Tjeders whisky

Bara whisky

Rökig whisky på rökigt fat = hm……

| Inga kommentarer

Det kom ett blindskott från vännen Kjell, ihop med annat han skickade. Jag var inte imponerad. Lite roligt hur oerhört offside jag var på alkoholhalten, dock! Här är mina noter:

Doft: en rökig bourbonlagring helt klart. Vegetal, lite ung, sur rök. Godiset sockerbitar; kokta/mosade grönsaker och rotfrukter; lätt ruttnande sjögräs. Efter ett tag, sotigare toner. Skitig, men på ett lite konstigt sätt. 43–46%? Under 10 år, tror jag. Inte särskilt trevlig, lite för gyttrig och omogen. Jag tror detta är en billig NAS-are med Islay single malt, någon av de tusen ”brands” som finns för sådan whisky. Möjligen en blended malt. Alternativt rökigt från ett destilleri som normalt inte kör rökigt.

Ardmore på Laphroaigfat. Denna var bättre än en jag hade från Whiskybroker, som var en riktig horrör.

Smak: inleds sött, nästan som sockervatten; vagt oljiga toner som övergår i en lite gräsig rökighet, som en brasa med grästoner i; gröna winegum, också några svarta winegum. En lite kaotisk kryddighet, som rosépeppar med herbes de Provence med anis och mynta, lite för aggressivt på tungan. Ungt och, igen, inte helt lyckat. Jag tror inte detta är 46%, snarare 43, men sannolikt inte 40.

Eftersmak: inleds med spearmint och torv, övergår i de där vegetabiliska tonerna, nästan buljongartat. Ganska kort.

Sammanfattning: tja, en i raden av tusen rökiga whiskies som finns out there. Ganska tråkig, för ung för mig, med en del konstigheter i sig. Det smakar refillfat vilket sannolikt utesluter Kilchoman, som har en friskare fräschör i sig. Svårgissad. Max 10 år, sannolikt en NAS.

Reflektion: ni har ju sett bilden och rubriken och vet svaret: en 8 YO single cask Ardmore på Laphroaigfat från den oberoende buteljeraren Best Dram. Jag har tidigare provat en lika gammal buteljerad av Whiskybroker. Den var riktigt, riktigt ämlig och platsade in på en provning jag hade där temat var ”whisky som inte borde ha butljerats (än)”. Den whiskyn gjorde Laggakännaren och röktoken Ronny Wettervik som var på provningen närmast moraliskt upprörd för att den var så dålig. Så frågan är: varför lägger man den fruktigt och försiktigt rökiga Ardmore på tungt rökiga Laphroaigfat? Rökigt destillat på rökiga fat tenderar att krocka. Det gäller särskilt om 1) destillatet som fylls i fatet har en helt annan typ av rök och 2) om man inte låter det gå ordentligt med tid. Var tanken att man skulle göra en ”tuffare” Ardmore, månne? Eller var de faten tänkta för blendedindustrin redan från början? Helt klart har Whiskybroker och Best Dram gjort whiskyvärlden en björntjänst när de valt att buteljera redan vid åtta års ålder. Vid tjugo hade detta kunnat vara bra. Nu? Not so much. Destillerikaraktären på Ardmore har dribblats bort, men inte ersatts av något spännande. Inte alla fatexperiment är kloka, kan man väl försiktigtvis konkludera.

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.