Tjeders whisky

Bara whisky

Fem whiskies från Strathearn

Strathearn kan kanske vara det minsta destilleriet i Skottland. Kapaciteten ligger på sådär en 30 000 liter, och den faktiska produktionen är avsevärt mindre. Strathearn är i det närmaste ett mikrodestilleri. De har en mäsktunna där de mixar gröpen med vattnet för hand, med paddlar och är mig veterligen det enda destilleriet i Skottland som inte har ett spritskåp: spriten rinner ur den lilla spritpannan på bara 500 liter ned i en hink på golvet. När man går från försprit till hjärta i destilleringen byter man hink. Strathearn är old school – men old school sådär som i före 1823 års Excise Act, som föreskrev att man måste ha ett låst spritskåp. Man får en bra uppfattning av hur litet destilleriet är och hur traditionella metoder man använder här:

Strathearn grundades 2013 av entusiasten Tony Reeman-Clark, som tidigare arbetat inom IT. Han lyckades med konststycket att både få planeringstillstånd och få igång spritproduktionen samma år, något som är mycket ovanligt. Strathearn är ett mycket experimentellt destilleri. Så experimentellt, faktiskt, att flera av deras mindre släpp har blivit tillbakadragna från marknaden av Scotch whisky association, som inte gillade att de ville sälja olagrad ”whisky” och sprit som lagrats på andra slags fat än av ek under namnet uisge beatha. Reeman-Clark argumenterade – 100% korrekt, för den som kan sin whiskyhistoria – för att dessa produkter var att ta whisky tillbaka till sina rötter. Men se där fick han på moppo, trots att han inte försökte sälja sina saker som whisky. Det är inte precis det enda exemplet man kan dra fram där Scotch whisky association har huggit på mindre aktörers kreativitet.

(Okej, de är inte 100% old school. De kör med skalrörskondensorer. De kör med Maris Otter, förvisso en äldre kornsort, men knappast supergammal. De är långt ifrån purister, men delar av vad de gör tar verkligen tillbaka whiskyn till sina rötter.)

Strathearns båda pannor, av så kallad alembictyp, är försvinnande små. Förutom whisky gör man också rom, gin och andra spritsorter. Jäsningstiderna är rejält långa, 96–120 timmar. Majoriteten av spriten lagras på oktaver, fat på omkring 50–55 liter, och man har sagt i princip all whisky man ska släppa kommer att vara single cask. Som sagt, Strathearn är old school: whisky som den gjordes förr är i deras fall i alla fall i vissa stycken whisky som den gjordes för tvåhundra år sedan.

Tony Reeman-Clark vid Strathearns yttepyttepannor.

Strathearn ligger i södra Highlandregionen, just norr om gränsen till Lowland, längs med A85 väster om Perth. Glenturret ligger nära i väster, Lowlanddestilleriet Aberargie i sydost. Man producerar både rökig (35 ppm) och orökig whisky och har experimenterat med trippeldestillering. De använder sig för whiskyproduktionen främst av den något äldre kornsorten Maris Otter. En kortare presentation av destilleriet hittar du här.

Strathearn gjorde ett första uppmärksammat släpp av sin whisky via en auktionssida sent 2016, ett recept som ledde till rejält höga priser och som flera andra betydligt större destillerier därefter har följt. Till skillnad från några av de destillerier som sedermera valt denna väg anar jag inte fullt så många pundtecken i ögonen vad gäller Strathearn. Det är ett försvinnande litet och väldigt kreativt litet destilleri som det ska bli intressant att följa framöver.

Jag har också privata skäl att följa destilleriet nära. Redan från start erbjöd Strathearn fat till privatpersoner, och jag trummade ihop ett gäng whiskyentusiaster som gick ihop och bokade inte mindre än sju fat. Det blev en del svårigheter med ett par av faten – vår plan med ett rödvinsfat sprack, och det tog lååååååååååååång tid innan vi kunde få vårt romfat fyllt. (Vi snackar år, två stycken till och med.) Men sex fat blev det i alla fall, till sist.

Nu har tre av de faten ”fyllt whisky”, alltså blivit tre år gamla. Ett fjärde fat blir whisky i december. Givetvis ville jag prova innehållet i faten, för att se om det kanske månne möjligen kunde vara dags att buteljera dem. Osannolikt efter bara tre år? Tja, kanske. Men fat utvecklas olika, och små fat mognar snabbare. Tre år på femtiolitersfat kan faktiskt betyda att whiskyn är redo.

Jag provade även två officiellt utgivna single casks från Strathearn, när jag ändå var i farten. OK, då kör vi!

Fat 145/2015, 3 YO cask sample, orökig bourbonoktav

Fatet fyllt: 14/7 2015. Sample ur fatet taget: september 2018. Alkoholhalt: 56,4%.

Doft: maltigt så det förslår. En mycket fin och försiktig vanilj; ”mältat korn”, det som på engelska göms under ”cereal notes” men som här inte är det minsta likt gröt. Det är mer som osötade kex, faktiskt. Citrustoner i stora mått, särskilt citron och apelsin. Gråpäron, gröna vindruvor. Mycket fin och nätt.

Efter att ha provat de båda andra och glaset alltså stått till sig i en 40 minuter till och smaklökarna säkert också påverkats av de båda andra fatproverna: en avsevärt sötare ton, nu. Rejäl vanilj, mycket kraftiga päron, nästan päronjuicekoncentrat. När jag återkommer till denna efter de andra är doften en helt annan, oändligt mycket kraftigare.

Smak: väldigt fin och viskande till en början, särskilt med citrus och en mild vanilj. Efter en tid i gommen blir alkoholen något besvärande och pepprig och klart unga toner breder ut sig: gräsigt, ett stänk nagellack. Kex och malt, igen. Inte så mycket blommig som ”ängig”, alltså något slags mellansteg mellan gräsigt och blommigt.

Efter att ha provat de båda andra och rejäl luftning: fortfarande bra mycket mer stängd än doften, och spritigare. Sommaräng möter mild vanilj och gråpäron, men det är för spritigt.

Eftersmak: inleds med tydligt ung alkohol. Övergår i mycket fin, mild vanilj, grapefrukt, och något torkad blommighet jag associerar till rölleka, men jag kan ha fel, jag är inte jättebra på blommor. Eftersmaken är kort och tydligt alkoholig: ett klassiskt tecken på en whisky som behöver ligga längre på fat.

Eftersmak efter längre luftning: kryddigare, kanske oljigare, avsevärt mindre av den där sommarängen.

Med vatten, på prov och helt kort: mer päron; tydlig fläder (underbart!) och rabarbersaft (härligt!). Den ramlar inte ihop på doften, vilket är imponerande. Smaken växer mycket med vatten, med tydliga citrustoner och noll alkostick. Eftersmaken dock tydligt ung och kort. Att den höll för vattning, ändå…!

Sammanfattning: detta är ett mycket lovande fatprov. Har man som jag provat en hel del 3 YO whisky är detta fatprov ett styrkebesked. Den är väldigt ”au naturel”, avskalad: här finns inget (i relativ jämförelse med de båda andra fatproverna) överaktivt fat eller någon rök som döljer ungdomen. Jag gillar den här stilen av whisky, där destillatet sjunger. Den kunde lätt buteljeras idag, men det vore ett misstag att göra det. Whiskyn behöver djupna, spritigheten lindas in i mer dofter och särskilt smaker. Den är väldigt nätt, men också tydligt ung. Sådär runt kanske en 78 poäng? Med vatten hoppar den upp mot en 79, kanske 80. Detta är inte på något sätt en dålig whisky. Det ska bli mycket intressant att se hur detta fat utvecklar sig, men jag gissar att den behöver ett par år till innan det kan bli dags för buteljering.

Vi går vidare.

Fat 151/2015, 3 YO cask sample, orökig olorosooktav

Fatet fyllt: 14/7 2015. Sample ur fatet taget: september 2018. Alkoholhalt: 55,8%.

Doft: jösses! Ja, sherry kan dölja ungdom i whisky. Detta är flytande godis. Fatet måste vara av amerikansk ek, för här ligger en tjock, söt kolasås och simmar i barndomens tuggummi Jenka, ihop med konserverad aprikos och en liten, liten antydan av torrt gummi. Apelsinlikör, typ kanske Triple sec? hittar jag också. Blint och på enbart doften finns det inte en sportmössa att jag skulle ha gissat att detta bara är tre år gammalt. Men the proof is in not in the pudding, but the taste and finish, som det heter i whiskyvärlden: doften brukar mogna och bli redo snabbare än smaken och eftersmaken, är min erfarenhet.

Imponerande fatprover!

Doft efter längre tid: mer av de där mörka frukterna man associerar till sherrylagringar, men de är svåra att plocka ut. Tydlig men svag svaveltouch. Fortfarande en riktigt imponerande doft.

Smak: nättare och lättare: doftbomben har inte nått samma djup i gommen, som väntat. Här hittar vi förutom en tydlig alkohol apelsin, grapefrukt, mörka russin och svaga hintar av svavel (vilket jag gillar, vad puristerna än säger). Kanske röda äpplen också. En liten metallisk touch och en rätt härlig touch av spearmint. Detta är, igen som väntat, yngre än på doften, med smaker som liksom inte riktigt har satt sig än.

Smak efter längre luftning: alkoholen har backat rejält, och jag hittar russin, gräs, svag gummistövel och en antydan till smuts. Med tid i gommen kommer den för kraftiga alkoholen tillbaka. A work in progress, detta fat: doften har som sagt hunnit mycket längre än smaken.

Eftersmak: färska mörka frukter, främst plommon. Svagt tändsticksplån. Mycket kort. Kvarhängande spearmint. Efter längre luftning, en tydligare svavelton och lite oljigare, med tydliga kaffetoner jag inte hittade tidigare. Härligt.

Med vatten: på doften blir det mer kola, gummit backar något. Smaken har hittat hem och blivit mildare, nästan allt alkostick är försvunnet och likaså svaveltonen. Eftersmaken är mer på kolasås och lätt brända plommon, nu. Stor utveckling med vatten.

Sammanfattning: även detta fat är klart intressant och imponerande. Ett tydligt ungdomstecken som känns igen från andra whiskies i samma åldersspann är hur doften har hunnit ”sätta sig” någorlunda, men smaken och eftersmaken har inte på långa vägar hunnit dit än. Där doften har noll alkostick känns ungdomen tydligt i både smak och eftersmak. Inte som i att whiskyn är direkt omogen, bara att den inte har hunnit sätta sig än. Jag landar, om detta hade varit en buteljerad whisky, någonstans som samma för bourbon, kanske snäppet högre. Typ en 80 poäng utan vatten, säg en 81, 82 poäng med. Jag tror mycket på detta fat.

Strathearn Distillery. Skottlands minsta destilleri? I alla fall Skottlands minsta spritpannor.

Fat 150/2015, 3 YO cask sample, rökig olorosooktav

Fatet fyllt: 14/7 2015. Sample ur fatet taget: september 2018. Alkoholhalt: 56%.

Doft: mmmmm, homerun. Svag men tydlig rök, men framför allt en dov torv som ligger där i botten av det mycket distinkta sherryfatet. Jenka (tuggummit) möter en sotig torvighet som dämpas genom sin inbäddning i färska plommon och mosade orangea russin (de där som heter sultanas på engelska). Jag försöker hitta andra skotska rökiga destillat jag skulle kunna jämföra med, men går bet. I intensitet och liksom hur ”städad” röken och torven är, kanske Bowmore. Och samtidigt inte. Detta är en doft som jag ovattnad upplever som helt, totalt färdig.

