Arran 8 YO Orkney bere

2004 ingick det skotska destilleriet Arran i ett forskningsprojekt för att göra försök med att producera whisky på den urgamla kornsorten bere. De fyllde 40 fat 2004, men har mig veterligen inte varit med om några vidare experiment med bere. Idag tror jag att de önskar att de hade gjort väldigt mycket mer av det experimentet.

Bere är urgammalt på riktigt: vi snackar en kornsort som mycket väl kan ha odlats redan av de där vikingarna på Orkney som ett visst annat destilleri talar så mycket om. Redan omkring sekelskiftet 1800 belades bere med lägre skatt för att den gav så pass mycket mindre sprit än andra kornsorter. Bere fortsatte att användas för whiskyproduktion under 1800-talets första hälft, men försvann sedan på grund av att det var mer effektivt att använda andra kornsorter som gav mer sprit.

Lite matematik. Upplagan på Arran 8 YO Orkney bere är på 5800 flaskor. Arran släppte två år senare en tioåring på fatstyrka från samma experiment. Upplagan på den whiskyn är 4890 flaskor. Om min höftning är rätt kan det finnas några få fat kvar av de där 40 de fyllde, men inte mer. Idag slår Bruichladdich på stort för sina begränsade utgåvor med whisky gjord på bere, Springbank har använt det, nya Raasay kommer experimentera med det. Om de bara hade satsat lite mer i det där forskningsprojektet om bere 2004, alltså…!

Bere har ju som synes fått en liten, begränsad renässans i vår tid. Det är, som vi ska se, förståeligt. Detta, mina vänner, är en riktigt jävla bra old school-whisky och ett övertydligt exempel på att det verkligen spelar roll vilka kornsorter en väljer att använda.

Arran 8 YO Orkney bere lades på first-fill bourbonfat 2004 och buteljerades 2012. Alkoholstyrkan är 46%. Egentligen fuskar jag lite med namnet: den torde väl heta Arran 2004–2012 Orkney bere, eftersom det är en vintagebuteljering. Den kan faktiskt vara 7 YO. Men vafan, den kallas överallt för Arran 8 YO Orkney bere, så då gör vi väl det också.

Okej, då kör vi!

Doft: min första tanke är: mycket, ihopklämt på liten yta. Tänk hur mycket en fatstark sherrybomb eller rökare doftar: det är mycket, på stor yta. Här är det mer…kompakt. Det doftar helt enkelt massor, utan att vråla. Nej, jag kan inte riktigt förmedla det, märker jag. Men vad doftar det då? Tydligt ung, tydligt naturnära whisky. Den som varit på destilleribesök förstår dessa termer och hur de doftar: malt, mäsk och new make. Visst, det finns absolut vanilj, omogna päron, eucalyptus och rågbröd här också, men framför allt är det som doften på ett destilleri. Underbart rakt och ärligt och framför allt doftar det av mäsk, det där alkoholstarka ohumlade ölet som man kokar spriten på. En lite bränd ton, kanske är det gummi? Nej, mer som fastbränd rågmjölsgröt i botten av kastrullen. Citrongräs, och oljigheten från citronzesten. Väldigt örtigt, också. Jag älskar detta.

Smak: inleds först bra mycket snällare på mild vanilj och svag päronfruktighet, men övergår sedan åt det oljiga och citroniga hållet – eller om det är grapefrukt? Den utvecklar sig snabbt mot mer smutsig maltighet, rågmjölsbröd igen; färska örter; ett litet vrid rosépeppar; tillräckligt med honungsvaxljus för att lysa upp en mindre kyrka. Glöm vad jag nyss skrev på denna blogg om en femtonårig single cask från ett sherryfat från Arran: detta är den bästa Arran jag har provat. Det finns en komplexitet här som är mycket ovanlig för en åttaåring. Fantastisk, naturnära whisky.

Eftersmak: den inleds underbart, liksom…öligt. Detta övergår i mycket oljiga och vaxiga toner. Samtidigt rejält örtigt, ljusa frukter, en hel del grapefrukt. Naturlig, avskalad, mycket komplex whisky: detta är extremt imponerande för en åttaåring.

Kanongott.

Med vatten: doften får mer av den ljusa fruktigheten – ljus melon, päron, men också krusbär, även om citron förblir den starkast ljusaste stjärnan. Smaken har fått en smörigare ton, eller om det är solrosolja kanske. Fortfarande fantastisk. Eftersmaken är också den fantastisk, något råare nu, mer liksom fuloljig, och mötet mellan grapefrukt, citron och örter är to die for.

Sammanfattning: Jag lägger mig platt på mage inför denna whisky. 90, kanske 91 poäng i min bok, och det är ett betyg jag sällan delar ut. Det är utan tvivel det bästa jag har provat från Arran, och ett synnerligen bra exempel på att den i princip förhistoriska kornsorten bere må ge lite utbyte (det som på engelska heter yield, alltså hur mycket sprit man får ut per ton malt), men fantastiskt mycket smak. (Nu följer du länken till den där sherrybomben och säger HA! Du gav 90, 91 till den också, då är de lika bra ju! Men dagens whisky är whisky ”au naturel”, kanske det närmaste whiskyns råmaterial jag någonsin kommit i en whisky; en vatting av flera fat; betydligt yngre; nedvattnad till 46%. Att plocka ett bra femtonårigt fat är ingen konst i sammanhanget. Detta är av alla dessa skäl en mycket mer imponerande whisky.)

Arran 8 YO Orkney bere är inte en whisky för nybörjare: många kommer finna denna whisky alltför ung och kanske alltför olik annan whisky de provat. Men det är en whisky att prova noggrant. När jag bara hällde upp en dram av denna tyckte jag ungefär ”det är var ju absolut gott och klart häfigt”. Jag insåg inte alls hur bra den var. Nu när jag verkligen fokuserar på whiskyn helhjärtat hamnar jag i paradiset. Helvete vad gott!