Tjeders whisky

Bara whisky

Även Springbank har fläckar

För femton år sedan buteljerade Springbank en whisky slutlagrad på ungerska Tokajerfat i sin serie Wood expressions. Tokajer är ett väääääääldigt sött dessertvin. Det var Springbanks rökiga destillat, Longrow, som användes. Sedan dess har de tre orden ”Longrow Tokaji Wood” varit en rejäl vattendelare bland de många många som är hängivna fans av Springbanks whiskies.

Longrow 10 YO Tokaji Wood utgavs som alla i serien i en någorlunda begränsad utgåva: 7440 flaskor, i detta fall. Alkoholhalten ligger på 55,6%. Här är den i whiskybase. Den har lagrats i åtta år på refillfat (läs: refill bourbon) och ”slutlagrats” i två hela år på Tokajerfat. Jag älskar designen på denna gamla serie, Wood expressions. Såhär ser flarran ut:

Vattendelare, ja. Jo, denna buteljering blev ganska snabbt kontroversiell. Serge på whiskyfun fann den rent horribel och landade på det uppenbart höftade hyperlåga betyget 49 poäng. Jag söker på ordet ”Tokaji” i Facebookgruppen It’s all about Springbank och hittar en rad poster där folk säger ungefär att detta är en synnerligen usel whisky – och andra som säger att de älskar den. Där förekommer även uppgifter om att dåvarande destillerichefen Frank McHardy ska ha medgett att denna inte borde ha buteljerats, och att han ska ha kommenterat med ett leende ”Don’t remind me” när en deltagare på Springbanks Whisky school frågade om den. Men som sagt, whiskyn har alltså också uppskattats av många!

Jag köpte mig, lyckligt ovetande om allt detta, en flaska för kanske en sex–sju år sedan eller så, och samplade då bort det mesta. Det jag hade över drack jag upp, och minns den som krävande och häftig och härlig. En vattendelare, absolut, men jag gillade den. Jag har sedermera stått upp till försvar för denna whisky då och då, när folk har dissat den. Jag skrev aldrig noter – jag gjorde inte det på den tiden – så jag har bara ett luddigt minne av att jag uppskattade den. För något år sedan skrev jag baserat på dessa minnen i en tråd om Longrow Tokaji Wood i just It’s all about Springbank:

Så hittade jag en sampleflaska i mitt berg av samples, från min sampling sådär år 2014 eller så. Såhär tyckte jag när jag nu provade den:

Doft: whoa, what the fuck, man? Dyr hallonsylt; colanappar; lite övermogen, lätt ruttnande citron och sådana där små apelsinbitar med skal som man kan köpa för att ha på toppen av en tårta eller kaka. Mosade svarta vinbär en masse. Vitmossa. Blött gummi, torrt gummi. Stora mängder rumsvarmt kött. En kan kanske ana något slags torv och en rökslinga, men det är om man vet att man doftar på en Longrow. Jag snurrar försiktigt på glaset för att placera whisky lite högre upp på väggarna och då kommer definitivt rökighet. Jag ska vara helt ärlig: detta doftar förjävligt. Ett gytter av vrålande, jättemärkliga dofter.

Smak: fortfarande hallonsylt och nu även drottningsylt; jättemycket gummistövel; salt- och sötlakrits galore. Drejarlera. I princip outhärdligt. Med tid i munnen ordnar det upp sig något och de lite liksom haviga torv- och röktonerna som hör Longrow till kan anas. Det finns crazy whisky som är häftig för att den liksom förflyttar gränserna för vad whisky kan vara, men den här har dragit det hela tolv varv till i riktning mot Beckomberga, med den frivilligt ifyllda lobotomiansökan viftande i högernäven.

Eftersmak: vitmossa; härlig fulrök; rost eller bara gammalt järn; barrskog. Som en aning av att en räddning kan finnas.

Med vatten: viss rökighet börjar anas, och för första gången i mitt liv är den kraftigaste doften av denna whisky nu den som är i ett badhus: swimmingpool. Jag antar att det är klor jag känner? Vag lite smutsig vanilj. Otända grillkol, svagt av gummistövel. Det är ”bättre” än tidigare, men alltså jösses. Smaken också den bättre (”bättre”), med mer av bourbonfaten framme. Dock hopplöst tanninrikt beskt och syltigt. Picklad ingefära, rökt hallonsylt (!!!!!!) och en aning av knäck som är trevlig mitt i konstigheterna. Eftersmaken bjuder på svag mineral rök, hallonbåtar och…swimmingpool. Tid i glaset och små vidare skvättar av vatten gör whiskyn betydligt bättre, förvisso, men det ska liksom inte vara så att man ska behöva jobba sig fram till att stå ut med en whisky…!

Sammanfattning: det är mig idag obegripligt att jag en gång gillade detta, och jag rodnar i efterhand för alla gånger i alla trådar då människor dissat denna whisky och jag har stått upp för dess försvar. Detta är utan något som helst tvivel det sämsta jag provat från mitt älskade Springbank. Någonstans sådär en 67 poäng eller så – då räknar jag in hur den förbättrades med vatten, i omgångar. Om något bör det betyget sannolikt justeras nedåt, inte uppåt.

Tillåt mig också att citera från It’s all about Springbank igen, från en person som verkligen inte gillade denna whisky. Såhär lät denna persons helt fantastiska smaknoter:

I adore SB [Springbank] and as has been said the standard is high. but what possessed frank to release it with his name on.lord only knows. artificial sweetness. very cloying wineyness. and then rotten meats and rancid oranges. you know those satsumas you left in a bowl before Christmas and wondered what the horrid smell was? liquidise that along with the hundreds of fruit flies. and a tube of sweetex. a hock of ham the dog has been chewing at for three weeks and which has turned a greeny grey and makes you gip if you get within 20 yards. needs some slightly flat sickly sweet wine – say an open oxidises tokay that you left in the sun 5 days ago. add a little orange juice that’s separated in the fridge over 6 weeks it’s been there. add some rotten wet wood…..

En sista reflektion innan vi sätter punkt. Denna provning visar med tydlighet hur väldigt olika en och samma person kan uppleva en whisky över tid. En gång i tiden, för inte jättelänge sedan, gillade jag denna. Detta är värt att tänka på för de som tycker att de aldrig behöver prova om en whisky för att de provade den en gång för länge sedan. Det vanligaste är väl att en whisky som imponerade för tio år sedan inte gör det lika mycket. Inte för att whisky blir sämre över tid, nödvändigtvis, utan för att vi alla befinner oss någonstans på vägen på vår whiskyresa. Det som gjorde mig och dig och honom och henne brutalt imponerad för tio år sedan är inte lika imponerande idag, efter att långt långt fler whiskies har slunkit ned. ”Kraven”, om man så vill, brukar generellt bli högre ju mer whiskies vi har provat.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

2 Kommentarer

  1. Jens L 6 maj 2020

    Tokaijvin är ju ofta gjort på druvor som genomgått ädelröta precis som Sauternes. Mögelsporer punkterar druvans skal, vatten oxiderar och sockerhalten i det som lämnas kvar är skyhög! Det är i princip rinnande sylt med en möglig ton på fat. Svingott om man gillar sånt men kan inte tänka mig annat än att det tar över.

  2. Lisas ekonomi 13 maj 2020

    Underhållande läsning

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén