Tjeders whisky

Bara whisky

En fantastisk Magda, blindprovad

En blindprovad whisky som visade sig vara både (något) yngre och (ordentligt) alkoholsvagare än jag trodde. Men hoppa vad gott det var! Detta var en St Magdalene lagd på fat 1981 och buteljerad av Gordon & MacPhail 1999 buteljerad på en nivå som var fullt rimlig för drygt tjugo år sedan men som idag framstår som fullständigt absurd, det vill säga 40%.

St Magdalene låg i Linlithgow väster om Edinburgh, vilket betyder att regionen är Lowland. Det ägdes av Distillers Company Limited som stängde det liksom andra destillerier som Port Ellen och Brora under ”dödens år”, 1983. Här nedan mina blinda, helt oredigerade noter.

Doft: kraftigt; egensinnigt; härlig. Mycket kraftiga gröna toner, som att någon tagit ett hekto gröna winegum och smält ned alltihopa. Är detta re-re-refill sherryfat kanske? Svaga toner av hallonremmar långt bak. En svag, svag hint av svartvinbärsblad. Jag tror detta är gammalt, och mer alkoholstarkt än en först tror. Det finns en del tropisk frukt här, och sådant brukar bara komma med åren: aprikos, kanske ananas. Stearin och honungsvaxljus. Clynelish kanske? Doften är faktiskt fucking awesome.

Föga anade jag att det var detta i glaset…

Smak: inte så alkostarkt som jag trodde, helt klart under 50%, och skitgott. Hur mycket vaxljus som helst. Bergamottolja. Torkad blombukett helt utan parfymiga inslag. Träolja. Svagt av colanappar. Jordgubbar? Kan inte hitta precis vad de liksom röda tonerna är… Detta är whisky på en annan nivå: himmelskt. Under 30 år men över 20.

Eftersmak: vitt bröd, tydlig oljighet som hos ett destilleri med worm tubs, svag citron kanske. Härligt. Mortlach brukar vråla än mer än såhär. Jag tänker Rare Malts av någon anledning så om det finns någon Clynelish i den serien och den är över 20 år och dess alkoholhalt är under 55% säger jag: den buteljeringen. Fy fan vad gott.

Med vatten: för doftens del ingen utveckling; smaken mycket oljigare, köttigare, och har fått lite mer tanniner som än mer antyder ålder. Mycket stearin och ängsblommor. Helt fantastiskt. Eftersmaken något kortare nu, och kryddigare. Jag byter destilleri och säger att detta torde vara Craigellachie som är typ en 21–24 år gammal. Sannolikt 46%.

Sammanfattning: alltså, det är för sådana här whiskies som en håller på med whisky överhuvudtaget. Att få smaka sådana här droppar påminner en om vad whisky kan vara när den är som allra bäst. Om detta är 92 poäng eller 93 är svårt att veta. Fast nej, det är det inte. 93 poäng. Jösses jävlar vad gott.

*

Tack för att du körde denna som ett blindskott i Svenska whiskyakademien, Håkan! Och vad roligt att jag blev så väldigt förtjust i denna whisky, när jag inte alls gillade den legendariska 19 YO St Magdalene i Rare Malts-serien, på 63,8%.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2021 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén