Tjeders whisky

Bara whisky

Två single malts från Italien!

Italiensk whisky, är det verkligen något som finns? kanske du frågar dig själv. Ja men visst! Italien hyser idag två destillerier, Puni och Psenner. Idag provar vi Puni.

Puni grundades 2010 av Albrecht Ebensperger och har varit on stream sedan 2012. Destilleriet ligger så långt norrut i Italien att det bara är en halvmara till Schweiz i väster och typ en fem–sex mil till Österrike i norr. Puni är ett originellt destilleri, inhyst i en så kubformad byggnad att man lockas att vilja kalla den kubistisk. De använder en blandning av grödor, inte bara mältat korn utan även mältad råg och mältat vete, till sina whiskies. Under rådande EU-regler blir resultatet ändå single malt whisky: allt som ingår är malt, bara det att det inte är malt från just korn. 2016 påbörjades försök att även göra whisky på enbart mältat korn. Inom kort kommer de alltså även att ha sådan single malt som är single malt enligt just Skottlands definition. Men make no mistake: detta är single malt whisky vi provar idag. Låt oss inte låta skotska definitioner bestämma över vad som är single malt även utanför just de skotska gränserna.

Inte direkt skitvacker byggnad – men häftig!

Puni har, till skillnad från i princip samtliga destillerier i grannländerna, vad jag inte tvekar att kalla ”riktiga pannor”: pot stills. Det handlar om ett pannpar, båda med kokbollar. Annars brukar den rådande normen i området vara olika slags hybridpannor som främst används för att koka sprit från frukt. Puni, däremot, är ett uttalat whiskydestilleri. Man använder sig av klart långa jästider (84 timmar) i jäskar av lärkträ. Man har redan hunnit arbeta ihop fyra core range-buteljeringar: Nova, Alba, Sole och Nero. Den första whiskyn de släppte, Nova, kom som treårig 2015. Så, nu vet du något om Puni: låt oss gå vidare till dagens två whiskies.

Puni Gold

Puni Gold ska tydligen vara 5 YO och buteljerad 2018. Den har lagrats enbart på first-fill bourbon barrels, alltså stora fat på 190–200 liter, och den är buteljerad på 43%. Puni kan variera lagringen då de har klimatkontrollerad lagring och lagerhus ovan jord med stora skillnader mellan sommar och vinter. Gold har lagrats med maximala klimatskillnader mellan årstiderna (se kort om whiskyn här).

Doft: klassisk mycket ung orökig bourbonlagring: svag vanilj, en del gräs; ängsblommor, särskilt smörblomma. Tydligt naket ung. Visst doftar detta bra, men egentligen inte som en whisky som var redo att buteljeras. Typisk ”bra för sin ålder”-doft – där åldern är för låg. Ganska viskande, detta. En del torkade örter. Mycket svårbedömd whiskystil för så unga år: här finns definitivt en bra råsprit i botten, men inte så mycket har hunnit hända än. Det ska vara first-fill bourbon barrels, men det är inte den där hejdundrande vaniljen som sådana fat brukar ge. Rent från minnet påminner detta en hel del om Wolfburns vanliga orökiga bourbonlagrade whisky.

Puni Gold. Älskar designen på deras flaskor!

Smak: visst är detta ungt, ja: sommaräng, torkat gräs, försiktig vanilj. En del lite märkligt aggressiv ek för så kort tid på fat efter några sekunder i munnen: en beska-med-bränt-något som hör något äldre whiskies till. Absolut godkänt, men anonymt.

Eftersmak: kort och lite spritigt, precis som man kan vänta sig. Örtigt. Vag sälta, malt, den där gräsdominerade sommarängen igen.

Med vatten: ah, vattnet gör tydliga virvlar i whiskyn: av allt att döma är detta inte kylfiltrerat, den lägre alkoholhalten till trots. Ett rejält kvalitetstecken! Vaniljen växer nu fram tydligare, och en underbar ton av färskt trä kommer. Just trätoner brukar inte vara kul i whisky – typ när man tänker saker som ”hyvlade plankor”, men här doftar det riktigt härligt. Lite fernissa också, vilket alltid är välkommet. Jag hade trott att en så ung whisky skulle ramla ihop av vatten, men den håller och utvecklas – imponerande! Smaken har däremot inte riktigt utvecklats, utan är just nedvattnad, lite blaskig nästan. Eftersmaken däremot har fått en liten släng av den där fernissan; fortfarande alltför kort dock.

