Tjugoårig Laphroaig som lagrats på två refill hogsheads och som buteljerades vid Feis ile 2018 av Hunter Laing, med faten valda av själva Jim McEwan. Det vore alltså chockerande om denna whisky inte är jättebra. Styrkan: 55,2%. Antal flaskor: 470. Den obligatoriska whiskybaselänken här.
Doft: oväntat kraftig rökighet efter så lång tid. En smutsig sötma: tänk dig att du tar honung, sockervatten och torv och skakar ihop det, och du landar här. Jag hade nog lutat åt Lagga blint. Lapsang souchong och mandariner (!) samt tigerbalsam.
Smak: Söt torvighet, klart mindre rökig än doften. Paprikapulver, lime, en svag svag touch av tjära.
Eftersmak: inleds med kraftig, dov rökighet med smutsig söttorv: jo, nog hade jag gissat Lagga blint, alla gånger, med denna liksom dundrande, smutsiga, tjocka sötma. Kvar hänger paraffin, olja, klart ljusare mer laphroaigig rök och kolabönor.
Med vatten: sötare; torvigare, inte rökigare. Skumgodis. Bomull. Smaken är härlig vattnad, mer på gröna oliver, havsvatten (som det doftar, inte som det smakar), rejält med sjögräs och grillad, oljig och smutsig grapefrukt. Eftersmaken är härligare nu: pepprigare, med kraftigare ek, spearmint och en mer liksom bränd ton av torv. Ungefär: som jag tänker mig att alldeles för blöta stora jordkockor skulle dofta när en större brasa där de legat dött ut. Den där fräscha spearminttonen mitt i den tjäriga smutsen är riktigt härlig.
Sammanfattning: en svår Laffe, i det att jag upplever den som yngre än sina år och inte riktigt ”Laffaesque”, som det skulle heta på engelska. Men visst är detta härligt, absolut. Betyget landar på en 89–90 poäng. Detta, mina vänner, är en bra whisky. Prisvärd? Mjae, dessa mycket exklusiva The Kinship-buteljeringar är galet dyra, du får hosta upp en £400 för en flaska i nuläget. Men gott, absolut!
*
Tack till Christer L som samplade sina flaskor.
