Tjeders whisky

Bara whisky

En maffig Glenburgie

Tjugoett år gammal Glenburgie som legat i en first-fill sherry butt och buteljerats av Gordon & MacPhail speciellt för Symposion. En sådan whisky sätter ribban högt bara genom att finnas till; Gordon & MacPhail är en mycket pålitlig oberoende buteljerare, och svenska Symposion är inga duvungar, precis. Glenburgie, vars produktion i stor utsträckning går till Ballantine’s, är ett Speysidedestilleri jag kan ganska illa. Det lilla jag har provat har jag gillat, för det mesta. 

Allt du behöver veta om denna whisky. Fatet fyllt: 11 september 1990. Buteljerad: maj 2012. Alkoholstyrka: 50%, det vill säga nedvattnad men till ganska hög alkoholstyrka. Det är säkert rätt – Gordon & MacPhail vet vad de pysslar med. Fatnummer: 12517. Antal flaskor som fatet gav: 560. Länk till whiskybase här. Okej, nu dyker vi ner!

Doft: det är en rejäl sherrylagring, detta: mosade mörka russin, dadlar, tändsticksplån. En ton av körsbärsmarmelad (ja, jag vet skillnaden mellan cherry och sherry, men det finns en hel del körsbär här). En härlig bränd ton jag först vill beskriva som bränt trä, men som har någon släktskap med solvarma brännässlor – på ett härligt sätt! Brända mandlar och mörka praliner, kanske mandelmassa. En knivsudd kakaopulver. Jag kan som sagt inte Glenburgie som destilleri särskilt väl, så jag vet inte vilket slags destillerikaraktär jag kan förvänta mig, men det är inte enbart fatet som talar här.

En maffig sherrylagring.

Smak: inleds beskare än doften, ganska rejält så, också mer bittert: kakao, kaffe, bränt trä, med syrliga toner någonstans därunder. Efter en tid i gommen kommer mörka frukter, men bitterheten är starkare. Det är nästan åt espressohållet, med rejält mörk choklad. Jag gillar det, andra kanske finner detta för mycket. Inte så mycket sherrybomb som ekbeskt.

Eftersmak: inleds med färskare frukt – dadlar, torkade plommon – och ett rejält stänk möbelpolish; matolja; solrosfrön? Choklad, men ljusare här än i både doft och smak. Härligt.

Med vatten: doften mjuknar, blir mer avrundad, sötare: mer fruktdominerad. Kanske också att ljusare frukter har kommit in, med en liten dos apelsinmarmelad. Smaken är först mjukare, med choklad och plommon, men sedan kickar den rejäla beskan in med sitt kaffe och sin subtila, härliga antydan till svavel. Är det smeksamt? Verkligen inte. Är det gott? You bet! Eftersmaken blir syrligare, och avsevärt oljigare, med en antydan till rök (ja, rök kan komma från fat, även om de aldrig innehållit rökig whisky).

Och här helt oförhappandes, en bild på Glenburgies pannor. Underbart stabbiga pjäser!

Sammanfattning: Gordon & MacPhail gör det igen. De har så många fat och sådan koll på sina många lager att när de buteljerar en single cask är det i princip utan undantag skitbra. Nu vet jag inte om Symposion själva fått prova detta fat på förhand, men där sitter ju också en och annan näsa fastklistrad på en knopp som kan en skvätt om whisky. Detta är en riktigt bra whisky, och en sådär där whisky som är olika på doft, smak och eftersmak på ett härligt sätt. I poängtermer är vi där runt en 88, och minns då kära vänner att jag betraktar mig själv som en ”low grader”: allt över 86 betyder skitbra.

*

Tack till David J som samplade denna och några andra intressanta flaskor.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2018 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén