Tjeders whisky

Bara whisky

Johnnie Walker Blue label, Ghost and rare

Detta är den första Johnnie Walker jag smakar på jag vet inte hur många år. Jag är dålig på blended whiskies, det är en brist jag behöver åtgärda.

Just denna är en specialare, det första släppet i en ny exklusiv serie från Johnnie Walker / Diageo: Ghost and rare. Denna har underrubriken ”Brora & Rare”. Okej, ”rare” brukar vara trams, men Brora är ju verkligen Rare, så låt gå… Normalt brukar en blended av Johnnie Walker-typ innehålla malt- och grainwhiskies från en hejdundrande mängd destillerier. För den här whiskyn har man använt sig av whisky från ”bara” åtta destillerier. Förutom Brora finns whisky från ytterligare två nedlagda destillerier, Pittyvaich och graindestilleriet Cambus. Övriga destillerier som finns med i mixen är Royal Lochnagar, Clynelish, Glenkinchie, Glenlossie och Cameronbridge (grain).

Whiskyn släpptes den 1 februari på Systembolaget, och finns fortfarande kvar att beställa. Priset är 2399 kronor. Den är buteljerad på 46%.

Är det mest en enda stor ”publicity stunt” att på detta sätt använda whiskies från nedlagda destillerier, och särskilt då legendariska Brora, för att göra blended whisky? Angus MacRaild, den frustrerande unga whiskyexperten med den galna örnkollen på all things whisky, menar det. Han argumenterar övertygande för att de mycket små lagren som finns kvar av whisky från för länge sedan nedlagda destillerier kräver mer respekt och omsorg än att blandas bort i en blend.  Jag både håller med och håller inte med. Det finns fat som inte är kanonbra i sig själva, men som lyfts om de blandas med andra fat; där resultatet av blandningen är bättre än de enskilda komponenterna. Och vad säger att just dessa fat som lyfter det där speciella fatet med Brora måste innehålla Brora, och inte Cameronbridge eller Clynelish? I så fall har ju Diageo gjort helt rätt som använt riktigt gammal Brora till en blended whisky. Samtidigt…vem vill se Brora försvinna ner i en blend? Behöver Diageo bli lite mindre av ett ”blending company” och ta skvätten bättre hand om den stora skaran av singelmaltfans? På The Whisky Show 2017 hade Diageos Colin Dunn med sig fatprov från en 38 YO single cask Littlemill. Det var något unikt och speciellt, bara för en särskild provning. Dunn förklarade för dem som fick smaka det unika fatet att det med mycket stor sannolikhet kommer att dyka upp om några år, just nedblandad i en Johnnie Walker Blue, eftersom Diageo i princip inte buteljerar single casks. På ett plan är detta begripligt; på ett annat plan, våldsamt upprörande. Visst, Diageo vet sannolikt bäst vad de ska göra med sina fat. Men ändå, som min dotter säger när hon får slut på egentliga argument.

Nå, hur som, nu har de ju redan blandat ner den där Broran i en Johnnie Walker, så varför inte prova hur det blev, då?

Doft: mycket försiktig. Den här kommer ta tid att skriva noter om, är min första tanke. Det är så väldigt välbalanserat och perfekt att det blir svårt att beskriva några dofter, om tanken är begriplig. Torkad aprikos möter försiktiga ”haviga” toner, som av havsvatten. Superdiskret rökelse som av sandelträ. Torkade äppelkuber. Färsk, nästan övermogen ananas långt, långt bak. Svarta vinbär. Men alla dessa toner ligger faktiskt långt bak, det är inget som liksom vrålar ur glaset.

Brora! Och sju andra whiskies, som blivit till en whisky.

Smak: perfektion – om det man söker i en whisky är perfekt balans. Men lika svårt att ”låsa upp” som doften. Jag hittar torkade ljusa frukter, en fräsch äpplighet, kanske sötlakrits. Något lite bittert inslag, kanske som kakaopulver strött över den torkade frukten. Det är absolut inte sherryfatsfrukt, utan mer åt äpplen, aprikos (torkad, igen) och just ananas, kanske med inslag av mango. Men i botten ligger en lite grövre jordighet som bas. Ett stänk päronjuice, en försiktigt oljig känsla i gommen.

Eftersmak: en liten, liten rökslinga först, sedan…ja, vad? Nästan ingenting? Vart tog du vägen, Johnnie? Mullrande kryddor i djupet efter lång stund, men ovanpå dem ligger nästan inget. Kanske de torkade äpplena. Torkad mynta. Värmeljus, det smälta stearinet i dem.

Vatten väcker lite råare inslag i doften: en lite liksom dieselig rök, lite mer hård, omogen frukt. Suveränt. Smaken är lika mjuk och stilren, ännu mjukare än innan (ingen kakao nu), silkeslent. Eftersmaken har tagit sig rejält, med en syrlig rök ihop med lika syrligt godis: mer karaktärsfullt, inte fullt så liksom snyggt. För mig är denna whisky totalt överlägsen med en skvätt vatten, i jämförelse med den rena, välpolerade propdukt som visar sig på 46%.

Sammanfattning: detta är, tekniskt sett, i princip perfektion. Ovattnat finns inga ruffiga kanter, det hela är skitsnyggt och smeksamt. För mig är denna whisky förvisso underbar, men samtidigt lite…småtråkig. Det är så viskande och tyst, det hela. Med vatten händer massor, särskilt i doft och eftersmak: whiskyn går från mycket välgjord men småtråkig till mycket välgjord och riktigt, riktigt bra. Vattnad ligger vi någonstans just under 90 poäng för mig. Den är, föga förvånande, inte prisvärd: det smakar inte +2000 kronor gott. Priset är inte totalt ”off the mark” i relation till upplevelse, dock: det smakar, för mig, ”mer än 1500 kronor gott”.

*

Med stort tack till Lars Cederbro som bjöd mig på ett sample av denna whisky. 


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2018 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén