Tjeders whisky

Bara whisky

Benromach 10 YO, igen

| 3 kommentarer

Jag klarade det. Jag fick en fix idé om att jag skulle publicera en bloggpost om dagen under hela juni, med fokus på smaknoter på whisky. Och banne mig: jag gjorde det. Jag har provat saker i åldrar från NAS via 5 YO upp till ett par 25 YO; jag har provat mest single malt, men också en blended malt, en single grain, en snartsky och ett par blended whisky. Nu är det junis sista dag, och dags för la grande finale.

För att fira att jag seglade i hamn med projektet har jag valt att inte recensera något spektakulärt (du vet, grejer som Karuizawa, Brora eller Ladyburn). Inte för att det inte finns sådana saker i samplesberget. Nej, istället, en helt vanlig flaska whisky som du lätt kan få tag på; en flaska för under femhundra spänn; en flaska som ger dig maximalt BFYB (bang for your buck). En personlig älskling, dessutom. Det innebär i sin tur att det har blivit dags för min allra första re-review: en återgång till en whisky jag redan bloggat om. Benromach 10, buteljerad på 43%. Jag var lyrisk över den när jag recenserade den i mars 2015. Numera har den gått och blivit hundra kronor billigare på Systembolaget: du får en pava för så lågt som 488 kronor. Jag har vid denna nyrecension, världsapromiss och på heder och samvete, inte tittat på mina gamla smaknoter.

Doft: underbart sherrylagrad rök. Kraftigt minerala toner; en aning torrt krut; tydligt torvig. Trots de försiktiga 43% fullkomligt vrålar den. Smutsig, varm motor, långt bak. Men här finns också en supertorr fruktighet: om jag säger ”extra torra russin som det ligger ett rejält lager damm på”, låter det dåligt? Det hoppas jag inte, för jag gillar detta massor. Jag minns denna som fruktigare, detta är torrare och mer sherrykraftigt än jag minns den gamla Benromach 10. (Märk väl, jag väljer att inte skriva ”Benromach 10 har blivit mer sherrykraftig under de senaste åren”, eftersom jag inte tror att mitt minne av något jag provade för två år sedan är 100% korrekt.)

Med vatten: smörigare, gräddigare, mindre rökigt men kanske att en liten sotighet hittat fram.

Kööööööööööööp!

Smak: markerad sötma, först, och smörighet (smält smör); följer så minerala, lite smutsiga toner (den där gamla varma motorn igen). Apelsin. Och något ”glöggigt”, i termer av de söta kryddorna: jag tror jag känner kanel, men också mycket mer som jag inte hittar orden för. Med vatten: sotigare, och med en rejält smutsigare ton, som om man doppar ner den varma motorn rätt ner i faten där whiskyn lagrats, med all dess smuts. Ljuvligt!

Eftersmak: inleds med rejäl torv- och rökstänk, som följs av bränd sötlakrits. Minerala toner. Ett litet, litet chilistänk. Torven mer än röken fortsätter kännas från långt ner i halsen. Vagt medicinala toner. Med vatten: en kryddigare upplevelse, men söta, juliga kryddor, som gifter sig perfekt med en mycket torvig upplevelse, där bränd jord lirar med medicinala toner som nästan skulle kunna lura mig att tro att detta vore sherrylagrad Laphroaig (bara här, i eftersmaken, dock).

Sammanfattning: ja tack. Ro hit med en flaska. Whiskyentusiaster talar gärna om den fantastiska kombon rök och sherry när den lyckas – och ändå talas det relativt lite om Benromach 10. Är det för att Benromach producerar så små kvantiteter att de inte har ett tillräckligt starkt varumärke? Jag tror det. Detta är en riktigt bra tioåring. En riktigt, riktigt bra tioåring. En riktigt, riktigt, riktigt bra tioåring. Så, gack nu åstad och köp en butelj för tusan bövlar, som jag sa åt er att göra redan för ett par år sedan.

*

Denna recension bygger på ett sample jag erhållit från Symposion. Tack för det, Symposion.


3 kommentarer

  1. Det är såna här smaknoter som gör att eventuella köpstopp fallerar! Fy på dig, David!

    Har du någon typ 3-, 5- eller 10 i topplista med eller utan rangordning av denna månadens testade whiskies?

    • Värt att klura på, Jörgen! Får be att återkomma. Bästa whiskyn jag provade under juni är en no-brainer, den tjugoettåriga single casken för Sverige från Springbank. Sjukt bra whisky. 🙂

  2. Håller med till stor del, extremt mycket whisky för pengarna. Glengoyne 18y rankar jag nog som mer ”bang for the buck” dock, 800:- för en pava med redig wow-faktor! 🙂

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.