Idag i glaset, en whisky buteljerad för några år sedan som släpptes på Systembolaget igår. Gordon & MacPhails serie Distillery Labels är från en annan tid. En epok då många destillerier inte buteljerade sin egen whisky, och Gordon & MacPhail konsekvent gjorde så bra och konsistenta oberoende buteljeringar att de fick ett slags inofficiellt uppdrag att ge ut whisky från destillerierna. De brukar kallas licensierade buteljeringar – visst är det oberoende buteljeringar rent formellt, men de gavs och ges ut mer med destilleriernas välsignelse.
Två av de första destillerier som gavs ut på detta sätt av Gordon & MacPhail heter Macallan och Glenlivet. Andra destillerier som förekommit är Longmorn, Old Pulteney, Mortlach, Glen Grant, Glentauchers, Littlemill, Strathisla… För den som är hemma i malternas värld kan man se att Gordon & MacPhail gjort whiskyvärlden en tjänst med dessa buteljeringar. De var många gånger långt före ägargrupper och destillerier med att bygga upp varumärken som sedan blivit närmast legendariska.
Idag har vi glaset en (typ) femtonårig Ardmore. Ardmore är en sådan där rökare som flyger lite under radarn för att röken inte är uppskruvad till Islaynivåer utan ligger på habila 12–14 ppm (på malten). Jag har sagt det förr och upprepar det mer än gärna: världen behöver mycket mer whisky där ppm-halterna ligger däromkring.
Ardmore 2008–2023, Gordon & MacPhail Distillery Labels series
Denna whisky är mer än sannolikt 15 år gammal. Det är en 2008 vintage, alla faten fylldes alltså 2008, och den buteljerades i november 2023. Denna kostar 950 kronor minus en, är buteljerad på 46% och lagrad på bourbonfat. Här har ni den i whiskybase. Den släpptes igår (på denna länk).
Doft: ah. Skitbra. Stenstrand vid havet, hästsadel, en liten skvätt kogödsel en bit bort, saltlakrits, och en helt underbar citrusig lite mineral rök. Jag hade gissat Ardbeg blint, och tänkt att denna var mindre rökig än Ardbeg brukar vara. Suveränt balanserad. Vitmossa, ett vrid vitpeppar. En rök som inte skriker utan liksom bara…är där. Om jag inte satt och skrev smaknoter och behöver ligga i lite skulle jag sitta och bara dofta på denna i lätt 20–30 minuter.
Smak: milt vaniljig, torra päron. Sedan kommer saltlakritsen och en ganska fet, oljig och torvig rök, helt underbart. Choklad. Massor av läder, ett stänk stall. Väldigt konsekvent med doften. Jag älskar denna rök som är tjock och mullrar välintegrerat istället för att skrika.
Eftersmak: varm häst, mynta, inlagd ingefära. Läder, läder, läder.
Med vatten: röken flyttar fram, men även nu är den liksom under kontroll: kraftig utan att vara i närheten att ta över. Den där haviga, havsvattniga doften som är så härlig i whisky också, men långt bak. En gammal lite oljig verktygslåda av järn. Men det är fortfarande integrerat och liksom milt. Härligt. Smaken har blivit oljigare men också fått mer av de nu rökta (typ torrostade?) päronen. Eftersmaken är fortfarande samma underbart lädriga historia. Jag kan ha övervattnat lite. Som det blev i afton föredrog jag denna ovattnad, även om den också är god med vatten.
Sammanfattning: världen behöver mer sådan här whisky: integrerad, där röken inte skriker och tar över, och där åldern gjort att spriten hänger ihop så fint. Mycket stark köprekommendation från mig. Poängen blir så högt som 87.
60 flaskor kom till Sverige och såldes slut igår. Det är bara att gratulera er som köpte en eller ett par flarror: ni fick väldigt mycket sprit för pengarna.
