Tjeders whisky

Bara whisky

Benrinnes 14 YO single cask Master of malt

| Inga kommentarer

Vännen Marcus Kainen skickade ett gäng blindskott. Här är en av dem. Det visade sig handla om en 14 YO single cask – sherry butt #6841 – från destilleriet Benrinnes utgiven av Master of malt på 55%. Fatet gav 570 flaskor, vilket gör att det måste ha varit just en butt. Inget av detta visste jag alltså när jag provade whiskyn. För mer information om Speysidedestilleriet Benrinnes, se här.

Doft: why, hello there sherry! En långt ifrån alkoholstark, söt, fin sherrylagring. OB, stor batch [fel, herr Tjeder, fel!]. Torkade plommon, ihop med många mörka frukter jag inte hittar; kraftig nötighet (något jag typ aldrig känner i whisky så antar att denna har massor av det); nyriven mynta; en härlig, försiktig udd av något lösningsmedel långt bak (tänk dig en droppe terpentin i en deciliter whisky: karaktärsfullt, inte alls otrevligt). Men mest är detta en mycket välbalanserad, fin sherrylagring, och ett gott exempel på att man inte alltid behöver köra med cask strength. Bara på nosen skulle det förvåna mig om detta är över 40% [fel igen!]. Jag har en gissning såhär tidigt: Aberlour 12 eller 15 YO. Mycket, mycket trevlig sherrydoft, detta.

Med rejäl skvätt vatten: ännu bättre. En lite bränd, apelsinig ton har kommit in; fräsch mynta långt bak under en mullrande matta av torkade och färska mörka frukter.

En annorlunda sherrybomb.

Smak: inleds med en trevlig, liksom bränd sötma. Efter en kort stund kommer dock en oerhörd och inte alls njutbar beska: riktigt, riktigt brutalt, på ett dåligt sätt. Håller man kvar whiskyn i munnen kommer belöningen: avslagen coca-cola; hela kaffebönor; helt nytt, nästan lite plastigt doftande läder. Inledningen av smaken är kraftigt underkänd, men resten är riktigt najs. Jag gissar 46%, inte 40. Med rejäl skvätt vatten: nästan hela momentet med brutala beskan är nu bortblåst, och till den tidigare mixen finns möbelpolish och mörka russin: mycket bättre nu när beskan är borta.

Eftersmak: kraftigt uttorkande gom, med markerad sherrysötma (PX-fat med i blandningen?); stora sjok av honung; körsbärsmarmelad? Färska körsbär? Mycket skön, harmonisk, och ren. Hade det inte varit för den beska attacken i gommen hade jag sagt Aberlour, nu måste det vara något annat sherrylagrat. Med vatten: honungen har lämnat rummet och gett plats för något syntetiskt och lite plastigt – det låter dåligt men är det inte.

Sammanfattning: en lite schizofren whisky: på doften tror man att detta kommer smeka medhårs. Sedan kommer inledningen av gommen med märklig och markerad beska som inte är det minsta njutningsfull; sedan ordnar det upp sig rejält. Jag tror under 20 år, 12 eller äldre, sannolikt 15. 46%, officiell buteljering. Ett ganska kaxigt destillat, alltså inte Glengoyne eller Glen Garioch; ingen rejäl bomb, så inte heller GlenDronach. Kan det vara en Macallan 18 YO? Nej, det kan det inte vara, den är alldeles för aggressiv i gommen för det. Svensk ek är förresten något som ofta kan få mig att tro att det handlar om sherryfat, och den där brutala beskan skriker nyek – men vad är lagrat på svensk nyek och smakar såhär? Jag är förvirrad. En inkonsekvent whisky: bra doft, halva tiden hemsk i gommen, en schysst eftersmak.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.