Tjeders whisky

Bara whisky

Ardbegs new make – men mest en kärleksförklaring till människor som älskar whisky

| Inga kommentarer

I onsdags var jag på härliga Ardbeg Embassy i Gamla stan i Stockholm. De firade femårsjubileum. Tänk, det har redan gått fem år sedan de öppnade dörrarna till denna härliga plats som jag av outgrundlig anledning besöker alldeles för sällan.

Jag hade missat att evenemanget skulle äga rum och bokade in mig i allra sista sekund. Dök upp tio i sex, med nollkoll på vad som skulle hända. Jaha, det är en provning också? Finns det lediga platser? Jepp, det fanns det. En ledig plats vid ett bord, med bara främlingar omkring mig. Eller, de var det först. Nog satt vi sedan där och debatterade vad vi tyckte om Ardbeg, om whisky, och njöt tillsammans som om vi alla var vänner sedan lång tid tillbaka. Långa, vindlande samtal om olika sorters whisky, om egna fatexperiment, om allt mellan himmel och jord. Hur härliga är inte människor som gillar whisky? Vilken gemenskap är det inte? Vid bordet bredvid dök trevliga Janne Groth från Box upp. Där satt också Sveriges meste whiskyboksförfattare Örjan Westerlund, som jag hann prata lite med om mitt bokprojekt. Första träffen IRL med Tappen blev det också – och det kändes som att träffa en nära vän efter trettio sekunders samtal.

Och se där, Linda – som jag träffat EN gång på en provning för två år sedan och sedan inte haft kontakt över huvud taget. Hon såg mig och vi kände igen varandra och sedan blev det ”Är inte du med i Stockholm Malt & Metal?” Jovisst är jag ju det. ”Kom till baren! Eva och en massa andra där!” Och så en bamsekram. Och i baren senare Eva, som jag träffat på en whiskyprovning ihop för ett par år sedan och som sedan en gång varit hemma hos mig på whiskyprovning en gång – ändå var det som att träffa, igen, en riktigt nära vän.

Och då fanns det fler som jag visste var där och som jag inte hann säga ens flasklock till. Nog var du väl där någonstans i vimlet, Mustafa? Hade gärna velat träffa dig!

Gemenskapen omkring whisky är faktiskt som ingen annan gemenskap jag upplevt. Helt ärligt: var annars finns detta – för det mesta, låt oss inte helt tappa allt kritiskt omdöme – prestigelösa omfamnande av andra människor?

Just den här aftonen handlade det inte, för mig, så mycket om whiskyn eller själva provningen: det var människorna. Av fyra glas hade jag provat tre tidigare. Men visst, det är alltid roligt och intressant att att återbesöka whiskies som en provat tidigare. (Förresten ett memento till andra entusiaster och till mig själv: varför i hela friden säga nej till en whiskyprovning för att en provat de whiskies som ska provas tidigare? Som om man blir klar med whiskyn Glenwhatnot 12 YO för att en provade den en gång för fyra år sedan på Cinderella!) Jag skrev inga smaknoter på linan – det går liksom inte om en samtidigt vill vara social och när provningen sker i ett rum fullt av stoj och stök – men här är linan och mina intryck.

TEN, Twenty-One, Perpetuum, Dark cove

  1. Ardbeg TEN. Intressant: inte som jag mindes den: mindre citrusig. Jag vidhåller att TEN är överlägset bäst i Ardbegs core range, och även bättre än många av deras specialbuteljeringar. Om något kan vara underskattat angående Ardbeg – som ju utan tvivel är Skottlands mest hypade destilleri, om vi pratar om Sverige – är det TEN. Rak, ärlig, välgjord, balanserad, mångfacetterad whisky.
  2. Ardbeg Twenty-One. Igen något så ovanligt som en underskattad Ardbeg. Jag tror det beror på att 1) vi är inte så många som vi tror som är beredda att hysta in 3500 kronor för en flaska whisky, att 2) mååååååååååååååååånga människor är fanatiska när det gäller Ardbeg vilket gör förväntningarna skyhöga när de nu äntligen skulle släppa något nyss som inte var en NAS, att 3) människor köper Ardbeg för att de gillar rök. På sociala medier mottogs Twenty-One med en hel del höjda ögonbryn och missnöje med den: de hade lagt alla de där pengarna och hade sannolikt förväntat sig både mer ”punch” och mer rök. Twenty-One har varken någon vidare rökighet eller attack. Men det är ju en utmärkt whisky. Twenty-One är finurlig, komplicerad, och den mest viskande av alla whiskies jag provat från Ardbeg. Givetvis är den inte särskilt rökig – så blir det efter många år på fat. Jag vet inte om det stämmer rent kemiskt, men jag tycker ofta jag hittar kraftigt minerala toner i gammal rökwhisky; så ock i Twenty-One.
  3. Ardbeg Perpetuum. Bättre än jag mindes den – men minnet av den är ganska långt från positivt. Jag måste prova den på riktigt någon dag, skriva riktiga noter på den. Jag upplevde den som stängd i doft, försiktigt trevande i gommen. Framför allt var eftersmaken en besvikelse. Den tvärdog, vilket sällan händer med rökig whisky. Inte en direkt dålig whisky kanske, men engelskans ”forgettable” sammanfattar väl intrycket rätt väl. Bordsgrannen hade gjort ljuvlig chokladmousse på Perpetuum, berättade han. Ska provas!
  4. Ardbeg Dark cove. Denna hade jag inte provat innan, har bara provat den excellenta Committe releasen. Bra sherrylagrad Ardbeg: stabil, söt nos, oljig gom, sherryrökigt avslut. Inte dumt på en fläck.

