Tjeders whisky

Bara whisky

Två privatfat från Bruichladdich distillery

| En kommentar

Jag fick två samples i handen häromdagen, från privatfat. (Privatfat är fat som köpts i sin helhet före fyllning av enskilda individer eller whiskyklubbar, alltså whisky som aldrig släpps officiellt via whiskyshoppar eller systembolaget.) Bruichladdich, det experimentella Islaydestilleriet som förutom Bruichladdich också gör de rökiga whiskyerna Port Charlotte och rökmonstret Octomore, erbjöd under några år privatpersoner att köpa hela fat när de stånkade igång pannorna igen 2001. Destilleriet hade då legat i malpåse sedan 1995. Bruichladdich är en stor lakun för mig; jag har druckit några Octomore och någon enstaka privatbuteljerad Port Charlotte, men inte mer än då. Många anledningar, alltså, för att låta dessa samples smyga före i den långa kön av intressanta droppar att prova. Jag tvekade om jag skulle lägga upp dessa noter på bloggen – whiskyerna går ju faktiskt inte att få tag på – men tänkte att det ändå kunde vara av intresse för någon. Nu kör vi!

Bruichladdich 10 YO, Jamaica rum barrel, 61,8%, fat 1119/2003, november 2003–juli 2014, privatfat.

Doft: rejält sockersöt, man känner verkligen den mörka rommen här – så mycket, faktiskt, att det vid en första snabb doftning känns som att det är rom man doftar på. Nya näsdopp avslöjar dock snabbt att drycken är whisky. Härlig maltighet; rejäla sjok av lakrits. En medicinal ton som av jod som man ofta annars kan hitta i rökiga whiskies. Trots den maffiga alkoholhalten går det utmärkt att sticka ner näsan djupt i glaset. En hel del minerala toner. Det är faktiskt så mycket medicinala och torviga toner under romsötman att det känns som att det finns inslag av rökig whisky. Det är en riktigt härlig doft, detta. Med skvätt vatten: whiskyn ”ljusnar”, blir mindre romdominerad, toner av choklad kommer fram och mineraler flyttar fram rejält.

Smak: ”rommigt”: rejäl romsötma, med härliga brända toner: mörkrostat kaffe, kakao, dyra praliner på riktigt mörk choklad. Någonstans en bit bak anar jag toner av solvarm plast. Lite för alkostickigt för mig inledningsvis, men efter en tid i gommen blir det en härligt brötig whisky utan den brännande gomkänslan. Det finns liksom inget här som kan beskrivas som diskret. Toner av marsipan hittar jag också. Ändå är det inte alls så sötsliskigt som mina ord låter påskina, den rejäla ekigheten står upp bra. Med vatten: bra mycket försiktigare, eller så har mina smaklökar redan slagits ut; trots ganska lite vatten smakar det just nervattnat, som en nedskruvad version av den underbara käftsmäll jag nyss drack.

Ett jättebra privatfat.

Ett jättebra privatfat.

Eftersmak: en viss pepprig beska inledningsvis, oväntat rena toner av spannmål (jag antar att det är det mältade kornet jag känner) följer; sedan kommer den första gången i mitt liv då toner av Marmite (!) är njutningsfulla (!!!); svårhittade örter. I avslutet dyker några svårbstämbara julkryddor upp, och rejält med mosade torkade fikon. Med vatten blir avslutet maltigare och mindre örtigt; tonerna av lakrits från doften flyttar nu hit. Kanske träffade jag fel med vattenmängden, men denna föredrog jag faktiskt på den mycket kraftiga fatstyrkan.

Sammanfattning: privatfat kan dra åt tusen håll. Ibland blir det riktigt bra, ibland blir det helt okej, ibland inte alls särskilt kul. Det här fatet är ett exempel på vad som kan hända när ett bra, aktivt fat får härbärgera bra råsprit. ”A cracker of a whisky”, som det heter på engelska. Det är första gången jag dricker whisky lagrad på fat som innehållit Jamaica rum. Gillar man whisky som lite onyanserat skriker och vrålar är detta en underbar upplevelse.

