I glaset i afton, en billig (under 400 spänn när jag köpte den) oberoende buteljering av Mortlach från Signatory, i deras serie ”The un-chillfiltered collection” med tillägget ”very cloudy”. Ja, det är det verkligen: detta är den grumligaste whisky jag skådat. Det handlar om en tioårig vatting av tre bourbon barrels, destillerade 2003 och buteljerade tio år senare, nervattnade ända till 40%. De märkliga fatnumren är 800206–208, vilket betyder att Signatory köpt dessa tre fat av någon annan (sannolikt Gordon & MacPhail) än från Mortlach. Annars hade faten hetat ungefär 206/2003, 207/2003, etc. Med den enorma nervattningen gav faten hela 1135 buteljer. I whiskybase finns den här.
Mortlach är en härlig, klurig och karaktärsfull malt: jag älskar Mortlach. Och Mortlach smakar bannemig alltid Mortlach. Men jag lyckas aldrig sätta fingret på precis vad det är som gör Mortlach till Mortlach. Jag tycker väl att deras sprit trivs allra allra bäst i sherryfat, och i bourbonfat om tiden får gå ordentligt länge; Mortlach på bourbonfat och bara tio års ålder inger mig inte några jätteförhoppningar inför provningen. Faktiskt har jag druckit denna whisky några gånger förut, men aldrig skrivit smaknoter och aldrig riktigt provat den, och nu var det ett drygt år sedan sist och jag minns överhuvudtaget inte vad jag tyckte om den här. (Nej, flaskan har inte stått öppen jättelänge med bara en bottenskyla kvar. Som en sann nörd samplade jag upp whiskyn i mindre flaskor när det började bli lite mycket luft i den, och hade nu en ynka miniflaska hemma med tre centiliter i.)
Doft: ett underbart något jag vill kalla brötsötma: egentligen inte sockrigt alls, utan en skir sötma ihop med med Mortlachs brötiga, oerhört liksom köttiga stil. Hur ska jag förklara detta? Tänk doften av någon neutral söt godispastill. Lägg till doften av jäsande bröd, eller bröd som bakas i ugnen; ovanpå det något obestämt oljigt, lite skitigt, som cykelolja ihop med en ytterst liten hint av dieselångor; vira in det hela i massor av skir och vacker citrus; och som för att bryta av mot brötet men hjälpa sötman, små flarn av mandelmassa och kokos. Det blev ju en hel dikt, det här, men detta söta bröt är kanske något av Mortlachs signum. Med fler år på fat bryts det lite skitigare ner och blir till en gräddig, nästan nötig underbar och sidenlen men karaktärsfull helhet. Dit har dock inte de här faten nått; här spretar det fortfarande rätt rejält. Vatten lugnar spretigheten något, avrundar och lyfter fram citrusen; oljigheten backar, men de små strimmorna av dieselångor består.
Smak: mer ordinär: en svag whiff av vanilj; blommighet och torkade kryddor; den obligatoriska lilla klicken honung; röda äpplen; en liten antydan till oljighet som räddar detta från en ordinär Svenssonsmak à la Speyside i Flora & fauna-serien. Rätt ordentligt småtråkigt och en brutal besvikelse i relation till doften. Varför i hela friden har de vattnat ned det här ända till 40%? frågar sig denne whiskyskribent frustrerat. (Svaret är nog dessvärre enkelt: $$$.)
Eftersmak: spännande: inleds med grappa utblandat i massor av Pommac (!), sedan kryddig beska, citruszest (blodgrape?), bränt socker och något nästan surt, som sura vinegum kanske. Här kommer Mortlachs karaktärsfullhet fram ordentligt igen – det kan omöjligen vara en snäll råsprit som flödar ur pannorna i deras komplicerade och mycket annorlunda destilleringsschema. Vatten tar bort lite av de skitigare inslagen, vilket gör whiskyn mer ordinär.
Sammanfattning: Mortlach är alltid Mortlach, och detta är absolut en njutbar, karaktärsfull dram. Men nog saknas något här – alldeles särskilt i gommen, där det smakar mera dussinmalt än destilleriet normalt gör. För under 400 spänn är det schysst ”bang for your buck”, men inte mer. Med ett decennium till på dessa fat och buteljerat på fatstyrka hade detta blivit flytande magi.