Efter längre tids luftning: torvigare, men också lite mer ensidig, lite oväntat (eller så är det för att jag doftar på denna sist av de tre): lite mer som grillkorv vid en brasa i skogen. Frukterna har backat rejält.

Smak: inleds med oväntat kraftiga toner av torv, och en lite smutsigare smak än i doften. Lera, koppar, kanske till och med asfalt; definitivt en skön sotighet. Dadlar? Här finns också russin och mynta. Pepprigheten från spriten är här klart mindre besvärande än i de båda andra fatproven, och är mer som mild rosépeppar: en krydda, inte en brist.

Efter längre tids luftning: även här blev den längre luftningen inte till dess fördel, med just grillkorv, men samtidigt också tydligare toner av plommon och russin.

Eftersmak: inleds ljuvligt, med torv och distinkt, härligt sur rök som möter syntetiska godistoner (Jenka igen!) och ett stänk grillsås. Kanske någonstans därunder en puff av svavel eller tändstickor. Efter längre tids luftning: här vann den på luftning, med torv, blöt vedbrasa och den där underbart syntetiska Jenkatonen jag gillar så.

Med vatten: röken backar ytterligare, vilket jag inte hade väntat mig. Å andra sidan är det mer av torven nu, den där brända jordtonen som gifter sig mycket fint med tuggummitonerna. Smaken är ljuvlig vattnad, alkosticket är borta och en skön ekbeska kickar in samt att mjölkchoklad har kommit in. Eftersmaken är en oväntad rökbomb, men mer som cigarrök, faktiskt: drickchoklad med espressostänk och cigarr. Tjenare italienare vad najs!

Sammanfattning: givetvis blir det fat med störst förutsättningar att dölja whiskyns ungdom kvällens vinnare – och då är jag ändå långt ifrån såld på den i Sverige så älskade kombon rökig whisky på sherryfat. Detta är sannolikt inte den mest färdiga whiskyn i linan, så mycket som det är den whisky där ungdomen döljs mest av fatet och rökigheten på destillatet. Fatet är inte klart, det är fortfarande en viss spritighet där i gommen, men den vinner ikväll med sådär en 81–82 poäng ovattnad, kanske en 83 poäng vattnad. (Minns nu, om du är en sådan som sätter poäng på whisky, att jag brukar ligga lägre än många andra, sådär en fyra poäng lägre eller så.)

*

Jaha, det var fatproverna, det! Efter bara tre år är detta riktigt bra och lovar väldigt gott inför framtiden. På en höft skulle jag gissa ett par år till i faten, men vad vet väl jag. Sampels kommer skickas till en eller ett par mer tränade näsor än jag själv för utlåtande, vi får se vad de säger. Jag tycker i alla fall att det vore dumt att buteljera redan nu.

Strathearn är ett sådant där destilleri där flaskorna inte riktigt öppnas. Men vad fan, här kommer smaknoter på två officiellt utgivna flaskor whisky från Strathearn.

Strathearn French Oak, 3 YO, cask 44/2014, 57%

Här har vi alltså ett fat lagrat på fransk nyek, vilket brukar betyda att fatet är rostat och inte kolat. Whiskyn lades på fatet i april 2014 och buteljerades augusti 2017. Fatet gav 75 flaskor på 50 cl, och alkoholhalten är 57%. Lite matematik säger mig att fatet torde ha varit en oktav, precis som faten provade ovan.

Doft: viskande och kryddig på samma gång. Ja, detta kan verkligen inte ha varit ett kolat fat. Efter en tid kommer en milt varm ton jag vill kalla parfymig: som lite syntetiska blommor (rosor, inte minst) ihop med svårfångade kryddor.

