Den här whiskyn är buteljerad på 43%. Jag inhandlade nyligen en flaska på en liter i taxfreebutiken i Split på väg hem från semestern i Kroatien. Jag är tacksam för att utbudet där var så begränsat: det var den enda buteljen i butiken som både hade åldersbestämning och som jag inte hade provat. Faktiskt är det nog bara andra eller tredje gången jag provar något från det anrika destilleriet Glen Grant. Flaskan har snabbt blivit min huswhisky: det är den jag häller upp här hemma när jag ska laga mat och lite tanklöst njuta av en trevlig whisky utan krusiduller. En rak, enkel, trevlig orökig bourbonlagrad sak. Men vad händer om jag verkligen provar den, då? Ganska mycket, visar det sig.
Doft: nedtonad och mycket välbalanserad. Gråpäron; äppelkaka med en liten touch av…kardemumma? Torkade röda äpplen. Grönt te (sencha). En bit bak anas lite andra frukter: kiwi, kanske vindruvor. Det hela omslingrat av en fin, lite nedtonad vanilj. Ett litet alkobränn trots den relativt låga alkoholhalten. Vatten gör doften ordentligt mycket syrligare och lite smutsigare – lite kaxigare, en lite oljig ton gör sig påmind.
En trevlig, välgjord, rak whisky.
Smak: den inleds väldigt fint och försiktigt med vaniljstång och blir sedan klart syrligare än doften, nästan åt apelsinhållet; så kommer toner av bränd ek; följer så en något oväntad chilihetta, och en hel del tropiska frukter – ananas? En resa: den börjar på en plats och tar en med någon helt annanstans. Spännande! Med vatten: mildare, chilihettan har helt försvunnit och färska päron finns nu med i mixen. Lite mer ensidig mer vatten i gommen, faktiskt.
Eftersmak: inleds lite försiktigt pepprigt, och oljigare än snok och gom; nästan matolja! Nötigt; tänk godiset hasselnötskräm. Lite mer spretig än den i övrigt mycket städade doften och smaken. Med vatten: snällare, pepparn har dragit dit pepparn växer (förlåt) och vaniljtonerna är här mer av marsansås.
Sammanfattning: Visst är denna whisky som det står på etiketten – ”seductively smooth, fruity and rich”. Men medan annan whisky i denna stil ibland kan bli lite väl trist och tråkig – sömnpillret Glenlivet 12 YO är ett exempel på det – finns här tillräckligt med karaktär och liv i whiskyn för att göra den intressant, inte bara välgjord och snäll. Särskilt ovattnad är den spretigare än jag upplevt den när jag bara hällt upp en dram och njutit av utan att analysera den vidare. Jag menar ”spretigare” i positiv mening. En trevlig bekantskap!
Jag avslutar med en blandning av förklaring och ursäkt: förlåt att just whiskyprovandet på denna blogg legat nästan nere på sistone! Det har varit svårt att få till tid att verkligen prova whisky. Nu hoppas jag vara tillbaka med någorlunda återkommande provningar!
