Under rubriken Fem från förr publicerar jag smaknoter på fem whiskies som Hasse Peters postade till mig för ett gäng år sedan. Alla buteljerades för länge sedan, och det var allt jag visste när jag provade dem. Igår lade jag upp mina smaknoter på en Black & White spring cap och en Neal’s Royal.
Vi har nu kommit till sampleflaska C, som visade sig innehålla en annan blended buteljerad på 1950-talet, Old Argyll. I whiskybase finns denna, som är ungefär samma. Alkoholhalten är 70° Proof, alltså 40%.
Old Argyll buteljerades av firman Ballantyne Stewart. Jag vet absolut ingeting alls om denna blended. Företaget dyker inte upp i Morrices referensverk The Schweppes guide to Scotch, där Old Argyll bara identifieras som en av många blended som görs av Burn Stewart Distillers. Google ger en del saker, som att företaget stämdes 1958 för att ha sitt namn på etiketter på Old Argyll på sätt som inte gillade av, well, Ballantine’s (se också här, och här). Ja, och så hittar man några auktioner av Old Argyll också, som den här vars bild jag använt för att illustrera mina smaknoter.
Hur som: detta, mina vänner, visade sig vara en riktigt jävla bra whisky. Som vanligt gäller att mina blinda noter är helt oredigerade.
Doft: oj. En riktig liksom ”stabbig” sherrylagring. Tjock oljighet; en svampighet som inte är alls som champinjoner utan mer kantareller, faktiskt. Tydliga toner av varmt maskinrum. Kraftigt av honungsvaxljus. Det finns en enorm kraft i denna doft, där vax och oljighet dominerar. Bergamottolja? En rejäl sötma också, som är som intorkad ketchup. Man känner direkt att detta inte är som whisky doftar längre, men det är svårt att förklara precis vad det är i doften som gör det.
Smak: inleds med kraftiga toner av koppar (inte smutsiga kopparmynt, utan just koppar); rejält vaxigt; en hel del smutsiga maskiner efter en tid i gommen. Den intorkade ketchupen hänger kvar. Otroligt maltigt, samtidigt, inte alls sherrytungt som doften, detta smakar mer som en bourbonlagring. Liksom med doften känner en direkt att detta är whisky från för länge sedan, men oh så svårt att beskriva vad det är som gör det. Det finns en svag, svag blommighet långt bak. Detta är helt fantastiskt, och så annorlunda mot modern whisky.
Eftersmak: inleds med en svag rökpuff, nästan ett litet litet krutstänk. Sedan torkar gommen in och fylls av dammiga gamla läderbundna böcker, vax (utan honungen denna gång) och svagt, långt bak av apelsin, nästan övermogen apelsin. Svagt av söt lakrits, ungefär som jag tänker mig att det skulle vara att tugga på en lite jordig lakritsrot.
Med vatten: jag hade bara två centiliter och detta var himmelskt och ligger sannolikt på 40%, max 43; jag vattnade aldrig.
Sammanfattning: det är så annorlunda att de normala referenserna inte riktigt fungerar. Detta är så smockfullt av dofter och smaker, och är samtidigt så härligt skitigt men ändå välbalanserat. Jag har ingen som helst aning om detta är blended eller singelmalt (tror singelmalt). Som upplevelse kan det vara så att mina poäng blir höga för att det är annorlunda, men visst är detta himmelskt att smaka på. 91, 92 poäng.
Reflektion vid facit: whisky från förr är väldigt mycket hit and miss. Är man ute efter att få prova dofter och smaker som är väldigt olika mot hur whisky är idag är det alltid intressant – whisky var något helt annat förr. Just denna var totalt fantastisk. Tack Hasse.
