Varför har jag provat så lite Bowmore? Kanske för att jag brukar gilla deras whiskies, utan att liksom gå igång, och därför skaffar jag inte samples på deras whiskies? Men nu jävlar. Två refill hogsheads (halleluja!) blandades samman för denna exklusiva utgåva från den oberoende buteljeraren Hunter Laing. 585 flaskor på 53,2% blev resultatet.
Doft: söt, kraftig rök. Godiset sockerbitar, i stora lass. En hel del frukt där bakom röken: päronjuice, ananas. Det finns något lite lätt ”havigt” i den där torven och röken. Inte riktigt tång, mer som färskt sjögräs. Och – nu får jag väl LOL-smilies på fejjan igen – men jo, weed. Cigarr och ett stänk citronjuice, eller om det är lime. Kanske en liten släng buljong också. Jag är inte galet hemma på Bowmore, men för mig känns detta som klassisk Bowmore: söt, lite fruktig, och en bra mycket snällare rök än man annars hittar på Islay, men ändå omisskänligt rökigt. Väldigt liksom naturlig whisky, inte som moderna officiella buteljeringar där faten ofta vrålar. Blint hade gissat att detta kom från den oberoende buteljeraren Cadenhead’s, vilket i sig är ett klart gott betyg.
Smak: lättare, ljusfruktigare till en början – lime, kalksten, sandstrand vid havet, kanske grapefrukt – som sedan övergår i den där söta röken och torven som är en blandning av weed och cigarr. Städat, en lugn, mjuk, vacker rökighet. Inte superkomplext, men väldigt njutbart.
Eftersmak: inleds väldigt sött, mer på farinsocker, strösocker och cigarrök här. Sjögräs, definitivt. Kvar hänger just den där söta men lugna röken. Det är inte Lagavulins vrålande, det är liksom…lugnare. Som att äta godiset sockerbitar i ett rum fullt av folk som röker cigarr. Kanske något ensidigt i eftersmaken, men klart gott. Liten touch av syntetiskt godis i bakgrunden, till en början, men hittar fan inte vad det är. Efter en tid (eftersmaken är låååååååång) tjocknar det, torven drar nästan åt tjärahållet, röken får en oljig touch. Jag gillar verkligen detta.
Med vatten: oh yes. Ljus melon läggs till fruktigheten, starkare på limen, röken ljusnar, en svag touch av gödsel. Den här doften är det ultimata beviset – som om vi behövde mer bevis för det – för att gott och tid och refillfat slår alla andra whiskystilar. Lägg spriten i ett fat som använts ett par gånger, vänta sådär en tjugo år, buteljera: inget kan slå de härligt liksom naturliga toner som din whisky kommer få. Nu är detta inte en buteljering från Cadenhead’s, men detta sätt att lagra och buteljera whisky är anledningen till att Cadenhead’s är så jävla bra. Smaken inleds fortfarande väldigt sött, nästan Hermesetassött nu, och har en härlig balans mellan söt torvighet och syrliga frukter, kanske också att en gräsig ton kom in här: blött gräs. Eftersmaken har fått muskler, med spearmint, tjärpastiller och lite chilipulver som omgärdar den syrliga fruktigheten. Det här är förbannat bra whisky.
Sammanfattning: en Bowmore ”au naturel”, med lite ålder på: detta är riktigt bra. Vi snackar en 91, kanske till och med 92 poäng. Härligt. Prisvärd är just denna buteljering icke, vid snabb titt online: vi snackar runt 4000 spänn. Jag skulle säga, med min plånbok, att det är någonstans sådär en 1500–2000 kronor gott. Men så är detta också en begränsad, exklusiv utgåva. Riktigt, riktigt härligt virre.
*
Tack till Christer L som samplade.
