Royal Lochnagar är ett riktigt doldisdestilleri bland Diageos många destillerier. Det är också förvånansvärt litet för att vara ett ställe som producerar för blendingmarknaden: ”bara” sådär en halv miljon liter ren sprit om året kokar man. Destilleriet har ett enda pannpar och worm tubs. Royal Lochnagar är förresten ett bra exempel på att man inte enbart kan utgå från pannors form för att säga hur ett destilleris stil är: pannorna är små, vilket normalt innebär att man producerar en ganska ”tung” sprit. Genom långa jäsningstider, att man bara fyller pannorna lågt samt destillerar långsamt, skapar man här dock en lättare typ av whisky. Pannorna, skulle man kunna säga, körs motsatt mot vad deras form och storlek borde innebära.
Royal Lochnagars core range består av en enda buteljering, en 12 YO buteljerad på 40%. Åren 2008–2012 fanns de med i Diageos serie slutlagrade whiskies, Distillers Edition, med en variant som slutlagrats på fat som innehållit Muscatvin. Även den var buteljerad på 40%.
När jag för snart fyra år sedan i två olika poster jämförde ett gäng Distillers Editions (Caol ila, Cragganmore, Dalwhinnie, Glenkinchie, Lagavulin, Oban och Talisker) hörde en bekant av sig och undrade om jag inte ville prova Royal Lochnagars variant. Han skickade även med ett sample på den vanliga tolvåringen. Sampleflaskorna har blivit stående…tills nu. Tack, Douglas J, och ursäkta den nätta förseningen…!
Royal Lochnagar 12 YO (buteljerad +-2013)
Doft: härligt maltig. En del russin, tända stearinljus, och något slags kaka med frukt i. Som ett mellanting mellan snäll sockerkaka och lite mer stabbig engelsk julkaka. Svagt vaxig.
Smak: väldigt lätt och nätt på sina 40%: mycket diskret och försiktig whisky, med svaga russin, några kryddor i djupet, mörka vindruvor. Svagt av honung. Svår att skriva noter på för den som likt jag är ovan att prova whisky på 40%: det känns verkligen att den är nedvattnad ordentligt. Skillnaden mot 46 eller bara 43 är verkligen stor.
Eftersmak: svagt oljig inledning (härligt!), några stickiga lite aggressiva kryddor – det kan dock vara sampleflaskan av plast som pratar där – digestivekex. En sötma som av intorkade honungsrester på botten av burken. Försiktig; lite småtråkig.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: En absolut godkänd standardvirre, om än småtråkig i min bok. 78 poäng.
Royal Lochnagar Distiller’s Edition (2011)
Den version av Royal Lochnagars Distiller’s Edition som jag provade buteljerades 2011 och har koden RL/98-11V.
Doft: lite mer ”clean” än vanliga tolvåringen, faktiskt. Stearinljusen är här, men russinen är ljusare, lite mer ”musty”, som jordgolv. Svamp brukar både betyda champinjoner och inte så kul, men här är det mer kantareller, nästan, och på ett bra sätt. Honung, mandelmjöl, svagt av torkad aprikos. Med tid i glaset är det de där fräscha frukterna som skiljer denna från vanliga tolvåringen: jag föredrar till min förvåning denna utgåva på doften.
Smak: igen som tolvåringen väldigt snäll. Lite honung, ljusa russin, svag vaniljkräm. Müsli med kokos i. Svårfångad fruktighet. Igen tycker jag att denna är bättre än vanliga tolvåringen. Är det slutlagringen, eller lika mycket att den blandade batchen är mindre omfattande…?
Eftersmak: härlig inledning på svag spearmint och fräsch fruktighet (aprikos, kanske också mango). Med tid växer minttonen. Ganska kort.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: bättre än vanliga tolvåringen, absolut, men ändå rätt så tråkigt (inte direkt dock asså fixa till ngt här). 80 poäng.
*
Tack igen för samples, Douglas!
