Den oberoende buteljeraren The Maltman har buteljerat två single casks från Caol ila unikt för den svenska marknaden. De släpps den 13 augusti (imorgon om du läser detta samma dag jag skriver det). Här är mina noter.
Caol ila 6 YO, The Maltman för Sverige, 56,1%
778 spänn för sex år gammal Caol ila: jag antar att det är i den världen vi befinner oss i numera. Man kan köra på linjen ”åh titta vad giriga alla är”. Men mja…särskilt när det gäller Islaywhisky är det rimligare att faktiskt ta branschens parti. Det betyder att man skyller på kunderna, det vill säga efterfrågan. En sexårig single cask Caol ila för 778 spänn kommer definitivt sälja slut.
Fatet, en bourbon hogshead, gav 223 flaskor och i princip samtliga, 216, släpps på Systembolaget. Fatet fylldes i januari 2014 och buteljerades i februari 2020. Jag brukar inte kommentera färg på whisky jag provar, men konstaterar nöjt med denna att den är härligt blek: här snackar vi inte något first-fillfat. Mycket bra så.
Doft: mitt första intryck var ungefär ”WHOA what the hell vilket monster!”, men nu har whiskyn fått stå i glaset i sådär en kvart. Och då är den faktiskt…fin. Det är inget jag väntar mig från en såhär ung Islayrökare. En bit ifrån glaset är doften nästan skir: citrus (mandarin, vit grapefrukt) och svagt av fläder. Faktiskt också gurka. En balanserad och kraftig sötma. Som att en touch av de betydligt elegantare rökiga whiskies som görs på Kilchoman gjort ett besök i fatet. Givetvis en massa rök och annat också, men de sakerna dominerar inte. Med näsan närmare glaset är detta något helt annat: asfalt, torkad komocka, läder, och dyig havsstrand. Röken finns där förstås och är närmast medicinal à la Laphroaig, men det är torvigare än rökigt. En best. Väldigt tydligt ung. Härligt.
Smak: sockrig sötma möter läder, ladugård och rågmjölsbröd. Torvigt som tusan. De finare tonerna är också de tydliga, men längre bak förstås: ett stänk av någon citrus jag inte kan identifiera.
Eftersmak: det första jag tänker är grillkol. Och ännu mera läder. Inte spritig, vilket förvånar. Stora mängder torv (tänk typ torr jord, kvistar, grenar, rötter – ja som de doftar…!).
Med vatten, rejäl skvätt: lite lösningsmedel har tillkommit, och citron. En blandning av lakrits, aska och grillgaller med härligt brända köttrester på. Klart ung, underbart. Smaken är i linje med före vattningen, men mindre distinkt: smaken vann inte på (den) vattning (jag genomförde). Eftersmaken: grillkolen har blivit grillad korv, salmiak finns här nu också. Doften bjöd upp till dans med vatten, medan smak och eftersmak mer blir till ”en rökare” bland tusen andra rökare.
Sammanfattning: härlig whisky. Inte spretig, vilket en kunde vänta sig vid sex års ålder. De många nyanserna mitt i brutaliteterna visar vilken bra sprit de producerar på fabriken Caol ila. 85 poäng.
Caol ila 12 YO, The Maltman för Sverige, 53,7%
Denna har legat på en sherry hogshead i 12 år (oktober 2007 till februari 2020). Fatet gav 285 flaskor, varav 276 ingår i webbsläppet på Systembolaget. Priset är 1198 kronor. Igen, det är ungefär väl där vi står idag med priserna. För tio år sedan hade den inte kostat fyrsiffrigt, men jag misstänker att denna kommer sälja slut fort.
Doft: kanske har sexåringen slagit ut smaklökarna för vid första doftningen är där ingen rök alls, bara en smäktande fin sherrylagring. Men jo, nog finns den där, och det tydligt. Blanda dyra ljusa russin med lite honung, svartvinbärsgelé, vitmossa och terracotta/bränd lera så landar du här. Röken mer mineral, eller snarare metallisk. Svarta oliver.
Smak: kryddnejlika, kanel, och något liksom mjukt örtigt som jag tror är salvia. Mörka bär. Ett stänk krut. Härligt dieselful rök. Blir ganska ettrig i kryddigheten med tid i munnen. Mynta eller spearmint, jag lutar åt det senare. Det här är en kombo som Sverige älskar: sherry och rök. Det är inte precis supernyanserat, men om inte annat…häftigt. Mäktigt. Dundrande.
Eftersmak: mildare och liksom mjukare sherrylagring i inledningen: mycket mörk torkad frukt. Men så kommer salt torkat kött in i bilden, och en väldigt kraftig rökighet. Tobak. Någon salt torkad fisk också. Läckert.
Med vatten (rejäl skvätt): kraftig rökuteckling, granskott, lite tjära – faktiskt rätt likt det rökta teet Lapsang souchong. Först därefter känner jag sherrybomben. Inte minst kanel, men också muskotnöt och fikon. Smaken är avsevärt mildare (eller, ”mildare”) än tidigare, mer mossa än rök, och sherryfatet ligger främst. Gott och härligt onyanserat vrålande. Eftersmaken är ”havig”: som hav doftar, plus citronhonung och svarta vinbär.
Sammanfattning: en härlig whisky! En klassisk vrålare i genren ”sherry möter rök”. Jag är tacksam för att sherryfatet inte tagit över, och inte gett en massa gummistövel och svavelos (nog för att det kan funka ibland, men långt ifrån alltid). Kanske ett second-fillfat, detta? Det finns gott om folk i Sverige som skulle sätta sådär en 90 poäng på det här vrålande brötet. Jag som tycker gränsen mot jösses jävlar bra whisky på riktigt går lägre än så i skalan landar på 87 poäng.
”Ska jag köpa en?” är normalt den fråga whiskyentusiaster frågar sig inför ett släpp av det här slaget. Om det som motiverar dig inte är ”kommer de stiga i värde eller inte?” utan du vill dricka spriten: gillar du sherry och rök, köp tolvåringen. För att köpa sexåringen bör du ha en fäbless för ung rökwhisky. Båda kan rekommenderas, sålunda.
*
Den här bloggposten bygger på samples jag erhållit gratis.