Port Charlotte 12 YO, first-fill bourbon barrel, 62,8%, fat 1 (!!)/2002, april 2002–juni 2014, privatfat.

Mikroklimatet vid Bruichladdich måste vara märkligt torrt. Jag menar, tolv år gammal whisky som håller galna 62,8%? Traditionsenligt brukar fat fyllas på en styrka av 63,5%. Vid torrt klimat kan alkoholstyrka i fat till och med öka, eftersom vattnet snarare än alkoholen dunstar ur fatet. Men hur kan klimatet på Islay vara torrt? Eller fyllde de dessa privatfat med newmake på ”natural strength”, på den styrka som den kommer ur spritskåpet vid destillering? Det verkar osannolikt. Nåja, hur som: låt oss prova vad som finns i glaset.

Doft: det är egentligen inte så mycket rök jag tänker på som mineraler, torv och apotek. Om här sannolikt funnits rök i yngre år har brasan nu snarare slocknat och lämnat efter sig en lite sur (på ett bra sätt!) ton av aska och blött, rejält bränt trä. Men det finns också en ton jag inte kan sätta fingret på, som något ädelträ med sötare och kryddigare inslag – sandelträ, kanske? Här finns också den där metalliska tonen jag ofta hittar i buteljeringar av Bunnahabhain – jag hade nog gissat på en rökig Bunna blint. Som en aning av, ja, av blod. Men under dessa många dofter som trängs finns också, om än svagt, mer klassiska toner från bourbonfat, inte minst kolapaj och vaniljsocker.

…men det här privatfatet är bannemig ännu bättre.

…men det här privatfatet är banne mig ännu bättre.

Smak: oj, tjena, här kom röken! En aggressiv attack av rejäl lite sur rök, som av en bolmande brasa, tillsammans med järnrik sälta och ordentligt med mineraler och jod. Här finns också en intressant sälta och fräsch citrus. Jag gillar egentligen inte när smaknoter blir alltför målande, men tänk dig denna kombination av icke-subtila smaker: du slickar på ett litet blödande sår och på ett cykelstyre i metall samtidigt (för du har två tungor, i fantasin är allt möjigt), och du har en pyttebit salt sill och en liten bit apelsinzest i munnen. Detta sker i den absoluta närheten av en mindre septemberbrasa där en stor hög med blöta löv brinner. Detta är liksom romlagringen ovan en whisky som vrålar. Det finns mer här, också: skirat smör ihop med de nötiga (hasselnötiga?) toner som kommer ur brynt smör.

Eftersmak: rejäla sjok av aska och något sur rök; ljung; torkade örter (rosmarin, tror jag); citrusen är inte längre apelsinzest, utan apelsinmarmelad, men den biten ligger långt bak, ihop med vaga toner av vaniljkräm och den lite sötare, varma variant av vaniljkräm som engelsmännen gör, custard. Efter en tid domineras gommen av aska med örter.

Sammanfattning: ingen viskning, precis, om man säger. En del föredrar sin rök renare och har svårt för sur rök – för mig är detta ljuvligt och underbart. Det är så gott och brutalt att jag inte ens vill prova vad som händer med vatten, trots alkostyrkan. Jag har bara tre centiliter att dricka, och risken att det inte blir bättre med vatten vill jag inte ta. En av de tjugo bästa whiskies jag har druckit, kanske en av de tio bästa. Skulle jag syssla med poäng skulle jag ligga någonstans över 93. Vilken jävel till whisky!

Det har varit ett nöje att dricka dessa samples. Tack Sven som gav mig de här dropparna (och skickade bilder av flaskorna), för en upplevelse utanför det vanliga. Om något av de många fat jag har själv har liggande hos olika destillerier i Skottland når upp till de här höjderna blir jag en mycket lycklig man.


En kommentar

  1. Hej David.
    Det finns en PC12 på taxfree-marknaden som är löjligt bra i mitt tycke.
    799:- på Stenas färja mellan Karlskrona och Gdynia. Kan varm rekommenderas om man springer på den.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.