Ardbeg new make (destillat), 63,5%

Efter provningen hällde provningsledaren Robert Radovic upp Ardbegs new make åt de som ville smaka. Äntligen. Den här möjligheten hade jag sett fram emot i många år.

För den som undrar vad jag pratar om är new maken – eller destillatet, eller råspriten – den helt olagragde, genomskinliga sprit som destillerier fyller sina fat med. Sekunden den träffar ek i ett fat är den inte new make längre, utan lagrad sprit som väntar på att få byta namn till whisky.

Innan vi går vidare med mina smaknoter – för här skrev jag faktiskt noter – ska vi ha några saker klart för oss. Om allt gått som det skulle i destilleringsprocessen finns det inget i new make som inte ska finnas där. Ett destilleri kokar sin sprit enligt ett givet recept och på förutbestämda sätt och avsikten är alltid att få till precis likadan new make med varje batch mältat korn (gröpe) som körs in i mäsktunnan och sedan vidare i processen mot att en dag bli whisky. Om du får smaka new make för första gången och enbart tänker ”det här är inte gott” är det helt enkelt felaktigt att utifrån det dra slutsatsen ”det här är dåligt”. New make är en sprit som är designad för interagera med ekfat i många år.

Det är på en gång jätteintressant och jätteomöjligt att prova new make. Dofter och smaker som spriten har när den är helt olagrad är heller inte avsedda att vara precis just de dofter och smaker som ska finnas i den färdiga whiskyn. Och det är här det blir svårt, eftersom min kunskap om vad som händer i faten inte på långa vägar räcker till. Doften A och smaken B kan nämligen vara perfekt designade för att efter tio år i fat ha blivit doften C och smaken D. Visst finns den färdiga whiskyns DNA i new maken, men det är långt ifrån säkert att den där tonen av päron (finns nästan alltid i new make, dock hittade jag det som vi ska se inte hos Ardbeg) är avsedd att vara en ton av päron när whiskyn blivit tio år.

Nu har jag babblat så det räcker och blir över. Hur doftar och smakar Ardbegs new make, enligt min näsa och gom? New maken var nedvattnad till industristandarden 63,5%. Jag provade även att vattna, men skrev inga noter om hur den smakade med vatten. Här mina något grovt tillyxade noter.

Doft: murket; jäst öl; citronzest; sparrisvatten (alltså vattnet du kokat sparris i); hårt bakat bröd; nagellack; enorma mängder torv.

Smak: den anländer väldigt rent, sedan följer peppar, rosépeppar, bröd, de där enorma mängderna torv, citrus.

Eftersmak: mörkt lite bränt bröd, torv, jord, svaga grappatoner.

Sammanfattning: jag förvånades väldigt av Ardbegs new make. Att den är torvig är inte konstigt, men var. Är. Röken? Att jag knappt tyckte den var rökig alls? Och wazzup med doften, som är murken och har kraftiga toner av sparrisvatten? Mycket intressant! Som sagt, att den inte doftar ljuvligt är inte för att new maken skulle vara dålig: den ska dofta och smaka som den gör, annars skulle den inte landa i att bli så bra whisky Ardbeg gör. Jag trodde att eftersom rök är mer hejdundrande ju yngre en whisky är borde new maken vara något så inihelvete rökig. Det var den inte. Så, hur funkar rökigheten i whisky? När och hur väcks den till liv i mötet mellan denna torvmosse till sprit och ekfat? Hur kan Box rökiga recept på sin new make smaka rök, medan Ardbegs inte gör det? Se där några saker att fundera över.

Fast det var inte new maken som var aftonens höjdpunkt. Inte whiskyn. Inte provningen. Inte provningsledaren. Det var värmen, levnadsglädjen, glöden och passionen hos alla dessa människor som är nyfikna på smaker och dofter och upplevelser. Du som satt mitt emot mig med de galna fatexperimenten. Du bredvid. De där därborta vid det bordet. Alla ni. Alla vi. Whiskyfolk. Jag låter Mr. Blackadder, Robin Tucek, få sista ordet om just svenskarnas kärlek till whisky:


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.