det här var första gången jag provade Tullamore D.E.W. Jag har förstås smakat Tullamore Dew tidigare, men aldrig provat något från dem. Inte. Imponerad.
