Vännen Micke T skickade med ett blindskott när vi bytte samples nyligen. I vanlig ordning – höll jag på att säga – var det inget vidare. Han är en lurifax av rang, den mannen. Men det började riktigt bra! Här nedan mina helt blinda noter:
Doft: härlig orökig bourbonlagring på rejäl styrka (men utan alkostick). Detta doftar som minst 50%, sannolikt klart mer, runt 55–58. Knivskarpt, syrligt: citronzest, färsk rabarber, mild vanilj, spearmint (något man ofta känner i smak och eftersmak, men väldigt sällan på doft), nästan som sådana där mintiga plastpinnar med hål överst som man sticker upp i näsan – oleum basileum sa min mamma, som var närvarande i sommarstugan under provningen, att de heter. Detta doftar gott och liksom krispigt, och lite förvirrande: på fatstyrka och ungt borde alkoholen sticka, men om det är äldre borde dofterna inte vara så liksom fräscht unga som de är. Men det är inte det minsta omoget, så jag säger att detta är runt 15 år. Jag gillar denna doft.
Smak: inte alls lika kul till en början, väldigt alkoholstarkt och ettrigt mot gommen som klart yngre whisky – lite varm plast också med i mixen. Konstig aggressiv beska och kaosiga kryddor. Inte alls lika bra som doften, detta – en smak som skriker efter vatten och som känns som rejält yngre än doften. Med tid i gommen kommer lite rumsvarm grädde och grapefrukt. Den beter sig inte som en whisky i gommen, och om detta är whisky känns det som det är kokat på hybridpannor (österrikiskt/tyskt/kanske franskt). Inte kul.
Eftersmak: matoljig inledning, ganska stumt ovattnat. Spritigt utan att vara stickigt, om det är begripligt. Blodgrape/grapefrukt finns med i mixen här. Schizofrent: doften lovar en whisky i 87-poängsklassen, smaken är i 65-poängsklassen, eftersmaken är i 72-poängsklassen. Doften är 15 YO, smaken är 4 YO, eftersmaken är 4 YO. Doften är pot still, smaken är hybridpannor, eftersmaken är kolonnpannor. Vad är det han har skickat, tokstollen?
Med vatten: doften blir lite jordigare, frukterna mognar (äppligt), spearminten hänger kvar. Kanske är det att jag ”inspireras” av smak och eftersmak, men nu tycker jag inte om doften lika mycket längre, hm… Väntar ett par minuter och jo, jag tycker faktiskt om denna doft. Mycket färska torra päron nu. Smaken är betydligt bättre än ovattnat, men fortfarande väldigt mysko: äppelskrott, det vita på grapefrukt, den där väldigt konstiga plasttonen. Eftersmaken är vagt spritig, med gula äpplen och syrligt godis. Fortfarande denna schizofrena blandning, med en bra doft men resten fasligt, i princip bedrövligt.
Sammanfattning: otroligt märklig sprit, som sagt. Jag får sänka förväntad ålder till klart under tio, landet till Centraleuropa (detta kan inte vara Skottland), och poängen är omöjlig. 70? Nej, lägre. Alkoholstyrka: 55–58%. Men jag är inte säker på att det jag smakat är whisky.
Detta var, visste jag inte men däremot ni om ni tjuvkikat på fotot ovan, en gammal skotsk single grain, Cambus 25 YO på 57,4%, destillerad 1991 och buteljerad i maj 2017 för Dramfool av Whiskybroker. Jaha, så jag träffade i alla fall rätt med alkoholstyrkan…! Den här:
Den ska ha varit lagrad i en refill sherry butt, vilket då måste vara det ungefär tröttaste sherryfatet i hela Skottland, för något av sherry fanns överhuvudtaget inte kvar. Utgåvans storlek är minst sagt iögonenfallande: 47 flaskor. (En butt är ett fat på 500 liter…!) Det är en mängd som skriker ”splittat fat”, alltså att man delat upp fatet med någon eller några andra. Dramfool själva talar om denna som ”The leaky butt” och menar att det är anledningen till att fatet bara gav 47 flaskor. Inte bara det tröttaste fatet utan också ett av de mest läckande i Skottland då, alltså. Men 47 flaskor bara, från en butt? Really?
*
Tack till vännen Micke T. Ja, du är fortfarande en kompis, men alltså, är detta typ femte hemskheten du skickat mig blint nu? Om det inte är Mortlach nästa gång åker handskarna av asså…!