Smak: kraftigt, inledningsvis beska/tanniner med något besvärande alkohol. Svår. Verkligen ordentligt med tanniner. Kryddig, utan att de olika kryddorna riktigt kan hittas, men kanske kryddnejlika och…salvia? Torrt gräs. Hasselnötter. Vid riktigt liten sipp är det betydligt bättre, med hasselnötskräm och gräddig grönpepparsås. Som synes är det idiosynkratiskt och svårt, detta: man får liksom jobba på att hitta smaknötterna, och det en hittar är ganska så märkligt. Inte direkt dåligt eller illa gjord sprit, bara liksom…märkligt.

Två officiella buteljeringar från Strathearn.

Eftersmak: Papperslim, oljig. Smält smör. Stängd. Detta är en rejält kärv historia, svår och stängd, som ropar efter vatten.

Med vatten: kraftigare, på ett bra sätt. Sötlakrits har hittat till doften; jordkällare också. Blommorna backar och kryddigheten består. I smaken är det mycket bättre, men fortfarande svårt att hitta smaknoter: något oljigare, jag tycker definitivt att en av kryddorna är salvia nu, men också grönpeppar. Detta är fortfarande framför allt annorlunda. Eftersmaken är en oljig mildare kryddighet, men fortfarande motvalls. En märklig whisky. Fatproverna på mer ”traditionella” fat är helt överlägsna mot detta.

Sammanfattning: en väldigt svår whisky. Jag antar att detta fat var typ lätt rostat: det är liksom stumt. Det är en mycket krävande whisky, och ganska tuff mot gommen. Absolut klart under 80 poäng, kanske sådär runt 73 eller så, kanske lägre.

Strathearn Toasted American oak, 3 YO, cask 27/2014

Denna buteljering är från ett rostat fat av amerikansk nyek, verkligen inte alldeles vanligt. Fatet fylldes 31/1 2014 och buteljerades 10/7 2017 och det gav 84 flaskor på 50 cl. Alkoholhalten ligger på 56%.

Doft: mysko. Det doftar inte riktigt whisky. Både stängt och viskande och liksom…ja, annorlunda. Jag tänker något slags sallad, inte alls så stark som ruccola, men åt det hållet någonstans. Någon färsk örtig krydda: tänk oljigheten hos färsk rosmarin, men tona ned intensiteten rejält. Det är något här som också drar något åt tequilahållet, tycker jag.

Smak: fortfarande annorlunda, men något mer igenkännbart. Svag vanilj, papperslim, torkade blommor. Vanillinsocker.

Eftersmak: mycket viskande, mycket svårfångad. Tydligt alkoholstick; vindruvor; igen de där väldigt annorlunda salladstonerna.

Med vatten: än märkligare på doften. Omogna krusbär, kanske? Det doftar väldigt omoget nu. Smaken är vaniljkräm och en mild gräsighet. Eftersmaken är inledningsvis kolasås, övergår i en lite ettrig kryddighet (men det kan också vara att min gom är något utslagen av French oak-fatet).

Sammanfattning: nej, det här var inte min påse, alls. Den på fransk ek har det för sig att den är krävande och annorlunda men har i alla fall kraftuttryck i sig, efter en tid i glaset. Denna är på en gång viskande och svårfångat, och så skiljt från ”vanlig” whisky att det förvirrar. Fransk ek vinner över denna, så denna kanske landar på en 70? Men det går knappt att sätta poäng på, faktiskt.

Slutreflektion, till sist: annorlunda typ av fat (som dessa, av nyek) kan bli hit and miss. Att man valde att buteljera de här två faten utan att göra en vatting ihop med till exempel bourbonfat eller låta ett par till år gå har jag lite svårt att förstå. De båda single casks Strathearn själva buteljerat här är långt ifrån klara. De fatprover jag provat i afton, alla på mer traditionella fat för whiskylagring, ligger skyhögt över dessa två whiskies som de själva gett ut, vilket jag finner både förvånande och märkligt.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén