Helt ärligt: jag visste inte att Glenlivet pysslade med single casks. De är världens näst mest sålda singelmaltwhisky och varumärken som är så pass stora brukar normalt inte ge ut single casks. (Kolla bara på världsettan, Glenfiddich, och varumärken som Glenmorangie och Laphroaig, samt på de helt löjliga priserna på Macallans få single casks.) Här en single cask som är 17 år gammal och buteljerades i oktober 2018. Fatet, en second-fill bourbon hogshead, gav 300 (numrerade) flaskor och har som synes av rubriket numret 19911. Alkoholhalten är 55,4%. Den släpptes idag på Systembolaget, 171 flaskor har tagits in och när jag publicerar detta är den ännu inte slutsåld (det har gått 39 minuter, å andra sidan…). Priset är riktigt humant: 1649 kronor. Betänk, det finns bara 300 flaskor totalt i världen, och hur ofta har en möjlighet att få prova just Glenlivet på fatstyrka? Hur många andra destillerier skulle släppa en officiell 17 år gammal single cask och landa på under 1700 bagis?
När jag hittar whiskyn i whiskybase ser jag att den finns tillgänglig på norrmännens Vinmonopolet. Det verkar rimligt att tänka sig att just detta fat alltså släppts för Norge och Sverige. En till single cask, ett år äldre, släpps i september.
Doft: fina träer och spontant cirka en miljard fina frukter. Sådana där dyra träslag som doftar både oljigt och parfymigt; faktiskt ett inte litet inslag av fernissa; och så frukterna då: kiwi gröna vindruvor päron (både de sötkladdiga och de torrare små) honungsmelon… Ändå är detta inte på något sätt en fruktbomb. Det står bara ”American Oak Hogshead” på flaska och kartong men enligt pressinfon jag har fått ska detta vara ett second-fillfat. Det stämmer med hur det doftar: fatet skriker inte här, det är mer välintegrerat och vällagrat än så. Honung, och den där supersubtila hinten av rök som kan komma från fat även när destillatet är helt orökigt. Smör, och en svag blommighet som inte kommer från en florist, utan typ: rapsfält. Alltså, detta är en magnifik doft. Bara svagt av vanilj.
Smak: Oväntat kryddig i inledningen, nästan ettrig faktiskt, även vid supersmå sippar. Håll kvar, och du landar i: marshmallows. Syrliga päron, om sådant finnes. Så många viskande färska frukter att det inte går att separera dem. Mycket fetare än vad jag väntar mig av Glenlivet, och av doften: nästan lite oljig. Bra, men doften var överlägsen detta.
Eftersmak: som utandningen efter dyrt vitt vin: kalk, ljus melon, svagt av honung. En touch av det vita på en grapefrukt.
Med vatten: någon kaka med vanilj i; torra honungskakor, de från Holland; svårbestämbar härlig citrus. Högklassig doft. Smaken är cirka dubbelt så bra som före vattning. Frukterna har blivit sina blommande träd – päron, äpple, även fläder. Noll störande ettrighet. Svagt av mynta. Fruktsallad, med de där lite parfymiga trätonerna från doften. Jättegott! Eftersmaken sötare än tidigare, och underbar: du har citron möter kiwi möter någon ljus lite omogen melon.
Sammanfattning: detta är som väntat en högklassig whisky, men kanske snäppet mer högklassig än jag hade trott. Smaken ovattnad övertygade mig inte, men efter vattning är denna whisky en underbar helhet. Jag tycker för min det att det finns en släktskap med Daftmill, vilket är höga poäng i min bok. 88 poäng, och då ligger hänget uppåt snarare än nedåt. Whisky au naturel, otroligt välgjord och fin.
*
Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.
