För rätt länge nu sedan fick jag några blindskott av Patrik H. Här noter från en av av dem. Whiskyn visade sig vara Glen Garioch 15 YO, en whisky de konsekvent buteljerar på 53,7%. Just denna version var buteljerad 2017 eftersom den hade L-koden L172309 stansat direkt på flaskan. Här har du den i whiskybase.
Inget av detta visste jag alltså när jag provade den. Som vanligt vid blindprovningar gäller att mina noter är helt oredigerade.
Doft: oh, hello sherry! Sannolikt rejält över 46%, men sherryn döljer det ganska väl. Champinjoner, svartvinbärsblad, farinsocker. Jag kan inte avgöra om det kladdigt fruktsöta är mosade fikon eller mosade ljusa russin. Honungsmelon. Det finns en fet ton här som inte är oljig och som jag – there’s a first for everything – faktiskt tycker är mogen avokado. Väldigt ”modern” sherrylagring, med allt det innebär av vrålande noter och stänk av gummi (varm gummistövel). Med tid i glaset omvandlas det som först var lite allmänt jordigt och gyttrigt till rök, men den doldes länge och väldigt väl av sherryn. Fast vänta, nu försvann röken igen! Märkligt. En sherrystinn, fatstark vrålare på steroider: mångas älsklingstyp av whisky, men har man fått smaka Macallan buteljerad för säg en tjugo år sedan vet man att dessa moderna sherrybomber är ingenting mot de där sherrylagringarna från förr. Men visst, detta är en bra whisky – en som pekar i riktningen vad som mellan säg 85 och 89, om resten levererar. Let’s see…
Smak: okej, vi snackar runt en 55%. Alkoholen slutar dock attackera efter några sekunder, så inte superungt, detta. ”Ljusare” sötma här, säg honung, spunnet socker. Mycket mer av färsk fruktighet än i doften: aprikos, nektarin, kanske apelsin. Ljusa russin, honungsmelon, svarta vinbär. Inte alls samma gummitoner som i doften. Underbart, faktiskt, särskilt om man håller whiskyn i munnen riktigt länge.
Eftersmak: inleds härligt fuloljigt och med sötlakrits först, sedan följer mer torkad än färsk frukt (dadlar?). Stänk av kakao, chilipulver, espresso. I smaken trodde jag omkring en arton år eller så, men eftersmaken pekar nedåt, snarare mot en 10–12 år.
Med vatten: mer svarta vinbär, gummit och svampigheten försvinner (bra). Kaffe, en något bränd ton – bränt socker? – som jag verkligen gillar. Fortfarande sherrybomb, mycket bättre nu. Smaken är fortfarande väldigt nästan sockersöt, men några syrligare toner har kommit fram: svårbestämd citrus. En faktiskt riktigt fin ton av söt flädersaft. Jag gillart! Eftersmaken inleds nu med den där milda rökigheten som kan komma direkt från faten eller från ett mycket lätt rökt destillat: som en rostad macka. Följer så lite ettriga kryddor som inte riktigt lirar med mig, men här finns också grapefrukt – alltid en vinnare i min bok – och den där honungsmelonen. En lite mer ”motvalls” eftersmak med vatten, inte allas kopp te kanske, men för mig, bra.
Sammanfattning: jag tror detta är first-fill sherry, runt en femton år och runt 55%. Ett destillat med karaktär, så där rök Glengoyne (förlåt Thomas). Kanske en Aberlour a’bunadh? Fast den är ju mycket yngre än femton år… Poäng då: låt oss säga 87. Det smakar typ tusen kronor gott.
Det är inte första gången jag blindprovar denna whisky, om än det förra gången kan ha varit 2016 års buteljering jag hade i glaset; se här. På Bordershop kostar den här whiskyn ungefär hälften av hur god jag tyckte att den var blint. Snacka om bra köp.
En slutreflektion: det borde finnas ett ord för sådan här alkoholstyrka. 53,7% är helt uppenbart inte fatstyrka eftersom de buteljerar denna whisky år efter år på just exakt denna styrka. Det är samtidigt mycket högre än de sedvanliga 46%.
*
Tack för samplet, Patrik!
Samuel 25 mars 2021
”batch strength”
“xy.z proof”
Istället för festliga historier om allt möjligt som inte har något med vad som är i flaskan att göra, kanske ”vi provade oss fram till en alkoholstyrka som vi tycker är optimal för fattypen och åldern…”?
Men det säljer antagligen inte whisky?
Apropå din slutreflektion.
Mvh Samuel