Tjeders whisky

Bara whisky

Laphroaig Quarter cask: en härlig brötrökare

| Inga kommentarer

Jag gillar Laphroaig, men hittills har destilleriet mest fått pisk av mig på den här bloggen. Det har inte varit ett val, bara det att de saker jag provat på sistone har varit från deras usla taxfree-utbud. QA cask – en styggelse. Select – upprörande dålig. Nu har jag provat en till Laffe utan åldersbestämning, storsäljaren Quarter cask. Det handlar om en NAS-are som buteljeras på stadiga 48%. Jag har druckit denna flera gånger genom åren, men aldrig provat den. Namnet kommer sig av de ”mindre” fat den slutlagras på, så kallade Quarter casks på 130 liter. (En Quarter cask ska vara 130 liter, samtidigt sägs den vara en fjärdedels butt på 500 liter, så det förekommer också uppgifter om att Quarter cask ska vara 125 liter.) De mindre faten leder till en snabbare mognadsprocess. Hur länge whiskyn först spenderar i barrels och hur länge de i snitt ligger på Quarter casks berättar inte Laphroaig för oss; inte heller i den mer detaljerade informationen här avslöjas något om ålder.

En kanonbra laffe.

En kanonbra laffe.

Doft: underbar, djupare och mer mullrande rök än Laphroaig 10. Nog finns de där medicinala tonerna och den där gnuttan grapefrukt där som signalerar att detta är en Laffe, men det finns också en fruktighet, som torkade…dadlar? Inte russin, inte aprikoser, någon mörk frukt, kanske fikon? Ja, jag landar där: fikon. Jag har läst på, så jag vet att det inte finns sherryfat med i mixen här, men tycker det doftar som om en liten skvätt sherryfat finns med. En vagt allmänt salt ton, som av hav. Det är en maffig doft, detta. Vatten skingrar förvånande nog röken och jag känner en mer komplex nos därunder, med inslag av (blaskigt?) kaffe och kanske också någon ton av kakaostark choklad. Lite praliner, och – trots allt! – aprikosmarmelad. Ännu mer vatten gör att röken djupnar igen, Laphroaigs klassiska medicinala toner dominerar i övrigt nästan totalt.

Smak: nästan inte rökig alls till en början, istället ordentligt citrusstark (både grapefrukt och, märkligt nog, rotselleri), sedan kommer en ganska skitig sot, en väldig liksom bränd sälta, tång och sjögräs…underbart. Det är inte subtilt eller komplext eller särskilt mångfacetterat, utan en stadig rökbrötare. Aj LAJK this! Med vatten: igen mycket snällare rök, en sötare ton av honung och blommigare smaker hittar fram. Tveksamt om just denna vattenskvätt som jag la till hjälpte till… Med ännu mer vatten: sjögräset dominerar nu, jag anar svartpeppar, tjärtoner som det där finska tjärgodiset med ett lejon på.

Eftersmak: samma brända ton som från gommen först, sedan medicinala ansatser (jod!), någonstans långt bak har något geni kommit på tanken att mosa ihop fikon med tjära – ljuvligt. Och ja, grapefrukten lever vidare. Trevligt värre. Med lite vatten: oväntat blaskigt, det var ändå bara några få droppar och whiskyn ligger på 48%? Sötare, nästan som godissöt, winegumssöt kanske. Med ännu mer vatten har whiskyn märkligt nog tuffat till sig igen, vilket visar hur mycket som kan hända med vatten, nu är det beskt och askigt och frukterna har helt lämnat scenen för en rejäl bastubrasa och lite stickiga, oljiga toner har kommit in.

Sammanfattning: det här är, ovattnat, en bra, ganska enkel, härlig brötrökare. Vatten lockar fram större komplexiteter. Jag skulle gärna sitta med den här och göra en ”head to head” mot Laphroaig 10. Jag tror faktiskt tian skulle förlora mot sin sannolikt några år yngre motståndare. Den smakar inte ungt eller rått, annat än efter ganska rejäl vattning. Skitbra whisky, helt enkelt!

Berättelsen Laphroaig berättar om Laphroaig Quarter cask är att de ville återskapa den whisky som gjordes på Lahproaig när de drog igång för tvåhundra år sedan. På den tiden användes mindre fat; på den tiden brydde man sig inte om åldern på whiskyn utan mer på smaken; på den tiden buteljerade man vid högre alkoholhalt; på den tiden hade inte kylfiltrering hittats på än. Därför är Laphroaig Quarter cask en NAS (blä), buteljerad vid 48% (tjoho!) och inte kylfiltrerad (tjoho igen!). Jag har mycket svårt att tro att whisky buteljerades på 48% för tvåhundra år sedan; om något var whisky svagare förr än vad den är idag, om jag minns rätt från vad jag har läst. Men spelar roll, 90% av det där historiska arvet-snacket är mer en långsökt sales pitch från marknadsavdelningen – om det får dem att buteljera vid högre alkoholstyrka och utan kylfiltrering tänker då jag inte klaga.

Ett PS: mitt löfte att jobba på samplesberget går bra. För tio dagar sedan när jag avgav löftet att ligga på minus när detta år är slut låg index på +9. I skrivande ligger det på plus minus noll.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.