Tjeders whisky

Bara whisky

St Magdalene 19 YO Rare Malts

Är detta månne min första Magda? Nääääeeeej, det kan det väl ändå inte vara? Ingen provad på bloggen i alla fall. Och noll minnen av Magdor.

St Magdalene är ett nedlagt Lowlanddestilleri som undantagsvis går under namnet Linlithgow, efter staden där destilleriet låg. St Magdalene var med sina fyra pannor ett stort destilleri och en arbetshäst åt den skotska blendedindustrin.

DCL köpte destilleriet 1912 och två år senare var St Magdalene ett av fem destillerier som grundade SMD, Scottish Malt Distillers. Destilleriet stängdes som så många andra 1983 och var då fortfarande i Distillers Company Limiteds ägo. För den som kan sin whiskyhistoria betyder det att Diageo idag äger varumärket och de få kvarvarande fat som finns.

Dagens whisky är en 19 YO från St Magdalene i den närmast legendariska serien Rare Malts. Den är buteljerad på galna 63,8%, vilket säger oss att när de där faten fylldes 1979 vattnade man inte ner new maken alls före fatfyllning. Vännen Paul som samplade har varit så noggrann att notera flasknumret – 4125. (Rare Malts var numrerade, men utan att det totala antalet flaskor angavs.)

Doft: the way is shut. It was made by those who are dead, and the alcohol keeps it. Ja, här var det minsann ordentligt stängt. Inget direkt alkostick – imponerande! – men väldigt svåröppnad snok. Svagt blommigt, svagt av citrus, svagt av marsansås. Kanske krusbär? Kanske lite kalk eller sådan där vit krita för svarta tavlan?

Smak: ok, 63,8, men 19 år, borde kunna lira kanske kanske…liten sipp… OK, aggressiv mot gommen av alkoholen. Jag upplever den som bra mycket yngre än den är, sedan med tid i munnen väldigt tvålig (Bliw!), rosor, ännu mer tvål. Låt oss hoppas att den bättrar sig med vatten, för ovattnat var det här en riktigt tråkig upplevelse.

Eftersmak: mycket torkad ljus frukt – apelsin, mandarin, kanske grapefrukt, ”vit aprikos” (jag vet inte vad det finns för vit stenfrukt men den ”känns” som en sådan frukt…!).

Med vatten (en tesked i någonstans 1,5 cl kanske): mja, doften är fortfarande stängd. Men subtil, det finns mycket som händer här. Björksav; vita vinbär; svårbestämbar citrus. Smaken är bättre än tidigare, men jag finner fortfarande denna whisky mysko. Det är som att syltade citrusfrukter har mött malkulor. Gröna kulor också, godiset. Fortfarande viss tvålighet som hänger kvar. Eftersmaken inleds väldigt spritigt, övergår i ettriga lite kaotiska kryddor. Nej, det här var verkligen inte min grej. Mer vatten! Samma väldigt milda doftpalett, som jag kan tänka mig funkar bättre både i yngre och äldre år än här runt 19. Smaken är bättre nu igen, lite mognare frukter och en spännande grövre ton som av läder eller nästan stall anas i bakgrunden. Jag vet inte om det är gott, men det är i alla fall intressant. Fortfarande denna tvål som sabbar allt. Eftersmaken är…nä, det här funkar inte asså…unken, tråkig,  fadda frukter och sprit.

Sammanfattning: en våldsam besvikelse. Mitt kanske första möte med St Magdalene är verkligen inte imponerande någonstans. En whisky som framför allt är tvålig, och det som inte är tvåligt är konstigt. 70 poäng.

…men hey, lita inte på mig! På whiskybase har denna whisky ett snitt på över 92 poäng, och Jason på Malt gav den 9/10, vilket händer typ nästan aldrig. Antingen älskar många denna stil, eller så har de förblindats av att det är Rare Malts och ett stängt destilleri. Eller kanske att destillerikaraktären helt enkelt inte alls lirar för mig. Eller att något gått snett med bara just denna flaska. Eller att jag hade en alldeles exceptionellt usel dag när jag provade. Samtidigt, tvål är ju alltid tvål, liksom, om än i gyllene dosor.

*

Tack till Paul för att du samplade.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén