Tjeders whisky

Bara whisky

Old Pulteney 18 YO (med gästspel av Arga Surgubben)

Vi fortsätter med Old Pulteneys nya standardbuteljeringar. För dig som inte läst om Old Pulteney alls tidigare: före 2018 såg standardutbudet av whiskies från Old Pulteney ut såhär (länkar till mina smaknoter för dem):

12 YO17 YO21 YO.

Sedan augusti 2018 gäller istället nya whiskies, med nytt utseende och etiketter och de numera obligatoriska lådorna, men i likadana distinkta flaskor:

12 YO (samma recept som tidigare) – Huddart15 YO – 18 YO.

Nu har alltså turen kommit till 18 YO. Liksom för 15 YO gäller att denna har lagrats på bourbonfat, för att få en finish på något år eller två på first-fill sherryfat av spansk ek. De båda tidigare 17 och 21 YO utgjordes istället av blandningar av sherryfat och bourbonfat. Jag återkommer till det, nu tar vi och nosar på vad vi har i glaset!

Doft: ja men hej hallå. Oljigt så det förslår, mer åt cykelkedja än motorolja här; honung; en liksom mörkt blommig doft och i botten en härligt däven sherrydoft: tänk jordgolv blandat med champinjoner och en svag antydan till mörka frukter. Det här är härliga grejer.

God whisky.

Smak: inleds nästan kladdigt, med sockersötma och olja. Kommer så en (vit)pepprighet med lite kryddnejlika och kraftig citrus (apelsin, främst, men också citronjuice), och en kraftig motorolja. Stenstrand vid havet, kanske till och med en liten antydan till tång. Det är som så ofta med Old Pulteney en resa som hinner stanna på minst tre–fyra stationer med olika smaker, om man håller whiskyn i munnen länge. Jag älskar det.

Eftersmak: inleds ganska stumt och tyst, mer på bärkompott och engelsk apelsinmarmelad. Rökslinga från bränd ek, en tydlig spearmintton kommer också, och något som minner om nybakat rågbröd (som jag antar ska vara maltbröd, men vem har ätit maltlimpa liksom). Ändå relativt kort.

Med vatten: här händer det massor. Först blir doften syrligare, sedan sötare, och råare, oljigare toner som tränger fram. Den inoljade cykelkedjan har fått en hel del smuts och rost på sig – underbart. Ändå ligger allt inbäddat i honung, eller om det är citronhonung. Sherrytonerna backar lite, vilket är lite synd. Men smaken är halleluja: citronjuice möter honung möter hårt bakat bröd med klar och skir vanilj och kokostoppar. Svagare på oljigheten här nu, och som i doften är det mer perioden i bourbonfat som talar. Eftersmaken har fått en örtigare kvalitet, igen med tydlig spearmint – verkligen som minttuggummi här – och en härlig syra.

Den till höger vinner. (Och hör sedan, Anders och Anki!)

Jag gjorde som synes på bilden denna provning med små hopp tillbaka till femtonåringen eftersom en del vänner hävdade att de tyckte femtonåringen var bättre. I min bok är det inte ens början av en match mellan dessa båda whiskies: jag tycker artonåringen är många, många steg bättre (även om femtonåringen verkligen inte behöver skämmas för sig). 18 YO har ett djup som femtonåringen saknar, och ett tydligare giftermål mellan tiden på bourbonfat och tiden på sherryfat. Detta är en helgjuten whisky. Jag har en liten slatt kvar i flaskan och ett sample på gamla 17 YO hemma, så det får bli nästa match. Bara på minnet tror jag 17 YO kommer vinna, men så håller jag också den whiskyn löjligt högt. Vi får se!

Sammanfattning: visst är detta underbart. Jag landar i 88 poäng för 18 YO. En mycket, mycket välsmakande whisky. Mitt jämförelseglas med 15 YO framstår som helt enkelt enklare, mer vaniljig, mindre mångfacetterad, än artonåringen. Överlag tycker jag dock att det är lite för lite av sherryfat i Old Pulteneys nya femton- och artonåring. I 17 och 21 YO fanns de alltid med som en tydlig influens, som gav dessa whiskies ett oomph som jag lite saknar i nytillskotten.

Old Pulteney 18 YO har redan kommit till Systembolaget, där den finns att beställa till priset av 1199 kronor (ouch). Det priset föranleder mig att förvandlas till mitt alter ego Arga Surgubben och avsluta denna recension med ett tvättäkta exempel på det som på engelska heter rant:

Arga Surgubbens avslutning

Låt er nu inte luras en sekund av det ständiga talet om att all gammal whisky i lagerhusen i Skottland är slut. 18 år sedan var det år 1999/2000, om man betänker när faten till denna whisky fylldes. Trenden för maltwhisky hade för arton år sedan vänt sedan flera år. De stigande priserna för det som väl snart räknas som gammal whisky (alltså 18 år, helt nyss bara en normal ålder för en whisky) har allt att göra med vinstmarginaler och ”re-branding”, inte om att det gapar tomt i lagerhusen från de årens produktion.

Det är viktigt att betona att det inte är Old Pulteney som är skogstokiga, de bara följer med i trenden. Det kan dock påpekas att artonåringar från rejält mycket starkare varumärken är billigare: Glenlivet 18, 700; Highland Park 18, 800; Bowmore 18, 820; Glenfiddich 18, 830; Glengoyne 18, 930; Glendronach 18, 1000. Ovanför Old Pulteney ligger den förvisso skitgoda Ledaig på stolliga 1450 kronor, galet överprisade Dalmore och den helt skrattretande pissdyra Macallan 18, som klockar in på över 2000 spänn.

Ser man till konkurrensen och priserna på de tidigare 17 och 21 YO kan man tycka att OP18 borde landa sådär runt 900 kronor, inte mer. Men nästan hela den skotska whiskyindustrin befinner sig just nu på det här tåget mot Crazytown som prissättningen på singelmalt numera utgör. På det tåget gäller den logik som kallas premiumisering: höga priser gör din vara mer, inte mindre åtråvärd. Det är en väg som utstakats av till exempel Dalmore, och som Diageo sedan träffade så snett med med prissättningen av de första officiella utgåvorna av Mortlach att begreppet mortlachifikation skapades.

Risken med det beteendet är att det alienerar nya konsumenter från whisky och långsamt men säkert undergräver trovärdigheten hos kategorin. Utbud och efterfrågan, visst. Men om du ska ha en efterfrågan från andra än de redan insatta kan du bara inte ta de här priserna för en artonårig whisky. Igen, det är inte just Pulteney som syndar, de har bara hoppat på tåget. Håller skottarna på att cementera allt annat än den billigaste instegswhiskyn som något som bara vi med fast anställning och välbetalda jobb kan intressera oss för? Och om det är så, hur länge till kan denna pressning av priserna fortgå?

Denna Arga Surgubbes förhoppning är att den skotska whiskyindustrin sedan en fem–tio år har ägnat sig åt våldsam överproduktion. Överproduktion, i mycket större utsträckning än vikande efterfrågan, är whiskykrisers moder. Whiskykriser ger fallande priser. Vi är långt ifrån på toppen, än, men ge det tio–femton år, och destillerier börjar stänga och läggas i malpåse istället för att öppnas. År 2030 skrattar vi gott åt att en OP18 år 2018 kunde vara så dyr som 1200 kronor.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

1 Kommentar

  1. Rolf 7 december 2018

    Kan inte annat än att hålla med, prisracet på whisky dom senaste tio åren har varit helt bisarr, hoppas på en rejäl krasch inom whiskybranchen.

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén