Ibland när jag blindprovar whisky och inte gillar doft eller smak brukar jag tänka att det kan bero på att whiskyn kommer från Tyskland, Österrike eller Penderyn. Varför tänker jag det? För att jag köpte fyra Penderyn 2015, samplade upp dem och verkligen försökte uppskatta det jag hade kvar att smaka av, men inte förmådde det.
Hur jag vet att det var just 2015? För att jag hittade detta foto på hårddisken, taget 2015 med min omisskännliga tossiga tapet i bakgrunden:
Som synes lite längre upp har Penderyn gått igenom en så kallad revamp sedan dess, med snofsigare (i mina ögon snyggare) flaskform.
Jag skrev aldrig några smaknoter. Och ibland när jag har varit där och misstänkt att någon whisky jag har blindprovat har varit Penderyn för att jag inte har uppskattat whiskyn har jag känt mig liksom…taskig mot Penderyn. Tänk om jag minns fel? Tänk om de bara var lite konstiga och inte (fullt) så dåliga som jag minns dem?
Jag återvände till mina samples för någon vecka sedan och kunde konstatera att whiskyerna verkligen inte var goda. Jag tänkte då vaska resten av mina storsamples.
Då dök Luther upp och sa ungefär ”jaså minsann? Du ids inte skriva noter? Och du ska kalla dig whiskybloggare?”
Som så ofta vinner Luther. Så då kör vi då, fyra core range-whiskies från walesiska Penderyn från 2015:
Madeira finish, 46%
Doft: väldigt speciell nos, men klart bäst av de fyra i linan vid jämförelse. Surisar, alltså typ som sura winegum doftar. Långt bak någon bärig sylt; björnbär? Fruktblommiga toner också, men ”på ett syrligare sätt”. Jag vet inte hur blommande grapefrukt doftar, men jag kan tänka mig något åt det här hållet. Colanappar. Jag har full förståelse för om någon finner denna doft crazy och usel, men jag gillar den faktiskt.
Smak: ung, lätt, efter en tid i munnen väldigt konstiga blandningar av smaker som totalt krockar med varandra. Typ lite björnbär vanilj syrliga frukter skumgodis, men allt drar åt olika håll.
Eftersmak: svagt spritig inledningsvis. Känns tydligt ung.
Sammanfattning: denna whisky lovar något på doften som inte alls hålls. Någonstans sådär en 77, 78 poäng kanske. Doften lovar mot 85 eller till och med mer.
Sherrywood, 46%
Doft: otroligt stängd. Detta torde handla om en finish, både på grund av färgen på whiskyn och på vad den doftar. Lite russin; apelsin; vaniljkex.
Smak: matoljig; marsansås; jäst. Känns verkligen inte som en sherrylagrad whisky i munnen. Spretig, lite vilda kryddor i bakgrunden efter ett tag.
Eftersmak: neutral, mycket kort. Tom: efter ett par sekunder är det som efter en vodka.
Sammanfattning: en märklig whisky. Harmlös men nästan doft- och smaklös. 73 poäng kanske?
Portwood, 41%
Doft: även denna stängd. Läder, rostade hasselnötter.
Smak: väldigt liksom nätt först. Sedan märkliga sura toner, tänk filmjölk (!). Läder, ja, men vad mer?
Eftersmak: mer kraft här. Lädret hänger kvar, en svag oljighet, svag mynta. ”Mer kraft” är verkligen något som sägs i relativa termer här.
Sammanfattning: en meningslös whisky, som Sherrywood: det doftar och smakar liksom för lite. Ungdom som man vill dölja med kraftiga fat. Samma liga som Sherrywood, 73 poäng.
Peated, 46%
Penderyns rökiga whisky produceras inte genom att göra rökig råsprit utan genom att det orökiga destillatet lagras på fat som innehållit rökig whisky.
Doft: märklig kombo här: ganska rent destillat med de där vaniljekexen och viskande toner och så en del jordig torv under det. Inte mycket rök, det är mer en ton av jord och lite smuts. En hel del släktskap med den egensinniga syrliga stilen hos Madeira finish, det vill säga att destillatet har de där lite syrliga tonerna. Också andra godistoner här faktiskt, skumbanan och ”skumpäron”, om det finns. Känslan jag får av denna och Maderia finish är att jag tror detta skulle funka på aktiva bourbonfat, utan att man blandade in några andra konstigheter alls. De är egensinniga, Penderyn, och här i Madeira finish och i de naknare sidorna av Peated i doften anas att det skulle kunna vara bra och annorlunda.
Smak: de rökiga faten har inte hjälpt till alls: lite rök, aska, torv/bränd jord ligger långt fram och krockar med någon lite allmänt söt ton och svårfångad, omogen frukt. Nej tack.
Eftersmak: spritig, svagt torvig.
Sammanfattning: överlägset sämst i linan. 70 poäng.
Dessa whiskies är inte liksom ”aktivt äckliga” som en del whisky kan vara: de är bara väldigt tydligt undermåliga. Det visar att jag minns dessa whiskies som sämre än de är.
Det finns anledning att tro eller hoppas att Penderyn framöver kommer att ge ut något bättre whiskies än såhär. De började producera sprit år 2000 och använde då en speciell typ av panna uppfunnen av David Faraday. Det handlar om en blandning av traditionell kopparpanna och kolonnpanna med sex plattor, som dessutom i sin tur också har en rektifieringskolonn bredvid sig, med ytterligare 17 plattor. Den gör en extremt alkoholstark och lätt sprit med en alkoholstyrka på runt 91–92%. Sådant bådar inte gott när en ska producera maltwhisky: det gör destillatet alldeles för rent. Inte förrän 2014, efter att Penderyn installerat ytterligare en Faradaypanna 2013, utökades destilleriet med två traditionella kopparpannor. Numera kanske en del whisky producerad i dessa pannor ingår i Penderyns core range? I så fall vore det onekligen en förbättring.
