Tjeders whisky

Bara whisky

Benromach 10 YO 100° Proof: definitivt köpläge!

| Inga kommentarer

När jag tidigare provade Benromach 10 YO på denna blogg var min slutsats ”köp en butelj för tusan bövlar”. Nu har jag provat ett litet sample på Benromach 10 100° Proof, dvs 57%. Provningen genomförde jag helt utan titt på mina smaknoter på den vanliga Benromach 10 YO; ja, jag har faktiskt fortfarande i skrivande stund inte gått tillbaka till den recensionen för en jämförelse.

Benromach 10 på 57%. Jävlar i min lilla låda! Måste införskaffas!

Benromach 10 på 57%. Jävlar i min lilla låda! Måste införskaffas!

Doft: ordentligt stängd, en härligt murrig rökighet men med rejält alkobett i sig. Mandlar. Mineraler – den där salta stenstranden som jag känt så starkt två en helt annan typ av whiskies som inväntar sina recensioner på denna blogg: Hazelburn 12 YO och Amrut intermediate sherry. Bränt trä. En mindre skvätt vatten väcker den där djupa och mycket välbalanserade röken från Benromach 10 YO, standardutgåvan, men det är fortfarande väldigt mycket stökigare än så. Med 3 ml vatten i sista centilitern, dvs fortfarande bra mycket starkare än vanliga 10 YO: en sötare ton av mandelmassa har väckts till liv.

Smak: oljig, välbalanserad rök på djupet, lätt rutten tång; ingefära? Det finns en dominant men svårbeskrivbar brutal ton i denna: en blandning av rökt fisk, mineraler och något jag vill kalla avgaser, men då låter det äckligt – fabrik? I alla fall ett stort varmt rum där många maskiner arbetar. Det låter som att denna smak inte är njutbar, men tro mig: det är mer rått och brutalt än den så balanserade och välgjorda tioåringen på 43% att jag aldrig skulle tro att det kom från samma destilleri. Undebart! Med liten skvätt vatten: ännu mer mineraler – som att slicka på stenar – och stekt fisk. Med ännu en vattning: fabriksgolvet är tillbaka ihop med ingefära; något vaxigt, som de där lite dyrare stearinljusen av bivax; mynta kommer fram också; även lite frukter i bakgrunden, men huvudspåret är en mineral brötighet.

Eftersmak: en hel del ingefära; någonting som jag tror är fänkål; jordiga toner. Mineraler i massor. Med mindre skvätt vatten: en kraftigare, nästan uttorkande beska. Med ännu en vattning: ingefäran lever kvar, men fler kryddor har väckts; mer fenolig än rökig nu.

Sammanfattning: Detta är en bergochdalbana till whisky. Jag minns Benromach 10 som en mycket välgjord, välbalanserad och snygg whisky med en diskret men tydlig rökighet. På 57% och med olika vattningar upplever jag samma destillat som bråkigt, brutalt och om inte skitigt så i alla fall underbart elakt. Det är som två helt olika whiskies. I efterhand googlar jag snabbt recensioner på 100° Proof och ser utlåtandet ”its profile is very similar to that the original 10 Year Old”; jag håller inte alls med om det. Samme recenscent hittar mycket mer sherryinfluenser än jag gjorde. Ja, faktiskt är Benromachs egna smaknoter något helt annat än det jag hittar här; där talas det om saker som jordgubbar och hallon! Det finns inte en chans på planeten att Benromach hade funnits på kartan om jag skulle ha gissat på detta i ett blindprov. Jag vill ha mer av detta, inte för att det är välgjort och snyggt, utan på grund av brötigheten i whiskyn.

På Systembolaget, som felaktigt kallar denna för cask strength, kostar denna whisky just snäppet över tusenlappen; på utländska sidor finns den för runt 50 pund. Oavsett de båda priserna är detta inget att huttla om – definitivt köpläge! Är Benromach 10 bättre än Benromach 100° Proof? Jag har ingen aning; jag måste i så fall prova dem bredvid varandra, inte som jag gjort nu, med flera månader mellan provningstillfällena. Men båda är definitivt whiskies värda att inhandla. Om jag går helt på smakminnet skulle jag nog hellre inhandla denna alkoholstarkare variant, helt enkelt för att det betyder att en får fler whiskies i en, med möjligheten till många olika vattningar.

Ju mer whisky jag provar, desto mer destillerier hamnar på listan av sådant jag vill köpa mer av, kanske också följa lite närmare. För tre–fyra år sedan var listan ungefär: Ardbeg, Laphroaig, Springbank. Sedan dess har Bunnahabhain lagts till listan; och Kilchoman; och kanske Amrut; och Longrow och Hazelburn från Springbank; och så nu, Benromach…jag har säkert glömt några destillerier här. På 57% är tioåringen en på en gång brutal och underbar upplevelse. Och vem vet, när jag har fått mer än tre centiliter att gå på kanske även jag hittar de där sherryinfluenserna och frukterna som tydligen ska vara så tydliga?


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.