Sammanfattning: Att den blev bättre med vatten är oväntat för en så ung whisky. Jag är imponerad av denna whisky. Ändå måste slutsatsen vara att detta är, som det heter, ”bra för sin ålder”. Puni är inte där än, men detta är helt klart en godkänd whisky. Resan mot en helt färdig Puni ska bli riktigt intressant att följa. Jag tror inte det behöver dröja tills den är tio år gammal, ens. För whiskynördar anbefalles inköp, helt klart. Punis whiskies finns inte på bolaget än, men det är bara att googla så kommer ni hitta vägar att införskaffa denna.

Poäng: i sig själv och utan att någon som helst hänsyn tas till denna whiskys ålder, kanske en 82. Märk väl, 82 är för mig inte ett dåligt betyg. I ljuset av vad detta kan komma att bli tror jag Puni kommer kunna prestera grejer som närmar sig och kanske också passerar 90-strecket framöver. Som sagt, hoppa på tåget nu så kan du se hur de utvecklas.

Vi går vidare.

Puni Alba

Alba ges ut batchvis – redan det utgör förresten ytterligare ett kvalitetstecken, att de skriver ut batchnumret på sina buteljeringar. Den batch av Alba, 03, som jag provar buteljerades sannolikt 2017, eftersom den lades in i whiskybase det året. Tidigare batcher har haft buteljeringsåret på etiketten, men det står numera inte längre kvar. Den är med all sannolikhet 3 YO. Alba har lagrats på fat som innehållit marsalavin i tre år och har sedan fått en slutlagring på fat som tidigare hyst rökig Islaywhisky.

Doft: Något gott lite syntetiskt fruktigt godis. Hallonremmar, är det ju! I botten en bit bak finns en skön torvighet. Rök som efter en slocknad eld. Mosade russin. Rejält urlakad vanilj. Det är märkligt vad man kan trolla med aktiva fat: detta känns spontant mognare än femåringen. Dofterna från de båda faten krockar inte med varandra, vilket är oväntat.

Puni Alba.

Smak: inleds oväntat rökigt/askigt – den där slocknade stora brasan – tydlig ungdom på whiskyn här, och marsalafaten känns inte alls så tydligt. En del gräs, inte mycket mer.

Eftersmak: en askpuff; svag fruktighet (äpplen? grillade äpplen, snarare). Spearmint och torv.

Med vatten: en lite vaxigare ton, men här ramlade det lite grann ihop: torven och röken blev grillkorv, en lite ”billig” ton att hitta i whisky. Det ordnar dock upp sig, med kraftigare mer färska örter nu, lite spearmint och en kraftigare (allt är relativt) rökighet. I gommen är det förvisso tydligt ungt, men detta är välgjord whisky: svag rök, torv, rökt korv, sommaräng, harsyra. Fortfarande balanserat. Eftersmaken har vuxit, är mer åt cigarrhållet, med lite mjölkchoklad med i mixen, och smält smör.

Sammanfattning: min erfarenhet av ung whisky som legat något av sin tid på rökiga fat är att det inte funkar, alls. Jag säger bara: Penderyn Peated. En riktigt, riktigt rälig whisky. Men med Alba funkar det verkligen bra. Marsalafaten märks faktiskt mest på nosen, inte i övrigt. Den håller inte riktigt lika bra för vattning som Gold, men det är ju en åldersfråga. Om doften ovattnad gjorde att jag lutade åt att Alba skulle ”vinna” över Gold är helhetsintrycket ändå tvärtom: Gold vinner över Alba, helt klart. Men detta är välgjord whisky; mycket välgjord whisky. Med den innovativa designen och klimatet som hjälper snabb mognad i faten kommer Puni vara en kraft att räkna med inom bara något år eller två. Bra skit, som en god vän till mig brukar säga!

Poäng: jättesvårt. Runt 80, kanske, kanske en 81. Detta med tydliga förbehåll: hade de bara buteljerat detta på säg en 50% hade de lättare kunnat imponera med sina whiskies. Men de verkar satsa på en relativt lätt stil som är särdeles populär i Italien, vilket gör whiskyn mindre liksom…dundrande. Väger man in ålder, alkoholhalt, relativ storlek på batchen och att de använder sig av stora fat är båda dessa whiskies från Puni synnerligen imponerande. Ett destilleri att hålla koll på!

*

Ett stort tack till Oskar Bruno och Christian Wikström på svenska destilleriet Agitator, som lät mig ta samples ur deras flaskor när jag var på besök där nyligen.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén