Tjeders whisky

Bara whisky

Strathearn batch 001

Du som läser undrar sannolikt ”eeeeh…Strathearn”? Så vi börjar väl med destilleriet.

Strathearn ligger just norr om gränsen till Lowland, längs med A85 väster om Perth. Glenturret ligger nära i väster, Lowlanddestilleriet Aberargie i sydost. Destilleriet grundades av entusiasten Tony Reeman-Clark, som tidigare arbetat inom IT, 2013. Produktionen kom igång samma år. Strathearn är löjligt litet och gör sådär en 30 000 liter om året. De mixar gröpen med vattnet för hand, med paddlar. De båda alembicpannorna är försvinnande små, med en mäskpanna på 1000 liter och en spritpanna på 500 liter. Majoriteten av spriten lagras på oktaver (fat på 55 liter). Jäsningstiderna är rejält långa, 96–120 timmar.

Tony Reeman-Clark vid Strathearns yttepyttepannor.

Strathearn producerar både rökig (35 ppm) och orökig whisky, har experimenterat med trippeldestillering, och producerar också en stor mängd olika sorters gin samt gör även egen rom. De använder sig för whiskyproduktionen främst av den något äldre kornsorten Maris Otter. De har också experimenterat med fatfyllningsstyrkan. En hel del fat fylls på runt 58% för att dra ut mer sockerarter ur träet, i sig ofta olika sorters nyek.

Att driva ett så litet destilleri kan vara svårt. 2019 köptes destilleriet upp av den oberoende buteljerarfirman Douglas Laing & Co. Samma år släppte de nya ägarna en första whisky som de heter enkelt kallade Strathearn single batch batch 001. (Strathearn har redan släppt ett gäng whiskies under den tidigare ägaren, så de kunde inte köra med Inaugural release.) Efter det har det varit väldigt tyst, och ingen whisky har släppts under 2020.

Det är med extra stor nyfikenhet jag häller upp detta sample. Jag administrerar sex fat på superlilla Strathearn, oktaver på 55 liter som just fyllt fem år och som det väl snart är dags att buteljera. De har utvecklats väldigt väl i faten. Mina smaknoter på fatprover samt ett par officiella buteljeringar från Strathearn hittar du här.

Whiskyn är buteljerad på 46,6% och dess ålder framgår på baksidesetiketten som tre år. I whiskybase står det vintage 2016 men det är givetvis bullshit, att en whisky bottlad 2019 sägs vara tre år gammal är något totalt annat än att all ingående whisky måste ha lagts på fat 2016. Detta är inte en vintagewhisky. Det märkliga är att Douglas Laings egen pressrelease säger att den blandats ihop av fat som fyllts 2013 och 2014, vilket skulle whiskyn som allra allra yngst fyra, inte tre år. Hur stor upplagan är är oklart, men tillräckligt stor för att ha släppts till ett vettigt pris och tillräckligt stor för att fortfarande finnas tillgänglig i många butiker i alla fall. De ingående faten var sherryfat och fat av europeisk ek, alltså nyeksfat, om quercus robur eller quercus petreaea framgår icke.

Doft: dov, tung matta av sherry. Juice av katrinplommon och drejarlera. Varm sand. Extremt fatstyrd och väldigt stängd. Tyvärr måste jag hålla med Mark och Jason på Malt: den här whiskyn är så dränkt i fat att destillatet försvinner. Det blir som ZZ Tops musik: tung i gumpen, utan nyanser, brötande, onyanserad – utan att det blir bra. Alkoholhalten förvånar mig: hade detta istället varit buteljerat på säg en 50–51% eller lite till hade det varit livligare, inte så liksom…grumligt. Ung whisky behöver ”skjuts” från alkoholen.

Baksidesetiketten: jag gillar genomskinligheten, att de skriver att whiskyns ålder är tre år.

Smak: utsmetad, brukar jag säga när det blir såhär: alla reglage står precis på mitten eller kanske lite över. Jag hittar lite ”sponge cake”, kanske kanel, mer katrinplommon, någon smörtjock vaniljsås, men inget sticker ut, inget är starkare än något annat. Som en matta av ljud. Ja, ZZ Top.

Eftersmak: här brukar såhär ung whisky avslöja sig, men det tycker jag inte att denna gör: faktiskt snarare ett steg i rätt riktning. Apelsinmarmelad tränger igenom det dova lite murriga sherryvrålet.

Med vatten: mer sherry, men fortfarande utan att dofter särskiljer sig från den dova mattan. I smaken, samma, men har nu blivit fadd. Eftersmaken…nej, jag ger upp.

Sammanfattning: jag provar denna samma kväll som jag provat Gammelstillas whisky Isaac Kock, 4,5 år och lagrad på stora fat. Isaac Kock är cirka dubbelt så bra som Strathearn single malt batch 1 (eller, som skottarna älskar att skriva som om de räknar med att ge ut över 99 batcher, 001). Det finns massor av saker som är förvånande med denna whisky. Jag har som sagt ett antal fat på Strathearn, och har provat fatprover därifrån. De har alla varit totalt överlägsna mot vad det är jag har i glaset ikväll. Det kan ju knappast bero på att företaget Douglas Laing inte vet hur man blandar fat, liksom. Det beror sannolikt på att de valde att blanda till en för stor batch (storleken på utgåvan är inte ens utsatt på flaskan, vilket är ofattbart) och att de valt att buteljera den på för låg alkoholhalt.

Strathearn förtjänar väldigt mycket bättre behandling än den som destilleriet fått i och med denna förvisso habila utgåva. Jag är där någonstans omkring säg en 74 poäng eller så; egentligen är väl den där himla skalan bara intressant från en 77 och uppåt. Det hade inte alls behövt vara så. Detta är verkligen inte en whisky Douglas Laing ska vara stolta över att ha gett ut som sin första officiella buteljering av Strathearn. What a shame, som Gordon Ramsay brukar säga när han smakar på en anrättning som hade alla möjligheter att vara god men som inte är det.

*

Tack Anders W för att du samplade.

 


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2021 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén