Igår provade jag mig igenom fyra Distiller’s Edition-whiskies. Det var en fortsättning på en provning från några dagar tidigare, då jag provade Glenkinchie, Dalwhinnie och Caol ila i samma serie whiskies. Till min frustration hittar jag inte dokumentet där jag skrev alla smaknoter från den första provningen, så tills jag hittar det får ni hålla till godo med de här fyra.
Vad är Distiller’s Edition? Det är en serie whiskies från ägarkoncernen Diageo, där de ger sina standardwhiskies en mindre ”twist” i form av slutlagring på något annat slags fat på olika slags fortifierat vin. De utkommer en gång om året och har alltid samma recept, och buteljeras på samma styrka som den egna standardutgåvan. Diageo kallar dessa whiskies för ”double matured”, men det handlar mest om en finish, inte en långlagring, i de avvikande sorternas fat. Serien har märkliga buteljeringskoder ihop med årgången då buteljen släpptes tydligt visad på flaskan. En detaljerad presentation av serien ihop med ett försök att lista alla buteljeringar i den hittar du här.
Egentligen borde nog dessa whiskies provas ”head to head” mot sin vanliga standardutgåva, som är lika gammal men förstås utan slutlagring på annat fat; det skulle ge en klar jämförelse mellan hur just DE-versionen skiljer sig från den vanliga utgåvan. Så gjorde jag nu dock inte denna gång. Hur som, nu kör vi – håll till godo!
Oban Distiller’s Edition 1991–2005, 43%
Alla DE-versioner från Oban har slutlagrats på fat som innehållit Montillavin av Finotyp; i princip Finsosherry, men eftersom regionen Montilla i Spanien ligger utanför det område där vinerna får kallas för sherry är det inte sherryfat. Den version jag provade är 2005 års släpp. Jag har druckit, men inte provat, den vanliga Oban 14 YO, och minns den som en bra och lite sorgligt undanglömd malt.
Absolut godkänd. På bilden dock 2013 års release, inte den jag drack.
Doft: oväntat sött, nästan som Sauternesfat, mycket tydligt vinösa toner. Honung med torkade örter och en hel sommaräng av blommor (med honungen som tydlig dominant); gräsighet också. Det finns något under de tonerna jag inte riktigt hittar ordet på, något godis med viss spets i; jag gillar verkligen doften, men kan inte beskriva det…rain check på den, förlåt! Också, en ypperligt liten antydan till rök. Med vatten: ingen direkt förändring, möjligen att ektonerna kommer fram något.
Smak: snäll och len och ganska anonym: jag hittar bara standardsaker som honung, vanilj, blommor, äpple… En bit bak, en antydan till sötlakrits. Mycket lätt i gommen. Med vatten: igen, i princip noll skillnad.
Eftersmak: först här kommer rejäla ektoner, ganska direkt, det blir mer stramt och lite strävt, en beska blandar sig in i (den nu torkade) blomkorgen. Jag gillar att det bryter av, fram till hit har det varit lite snällt och skirt men också något…mjäkigt, faktiskt.
Sammanfattning: En rak och godkänd vardagsdram i den snälla skolan, med antydan till något annat lite brötigare i eftersmaken. Kommer jag springa iväg och köpa en flaska? Nej. Gillar jag detta? Jovars, helt ok. Så som folk använder den där konstiga hundrapoängsskalan skulle det vara någonstans mellan typ 80 och 83. Som om den siffran säger något överhuvudtaget om whiskyn jag nyss hade i glaset.
Cragganmore Distiller’s Edition 1996–2008, 40%
En Cragganmore DE – igen fel årsmodell, detta är 2011 års släpp och inte den jag drack.
Craggamores DE-version är alltid slutlagrad på portvinsfat. Portvinsfat är något av en vattendelare bland whiskynördar, en love-it-or-hate-it-fråga. Jag brukar gilla portvinslagrad whisky, inte minst för att det blir lite bråkigare av det: en blandning av fruktig sötma och klart beskare, nästan askiga inslag, särskilt i eftersmaken. Den version jag provade var 2008 års släpp.
Doft: murrigt och lite smutsigt, oväntat alkospetsigt för sina fjösna 40%. Apelsiner, långt bak; ganska rejäla minerala toner; en lite syntetisk sötma, som om någon har framställt en koncentrerad vätska som ska föreställa mandelmassa och lagt en droppe flaskan. Bränt trä, långt bak. En ganska stängd doft. Med vatten: en faktiskt inte oäven doft av starkt lim kommer fram, typ som det man använder till modellflygplan, och mer rejäla ektoner. Avsevärt bättre med vatten.
Smak: nästan sockersöt först, sedan rejält kryddig, och en fruktighet som är svår att bestämma – det är inte exotiska frukter, möjligen mörka vindruvor. Långt bak läder, också? Med vatten: frukterna blir sötare, kryddorna försvinner nästan; det är överhuvudtaget en mycket söt whisky, detta: whiskyvärldens svar på sött vitt vin.
Eftersmak: brutalt kort: lite spritig och ganska sockersöt. Med vatten: samma lika, men de där lite bittrare ektonerna jag gillar lockas fram. Eftersmaken är denna whiskys klart svagaste kort, den är nästan ingenting.
Sammanfattning: tja, jo…det var väl ok, det här. Men inget att skriva hem om, om en säger. Jag drack nyligen en Cragganmore 12 YO i en provning av bara tolvåringar. Den placerade sig någonstans i mitten: lite roligare och mer intressant än gäspningen The Glenlivet 12 YO, men långt under både stiligare (Hazelburn och Bunnahabhain 12 YO) och lite elakare (Old Pulteney 12 YO) whiskies. Cragganmore DE blir lite samma sak: det är inte dåligt, inte genomtrist, men inte heller jättebra. En godkänd whisky, men det finns definitivt bättre saker att dricka i den här prisklassen, tycker jag.
Talisker Distiller’s Edition 2000–2011, 45,8%
Taliskers DE-version är alltid slutlagrad på Amorosofat. Amoroso? undrar du och rynkar pannan, vad är det? Amoroso är en bastardiserad form av sherry som egentligen bara säljs till den engelska marknaden: olorososherry som sötats med sötare sherry, vilket väl måste vara PX-sherry. Versionen jag provade var 2011 års släpp.
Doft: tång, besk citrusrök à la Talisker, apotek, rostat bröd, havsluft. Jag har tyvärr ingen Talisker 10 som referens bredvid mitt glas, men jag känner inte mycket av de där Amorosofaten i detta. Efter en tid i glaset hittar jag något jag vill kalla cigarrökssötma – underbart! – och något som påminner om lätt torkad mossa. Detta gillar jag. Vatten lockar fram de skitigare inslagen hos Talisker, torven (den är liksom fenolig utan att vara egentligt rökig) och tången.
Alla rätt: rätt årsmodell på buteljen, rätt doft, rätt smak, rätt eftersmak. Vill haaaaa!
Smak: inleds med en liten söt puff, sedan blir det bra mycket tuffare tag på en gång: tång (igen), torv, lite oljigt; men så kommer sherryfaten fram ordentligt på ett sätt de inte gjorde i snoken, det blir lite torkade frukter och söt choklad mitt i torven och sältan. Riktigt najs! Med vatten: beskare start, faktiskt mer alkoholettrigt än tidigare, och sedan oväntat fruktigt. Doften vann på vattning, gommen tror jag nog förlorade på det.
Eftersmak: den börjar med en rejäl rökpuff, sedan följer torv, en touch av choklad, vitpeppar, rejält bränt trä efter att brasan har slocknat. Vatten hämtar upp ett helt apotek av medicinala dofter, brända kryddor; jag tänker sjukhuskorridor. Härligt.
Sammanfattning: Detta är en whisky som passar mig utmärkt. Före avsmakandet var jag rädd att just söt sherry skulle dribbla bort Taliskers egenart, men icke då. Kvar står en robust whisky med tuggmotstånd. Talisker är förvisso sällan fel i min gom, så jag är långt ifrån objektiv när jag säger att jag gillar detta. Helt klart köpläge på någon av de många olika upplagorna som finns av denna whisky.
Lagavulin Distiller’s Edition 1997–2013, 43%
Så kommer vi då till sist till seriens Rolls Royce – den Distiller’s Edition som det pratas om, som samlas och säljs och som utan tvivel är den som hyllas mest: den PX-lagrade versionen av Lagavulin. För ovanlighetens skull släpptes faktiskt två Lagga DE 2013, en som var hela arton år och bara släpptes i 3000 flaskor; den som jag har i glaset i afton är den ”vanliga” sextonåriga Lagga DE släppt 2013 och lagt på fat 1997.
Doft: oj, detta var oväntat: inte riktigt så rökigt som jag trodde. Visst finns här rök och sot och tjära, men också en hel del söt (farinsockrig?) fruktighet, med mycket torkade apelsinskal med i mixen. Jag anar något jag skulle vilja kalla för glögg långt bak; även kanel, faktiskt. Doften kan putslustigt sammanfattas såhär: Lagga 16 firar jul. Lagavulin är ju en riktig rökare i normalt fall, så jag hade nog trott att denna sextonåring med kort finish i PX-fat – mitt första möte med en Lagga DE, tror jag – skulle vara mer lik den vanliga Lagga 16. Efter en tid i glaset känner jag igen mig mer: läder flyttar fram, inte minst. I min snok och just denna afton tycker jag att den nästan drar lite åt Laphroaighållet: medicinal jodrök. Med vatten: kanske smaklökarna börjar säcka ihop vid denna aftonens fjärde dram? Jag tyckte röken djupnade lite, men sedan hände inte mycket mer.
Stor whisky kräver stor bild. Lgv. 4/502: Så. Jävla. Bra.
Smak: oj, tjena. Här känner jag inte igen mig alls, först: det är farinsocker, apelsiner, glöggkryddor igen, först därefter kommer Laggaröken bolmande ihop med lädret och den rökta feta fisken. Det är inte så mycket Lagga 16 firar jul som Lagga 16 träffar en fruktkompott – och ljuv musik uppstår. Med vatten: skitigare och beskare, en del av sherryfatens inverkan backar bakåt och det hela blir strävare och elakare.
Eftersmak: väldigt medicinalt till en början, inte alls PX-sötman från gom och näsa. Aska; länge kvardröjande rök; svårbestämbar kryddblandning. Julen är nu definitivt över, och det som står kvar är resterna av en enorm torvbrasa. Vatten gör det hela ytterligare lite elakare, rökigare, och mindre sherryinfluerat.
Sammanfattning: Mötet mellan Lagavulins rök, läder och stekta fisk och PX-fatens sherrysötma är härlig på alla plan. Den solklart bästa av alla sju Distillers Edition jag provat de senaste dagarna. Det vore roligt att få veta vad som händer om whiskyn mer än bara dippas i PX-fat, om de kunde ges en mer rejäl slutlagring på PX-faten. Liksom med Talisker säger jag: köpläge! Jag förstår varför whiskyfolk är mest intresserade av denna av alla olika DE, även om jag också var ordentligt förtjust i Taliskerversionen. Oban och Cragganmore – och även Dalwhinnie, Glenkinchie och Caol ila från i förrgår – bleknar definitivt bort i det glömbaras marker i jämförelse med dessa de två sista i aftonens lina.
Kvadrupel BK på DE. RIP.
I och med denna provning har förresten samplesberget pressats ner på –4. Jag ska inte tjata om det i varenda bloggpost, men då och då kommer jag avrapportera hur projektet ”minska samplesberget” går.
